Davids krönika. Ett par saker är Transport särskilt känt för bland allmänheten: kampen mot lönedumpning och vägkrogsbiblioteken med ljudböcker. De som gjort chaufförer till den kanske mest belästa yrkesgruppen i Sverige.
De flesta av biblioteken har jag varit med och invigt (lite skryt där). Att stå mitt bland slamrande porslin och hungriga chaufförer och tala om litteratur och läslyssnande är inte lätt. Men det kändes ändå viktigt och många har kommit fram efteråt och velat prata.
En gång dök en kille upp som jag vagt kände igen. Han ville inte tala om böcker utan om att jag sålt en lastbil till honom många år tidigare när jag hade åkeri.
– Hörrödu det där var en ren jävla skrothög!
Det blev ett turbulent och inte så litterärt samtal. Till slut sa jag.
– Men varför tror du att man säljer saker?
Det allra roligaste med vägbibblorna är att de smittar av sig. Inte bara i Sverige där det nu finns ett drygt dussin. Även Norge och norska Transportarbeiderforbundet har startat några, varav jag invigde ett på Tjurn’s kro i Koppang. Det var en stor sak där och hela ortens societet, några med ordnar på bröstet, var samlade runt snittarna och champagnen.
Trettio grader kallt var det och jag fick bo hos ortens bibliotekarie i en typisk norsk gammal trävilla. Till frukosten fick jag ”lefser” (norskt tunnbröd) innan det var dags att huttrande gå ner och vänta på tåget hem.
Jag hade faktiskt varit i Koppang en gång tidigare. Det var när jag gjorde ett reportage för Dagens Nyheters motordel om att köra långtradare över ”fjellen” i vinterföre. Själv har jag aldrig vågat köra lastbil i Norge, mer än till Oslo med omnejd.
Jag åkte med en kompis, Leif Brobäck, som enligt min mening måste vara en av Sveriges skickligaste chaufförer. Det var en studie i blixthalka upp och ner från fjällen där det ändå gick i 70–80. Själv hade jag bara vågat köra i 40 (och förmodligen suttit fast efter ett par mil). På väg 3 mot Sverige hade ett bulkekipage farit långt ut i skogen. Vi konstaterade att bilen först måste ha kört in i en annan lastbil som var bortbärgad. Hytten var fullkomligt mosad och föraren kunde knappast ha överlevt.
Men då vi stannade för att äta just på Tjurn’s kro i Koppang, satt det två blåslagna killar i den brunbetsade lokalen. Det visade sig vara chaufförerna från båda olycksbilarna. De åt bitar av en stor chokladtårta som personalen ställt fram för att fira kung Haralds födelsedag! På något vis kändes det väldigt norskt.
