Debatt. Jag läst en undersökning om att kvinnor drar sig för att söka välbetalda jobb av rädsla för att bli sexuellt trakasserade och att trakasserierna sticker ut på arbetsplatser där det ena könet dominerar.
Jag hade inte behövt läsa den undersökningen. Jag är en av de kvinnor som jobbar och har jobbat på mansdominerade arbetsplatser. Jag vet att det förekommer. Hela tiden.
Men vi skapar också en tystnadskultur på våra arbetsplatser. För vi som kommer in i branschen måste ha skinn på näsan och ”tåla” lite skämt. För vem tycker inte det är kul när någon kommentera ens kropp eller att man blir tilldelad vissa arbetsuppgifter för att man är kvinna och ”du är ju så duktig på det där”.
I början av mitt yrkesliv som miljöarbetare, sopgumma brukar jag säga, så blev det en upphandling och ett nytt företag tog över. Inga konstigheter egentligen.
Jag tror det var första månaden, kommer lite tidigt på morgonen och träffar arbetsgivaren. Han säger glatt god morgon och vi småsnackar lite. Helt plötsligt och nästan från ingenstans säger han: Du har väl inte tänkt att skaffa barn snart? Det har vi inte tid med. Det är så krångligt med föräldraledighet.
Eh, vad svarar man på det? Och hur tusan ska vi förklara för unga människor att mansdominerade branscher är bra branscher när vi får dessa saker kastade i ansiktet? Hur ska vi känna oss välkomna på ett jobb som är utformat av män och för män?
Min upplevelse är inte den allvarligaste. Det finns så mycket värre saker som sker på arbetsplatserna. Och jag blir så ledsen att det ens händer dagligen för er som blir utsatta.
Vad är det här som händer på våra arbetsplatser? För jag är definitivt inte ensam om att uppleva sådana här saker. Och när vi som är utsatta säger ifrån så måste vi skaffa humor eller ha skinn på näsan. För det är ju roligare att retas med någon som inte blir ledsen och skapar dålig stämning.
För att summera detta så undviker vi arbetsplatser där det förekommer sexuella trakasserier och det förkommer mest på mansdominerade arbetsplatser där vi har lite högre lön. Automatiskt så halkar vi kvinnor efter i lön och pension och mer därtill när vi söker oss till arbetsplatser där det inte förekommer. Varför är det svårt att bara ge fan i att nedvärdera, retas eller sexuellt trakassera?
Jo, för att det finns en tystnadskultur på våra arbetsplatser eller till och med i samhället. Fortfarande. Vi lider i tysthet i rädslan att bli utpekad som den som sprider dålig stämning.
Men det är inte den som blir utsatt som bär ansvaret. Aldrig någonsin.
