Litauiskt förarfack jobbar i motvind
På svenska vägar sitter ofta en litauisk chaufför bakom ratten. När fackordförande Ramunas Narbutas försöker värva en förarkollega hemma i Litauen får han börja prata ryska. Åkeriet är litauiskt. Och registreringsskylten. Men chauffören är ukrainare. – Vi har samma problem som Transport i Sverige, säger han.
På en parkeringsplats i Kaunas längs E67:an knackar Ramunas Narbutas och Jovita Janzauskiene på i lastbilshytt efter lastbilshytt.
Han är sedan några år ordförande i Litauens enda renodlade fackförbund för lastbilschaufförer som kör internationell trafik, Vairuotoju Profesine Sajunga, VPS. Hon är vice ordförande.
Här försöker de ragga nya medlemmar till facket men många är motvilliga. Och många förstår inte alls eftersom de inte kan språket.
Som Anatolij från Ternopil i Ukraina som har arbetat åt det litauiska åkeriet Girteka i ett år.
När Ramunas och Jovita tittar på hans kontrakt ser de att han har samma villkor som en litauisk chaufför.
Lönen är visserligen urusel. Det är lägsta möjliga avtalsenliga lön som inte ger mycket i pension ens till litauiska förare och inte ett öre på ålderdomen till Anatolij.
Men utöver månadslönen på 2 666 svenska kronor har han traktamente när han kör utomlands. Det ger honom mellan 256 och 512 svenska kronor om dagen. Skattefritt.
Totalt blir det 7 500 – 10 000 svenska kronor i handen och det gör Anatolij så nöjd att han inte vill gå med i något fack.
– Det är dubbelt så bra som jag skulle tjäna hemma i Ukraina, säger han.
Idag har VPS 400 betalande medlemmar. Tidigare fanns det ingen medlemsavgift och då var medlemmarna fler. Men det är inte bara avgiften som avskräcker. Att överhuvudtaget vara med i facket är i praktiken ett skäl till att bli av med jobbet.
– Därför har 80 procent av våra medlemmar hemligt medlemskap där de själva betalar in avgiften, säger Ramunas Narbutas.
Han hjälpte en av sina medlemmar att få ut motsvarande fyra tusenlappar i ersättning från ett åkeri som först hävdat att chauffören var skyldig pengar.
– Sen fick han jobb på ett annat åkeri men det dröjde bara två veckor innan han blev ombedd att se sig om efter ett annat jobb. Ryktet att han hade bråkat med sin förra arbetsgivare hade hunnit ifatt honom. Landet är så litet och den som har pengar bestämmer, säger Narbutas.
För att stärka medlemmarna har han inlett samarbete med andra transportfack i Estland och Lettland och med norska Transport. Ett mål är att hans medlemmar ska slippa köra lastbil på slitna däck och utan snökedjor på isiga vägar.
Han har också frågat andra fack vad en lastbilschaufför tjänar.
– De hävdar att det är svårt att förklara, men jag förstår inte att det ska vara så svårt. Det är bara en siffra jag vill ha.
Siffran vill Ramunas Narbutas använda för att kräva motsvarande lön för litauiska chaufförer. Fast bara nästan.
Själva lönen utgör en tiondel av en svensk lön. Men det litauiska traktamentet är ofta högre än i Sverige och alla räknar in det i lönen.
Det gör Ramunas Narbutas fackförbund också.
– Om vi kör i Sverige vill jag att vi ska ha lika mycket i lön och traktamente som en svensk chaufför har i lön, säger han.
Att räkna in traktamentet gör att det fackliga kravet ändå blir en lönedumpning. Men att strunta i traktamentet går inte, menar han:
– Det kan vi inte. Om vi skulle kräva lika mycket i ren lön har arbetsgivarna förklarat att de skulle flytta ut sina bolag till länder som Rumänien, Ukraina eller Ryssland. Då blir lönerna ännu lägre.
