Läsarhistorier: Visst spökar det!
Väktaren Mikael Henriksson vet inte vad han ska tro. Men OM spöken finns så har de i alla fall inte varit dumma mot honom själv.
Spöken kan vara ett arbetsmiljöproblem. I somras berättade vi om väktaren på Armémuseum och hennes nattliga upplevelser av fotsteg, dunsar och smällar. Då trillade det in fler berättelser från väktare som börjat tro på spöken.
Mikael Henriksson skriver om sin tid på Armémuseum och att han ofta kallade dit både säkerhetschefen och Stockholmspolisen eftersom det nattetid gick otaliga och oförklarliga larm i byggnaden.
”En gång påbörjade jag ronderingen och när jag kommit högst upp på vinden hör jag i internradion att larm har utlöst i vapenrummet våningen under. Jag går dit för att se efter, men hittar inget.
Så kvitteras larmet och jag börjar om. Nytt skarpt larm och undersökning igen, denna gång hittas som vanligt ingenting.
Efter att ha börjat om får jag åter ett larm på min internradio, som säger att dörr med nummer någonting (som jag nu har glömt) är avlarmad. Dörren går mellan folk- och försvarsdelen och själva vindsutrymmet. Jag ser att någon trycker ner handtaget som om dörren ska öppnas, men inget mera händer. Jag ropar att vakten är på andra sidan dörren och då upphör detta. Så tar jag mod till mig och öppnar. Ser inget eller hör inget – och jag vet att jag är ensam i huset.”
– Jag var egentligen aldrig rädd för att göra nattronderna. Det var för stunden som håret reste sig, berättar han. Numera jobbar Mikael Henriksson med parkeringsövervakning.
Så här skriver han om en av sina nattronder på Nordiska muséet i Stockholm:
”När jag träder in på den mörka vinden säger jag, som alltid högt, att nu kommer vakten. Jag stänger dörrarna efter mig och låser dem. Så plötsligt bankar det på dörren bakom mig. Jag blir vansinnigt rädd, men finner mig och går dit i tron att någon ur personalen söker mig. Ingen där. När så ronden fortsätter så kommer bankningen tillbaka och jag går för kontroll igen, ingen där. Nu blir det kusligt och jag skyndar på stegen lite för att hinna göra det sista.”
Pia E har också hon upplevt det oförklarliga när hon jobbade som ”rondare”, hon skriver:
”På Kone Hissar i Kista (där det finns en bilfirma i dag) tändes och släcktes ljusen av sig själv. Till och med i pentryt med vippbrytare. Och i trapphuset. Hade jag släckt allt och sen stod utanför kunde plötsligt lampor tändas. En gång rasade en takpanel från innertaket ner mellan mig och en kollega som diskuterade om det spökade eller inte.”
Och på 3M i Rotebro hörde både hon och hennes arbetsledare en stämpelklocka – som hade monterats ner för länge sedan.
