Klimathotet het fråga på nordisk kongress

I går, torsdag, samlades Nordens transportarbetare till kongress i Malmö. På dagordningen fanns klimathotet och transportbranschens ansvar för den globala uppvärmningen. Kongressens drygt 170 deltagare fick frågan: "Är klimathotet en facklig fråga?"

I Norden har 38 fackförbund, som organiserar anställda inom transportnäringar som kollektivtrafik, fiske, sjöfart, järnväg och godstrafik, bildat en egen facklig international – Nordiska Transportarbetarefederationen, NTF.

NTF har i dag 362 000 medlemmar och kongress hålls vart fjärde år. Svenska Transport har redan gjort klimathotet till en prioriterad fråga. Nu lyftes den också på federationsnivå.

En paneldebatt skulle ge svar på hur de olika länderna ser på klimathotet, men först höll Martin Viredius ett inledningsanförande. Han har tidigare suttit i förbundsledningen för svenska Transport och jobbar nu som utredare åt förbundet.

Viredius sa:

– Transports utgångspunkt är att forskarna har rätt. Vi står inför en klimatkatastrof, om inget görs åt höjningen av jordens medeltemperatur. Två grader låter kanske inte mycket. Men det är i genomsnitt och betyder 5–6 graders höjning i vissa områden.

Martin Viredius påminde om att effekterna redan syns i form av skyfall, översvämningar, fler orkaner och stigande havsnivåer.

– Omkring 250 miljoner människor drabbas i dag av de här väderfenomenen. Och 98 procent av dem bor i fattiga länder.

En sammanställning visar att USA är värsta miljöboven, när det gäller utsläpp av växthusgas. Varje amerikan genererar i snitt 20 ton koldioxid per år. Det globala snittet är åtta ton.

– Om jordens temperaturhöjning ska bromsas behöver vi komma ner till 1–2 ton per invånare, det vill säga ungefär den nivå som Indien har i dag. Och det är bråttom! Sätter vi i gång omedelbart beräknas omställningen kosta omkring en procent av världens samlade BNP. Ju längre vi väntar, desto dyrare blir det. Uppåt 20 procent, anförde Martin Viredius.

Sett till hela klotet står transporterna för drygt 13 procent av koldioxidutsläppen. I Sverige är siffran omkring 30 procent. Förklaringen är att vi genom bland annat vattenkraft och vindkraft kommit en bit på väg när det handlar om en omställning mot ett mera hållbart samhälle.

Vad kan då transportbranscherna bidra med? Frågan gick till en panel med representanter från alla fem deltagarländerna – alltså Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge.

Arto Sorvali från finska transportfacket, AKT, sa:

– I Finland är vi oroade över klimatpåverkan. Men nästa år, 2015, kommer svaveldirektivet för sjöfarten. Det är miljöbestämmelser som skapar svårigheter för industrin och kommer att påverka sysselsättningen negativt. Vår gruvindustri måste expandera.

– Vad kan man göra åt klimateffekten då? Ja, bygg mer kärnkraft. Och se till att nya miljöbestämmelser gäller hela EU, inte bara Östersjön. De nordiska länderna kan inte gå i bräschen för detta, det måste EU göra. Finland är redan satt under press och på väg in i djup recession. Det är största bekymret för våra medlemmar.

Norges talesman, Asbjørn Wahl, kommer från norska motsvarigheten Kommunal. Han hade en annan syn än Arto Sorvali:

– Vi står inför en väldigt dramatisk situation. Målet är att hålla nere temperaturökningen. Fortsätter vi som i dag betyder det klimatkatastrof. Enligt Kyoto-protokollet skulle koldioxidutsläppen i dag ha minskat med 5,5 procent, jämfört med 1990 års nivå. I stället har den ökat med 60 procent! Fortfarande är nästan all ny energiproduktion i världen baserad på kol.

– Tekniskt är det möjligt att lösa klimatkrisen, men det är en ekonomisk fråga. Miljörörelsen är för svag för att bryta den negativa trenden. Transporterna är en stor energiförbrukare. Den viktigaste åtgärden är faktiskt att minska transportbehovet i världen. Vi kan inte komma runt det.

Asbjørn Wahl efterlyser mindre av avregleringar och liberalisering och mer politisk styrning. Han betonade också att en energiomställning kommer att skapa nya jobb, inte minska sysselsättningen.

Han fick medhåll av sin norska kollega, Jacqueline Smith, ombud för sjömännen. Hon menade att facket måste engagera sig mer i miljöfrågan. Det gäller inte minst bruket av tjockolja – ”dirty oil” – som fartygsbränsle.

– För rederierna handlar allt om att spara pengar, för att därigenom tjäna mer. Det måste till tvingande regler.

Marius Sigurjonsson var ombud för markpersonalen inom det isländska flyget. Han medgav utan omsvep at klimathotet inte var någon fråga som diskuterats särskilt mycket i hans fackförening:

– På Island är människor inte så intresserade av miljöfrågor. Vår el och fjärrvärme kommer redan från förnyelsebara energikällor. Den globala uppvärmningen har dessutom inneburit fördelar. Island har blivit grönare, med mer biomassa.

– Avsmältningen av isen i Arktis öppnar en ny väg för sjöfarten, för nord-ost-passagen. Det kan bli aktuellt med en ny stor hamn på Island. Fast nu börjar vi se negativa konsekvenser av uppvärmningen också. Fisket har påverkats.

Flemming Smith, från danska 3F, påpekade att transporter generellt sett är alldeles för billiga. Det har öppnat för lågprisbolag som varken prioriterar miljö- eller arbetsmiljö.

– Vi måste börja begränsa vårt resande till länder som Thailand. I framtiden kommer det definitivt att finnas färre lastbilschaufförer.

Martin Viredius, Sverige, betonade att facket i vart fall står inför en mycket viktig uppgift: att skapa trygghet för alla de människor som påverkas av den genomgripande förändring världen står inför.

Hur var det då med den inledande frågan: Är klimathotet över huvud taget en fråga för facket? undrade paneldebattens moderator Sigrid Bøe.

Omkring hälften av de 170 ombuden och åhörarna instämde genom att räcka upp handen. Lite fler armar kom i luften när Bøe efterlyste argument från motståndarsidan.