Örebroare och företag har skänkt sina stolar till japanske Chiharu Shiotas konstverk. Men utan killarna från kommunens park- och gatuavdelning hade sommarens olika alster knappast kommit på plats, Johan Levin, Sebastian Söderlund och Håkan Dahlén.

Kultur. 4 400 stolar i ett berg på Järntorget, 88 röda garnbåtar i luften, några uppblåsta bakterier på rådhusets vägg. Örebroarna gillar sin utomhuskonst allt mer. För killarna på tekniska kontoret är den ett jobb utöver det vanliga.

Varannan sommar är det Open art i Örebro. Under en konstbiennal jämförbar med den berömda i Venedig placeras samtidskonst ut i staden: på torgen, i luftrummet och ute i ån. Där finns en tunnel av drickabackar som leder rakt ut i Svartån. En gatstump har målats blå.

– Vi slipar ner trösklarna och försöker skapa en djupare förståelse för samtidskonst, säger Nina Glimvall, kommunens verksamhetschef för allmänkultur.

– Det handlar om konst att mötas kring, att diskutera, att tycka om eller att bli arg på.

För henne och teamet på kultursidan är en av utmaningarna att utbilda både vuxna och barn under konstvandringar och i en skaparverkstad.

– Barn som har vuxit upp med mycket konst och kultur blir vuxna med ett bredare tänkande, förhoppningsvis lite vänligare och mer toleranta mot olika åsikter, säger hon.

För chefen Håkan Dahlén och de andra på kommunens park- och gatuavdelning handlar Open art inte om några vanliga transporter och lyft. Det är problemlösning på plats som gäller. Och kommunikation med konstnärerna.

– De har sin bild av hur verket ska se ut och exakt hur det ska stå.

Hans team har två intensiva veckor inför vernissagen på försommaren, när konstverk ska transporteras, fogas samman och lyftas på plats. Lite snabbare går det när verken ska tas ner igen i september. Vid båda tillfällena är det mycket nattjobb när staden sover och gatorna är tomma.

– Det här skiljer sig helt från vad vi gör dagligen. Och ju mer avvikande det är, desto roligare blir jobbet, säger Sebastian Söderlund.

– Jag tycker det är häftigt att se vad man kan göra i stadsmiljö, fortsätter han.

Chauffören Johan Levin är ny i gänget. Han har inte börjat fundera så mycket på de olika verken.

– Men intresset växer för den grej man håller på med, konstaterar han när kollegorna berättar hur de har fått upp ögonen för konst och kultur.

Håkan Dahlén har varit med sedan första året och deltar numera i logistikplaneringen. Han har blivit riktigt konstintresserad och kunnig på köpet, och har suttit i olika juryer.

Nina Glimvall berättar att fröet till Open art såddes under ett samtal mellan dåvarande konsthallschefen och kulturnämndens ordförande, kristdemokraten Behcet Barsom. Politikern frågade rakt på sak varför konsthallen inte hade fler besökare. Det satte i gång diskussionen om hur konsten skulle komma ut till folket.

Men vad skiljer Open art från tavlor på ett museum eller installationer i en konsthall?

– Vi har en själ, en känsla som inte är så tillrättalagd. Hela poängen är att det ska vara oförväntat, säger Nina Glimvall.

Hon tycker att örebroarna allt eftersom har mognat i sitt sätt att se konst. De första utställningarna möttes av hätska debatter om vad som är konst och vart kommunala pengar ska gå. I år är det bara stolarna på Järntorget som fått hennes mejlbox att svämma över av hatbrev.

– Jag har inte bott här i så många år … så jag förstod först inte varför de skrev om något som hette Atleverken.

Nu vet hon att avsändarna tyckte att stolkonstverket skulle stjälpas av på stadens stora avfallsanläggning. Men hon har också träffat många som alls inte håller med. De som under sommaren har haft picknick, 50-årskalas, möhippa, dansuppvisning och körkonsert omgivna av stolsbergen. Eller kört skejtboard i skuggan av dem. Eller bara stått där.

– För mig är det inte stolar längre, säger Nina Glimvall. Jag har hört berättelserna bakom när vi samlat in dem, så för mig är varje stol en historia.