Kerstin Ahlberg: Svenska politiker har varit oskuldsfulla
Sverige är ett av få EU-länder där fack och arbetsgivare ensamma fått hela ansvaret för arbetstagarnas löneskydd. I övriga stater har politikerna gripit in med lagstadgad lägstalön eller genom att ”allmängiltigförklara” kollektivavtalen. Nu börjar flera fackförbund, bland dem Transport, att ifrågasätta den svenska modellen. Orsaken är den utbredda lönedumpningen. – I Sverige har politikerna varit oskuldsfulla, säger forskaren Kerstin Ahlberg.
Kerstin Ahlberg har ett förflutet som journalist, men är numera forskare vid Stockholms universitet. En av hennes böcker handlar om löneskydd i Europas olika länder, framför allt system med så kallade allmängiltigförklaring av kollektivavtal.
Det innebär att staten griper in och utvidgar avtalens räckvidd, så att de även omfattar avtalslösa arbetsgivare. Det vill säga företag som varken gått med i någon arbetsgivarorganisation eller tecknat avtal direkt med facket.
Ahlberg är en debattör som tycker att Sverige bör fundera på om inte den svenska modellen behöver anpassas bättre till dagens verklighet. Fungerar den i en union som utvidgats till 27 länder, med fri rörlighet för tjänster och stora löneskillnader? Eller är det hög tid att införa allmängiltigförklaring här – precis som i Finland, Norge, Tyskland och Frankrike?
För ett par år sedan hade blotta tanken varit som att svära i kyrkan, konstaterar Kerstin Ahlberg. Den ”svenska” modellen är omhuldad av alla inblandade aktörer – såväl fack som arbetsgivare och politiker av olika partifärger.
Inom EU är det bara Sverige, Danmark och Italien som har lösningar där hela ansvaret för lönebildningen lagts på arbetsmarknadens parter. Försvararna – inte minst facket – har i decennier anfört att överenskommelser mellan fack och arbetsgivare är stabilare än lagregleringar.
Politiker väljs om och skiftande majoriteter kan över en natt ändra spelreglerna. Ett exempel är a-kassan i Sverige. När borgarna tog makten 2006 höjdes avgiften dramatiskt och hundratusentals arbetstagare gick ur både a-kassan och fackföreningen. Det gjorde att facket försvagades, en maktförskjutning till förmån för arbetsgivarna.
Inom LO är det i första hand Transport, Seko och Byggnads som nu stuckit ut hakan och deklarerat att allmängiltigförklaring i vart fall bör utredas. Utspelet gjordes i Almedalen i somras.
Kerstin Ahlberg är positiv till att man prövar tanken:
– Det är bra att frågan kommer upp på bordet. En svensk modell med allmängiltigförklaring kan utformas så att den påverkar dagens partsförhållanden ganska lite. Det måste inte bli som i Frankrike, med en lag som slår igenom på hela arbetsmarknaden och omfattar i princip vartenda kollektivavtal som tecknas.
Kerstin Ahlberg har medverkat i en pilotstudie där forskare granskat social dumpning, löneskydd och tillsynsmyndigheternas ansvar och befogenheter i de olika nordiska länderna
När det gäller Sverige och myndigheternas roll i arbetet mot social dumpning blir det delvis en berättelse om hur det inte är, skriver Ahlberg i inledningen till kapitlet om Sverige. Hon fortsätter:
”För det första finns ingen officiell, övergripande strategi mot social dumpning i Sverige. Det är ett begrepp som knappt används i officiella sammanhang. Det är nu bara inte en fråga om vad man kallar saker. Ingen svensk regering, oavsett politisk färg, tycks ha sett ett behov av att ta ett helhetsgrepp för att göra något åt olika negativa sociala konsekvenser av underbudskonkurrens i samband med till exempel fri rörlighet för tjänster eller offentlig upphandling.”
Svidande kritik, kan tyckas.
Är förklaringen naivitet från makthavarnas sida?
Eller kall, cynisk beräkning? Billig arbetskraft från EU:s ostliga delar pressar ju ner lönerna här och ger svenska företag konkurrensfördelar. Ett försvagat fack har dessutom svårt att klara sin gamla roll…
Är Sverige sämst i EU på att ta tag i den sociala dumpningen?
Flera komplicerade frågor på en gång. Ett generalfel, om man är journalist. Kerstin Ahlberg ler ett ögonblick:
– Jag gillar inte begrepp som ”sämst i EU-klassen”. Men det har funnits en oskuldsfullhet i Sverige. Det har visat sig svårt att hitta ett system där arbetsmarknadens parter sköter hela kontrollen. Därför är det bra att Transport, och även arbetsgivarna i transportbranschen, kommit på att man åtminstone kan tänka tanken med allmängiltigförklaring.
I rapporten beskriver Ahlberg pedagogiskt bakgrunden till den nya förändrade arbetsmarknad som det svenska facket fått allt svårare att hantera. Varor har länge flödat relativt fritt över gränserna, men tjänstemarknaden förblev länge nationell. För arbetskraften fanns begränsningar och lönedumpning var en icke-fråga.
När Sverige började närma sig EU för drygt 20 år sedan väcktes farhågor. Hur skulle vår arbetsrätt och vårt välfärdssystem påverkas? I rapporten skriver Kerstin Ahlberg: ”Två regeringar av olika politisk färg gjorde allt som stod i deras makt för att övertyga medborgarna om att EU-rätten inte skulle hindra Sverige från att vidta de åtgärder som behövdes för att motarbeta social dumpning.”
Hon säger:
– Slutsatsen då var att skyddet mot social dumpning skulle upprätthållas av arbetsmarknadens parter, som precis som dittills skulle se till att utländska företag tecknade svenska kollektivavtal.
– Facket och arbetsgivarna var övertygade om att man skulle klara uppgiften. Man var fullkomligt eniga om att staten skulle fortsätta hålla sig borta från lönebildningen. Det var inte ens tal om att införa någon form av allmängiltigförklaring eller lagstadgad minimilön.
Enligt Ahlberg fungerade planen i stora drag. Fram till Laval-domen. Året var 2007 och spelreglerna var i ett slag ändrade. Facket kunde inte längre tvinga utländska företag att tillämpa svenska kollektivavtal. Inte i sin helhet.
Åkerinäringen är en av branscherna som allra tydligast drabbats av underbudskonkurrens och lönedumpning, efter EU:s utvidgning.
Om Sverige skulle överge – eller snarare komplettera – den nuvarande svenska modellen för skydd av löner och anställningsvillkor med lagstiftning eller allmängiltigförklaring; vilket land är intressantast att titta på?
Kerstin Ahlberg passar på frågan. Hon vill hellre resonera kring svenska förhållanden och hur vi skulle kunna utforma en egen lösning, inklusive tillsyn av den.
Samtidigt finns det alltså massor av erfarenheter i andra länder. I EU är det vanligt att fackföreningar och arbetsgivarorganisationer tecknar kollektivavtal. Men det är bra tre stater som valt att ha avtalen som enda löneskydd.
Sex nationer har lagstiftad lägstalön, en handfull lutar sig mot allmängiltigförklaring. Ett 15-tal av EU-staterna har infört både och. Det vill säga en kombination av lagstadgad minimilön och allmängiltigförklaring.
Belgien är en ytterlighet, påpekar Ahlberg. Där infördes allmängiltigförklaring efter andra världskrigets slut. Här är staten en stor aktör. Det är till och med den belgiske kungen som formellt godkänner de kommittéer som förhandlar fram kollektivavtalen. Det vill säga de avtal som sedan upphöjs att täcka hela arbetsmarknaden.
– I andra änden av skalan finns Norge. I nuläget är det fyra kollektivavtal som blivit allmängiltigförklarade där. Och det gäller bara delar av avtalen, inte hela.
Efter EU-utvidgningen 2004 och fram till 2011 kom 335 000 migrantarbetare till Norge. (Norge omfattas av den fria rörligheten för arbetskraft genom EES-avtalet). I förhållande till befolkningens storlek är det störst inflyttning av alla länder i Norden.
Trots att Norge tidigt ställde upp krav på norsk lönenivå och heltid för de inresta arbetstagarna kom begreppen lönedumpning och social dumpning snabbt upp på dagordningen. Våren 2006 antog regeringen en handlingsplan mot ”sosial dumping”. En central del blev kraftigt ökade resurser till Arbeidstilsynet, motsvarigheten till Arbetsmiljöverket.
Norge införde allmängiltigförklaring i lag redan 1993. Men först tio år senare, 2003, begärde norska LO att ett avtal skulle ”upphöjas”. Enligt reglerna är det Arbeidstilsynet som ska kontrollera att arbetsgivarna följer de allmängiltigförklarade avtalen.
I dagsläget är det fyra områden som fått allmängiltigförklarade avtal – bygg, lantbruk, varvsindustri och renhållningsbranschen. På fem år har Arbeidstilsynet gjort mer än 6 000 kontroller bara inom byggbranschen. Norge har drygt 300 inspektörer i ”tilsynet”. Sverige har omkring 285, med dubbelt så stor befolkning.
Transport kastar nu blickar mot Finland, som införde allmänt bindande kollektivavtal på 1970-talet.
Kerstin Ahlberg har ingående studerat grannlandet i öster. Precis som i Sverige har Finland hög organisationsgrad och kollektivavtalen som fack och arbetsgivare tecknar täcker redan från start en stor del av arbetsmarknaden. Där sådana avtal finns är det facket som står för kontrollerna.
För en minoritet av företagen gäller allmängiltigförklarade avtal. Myndigheterna ska övervaka att reglerna efterlevs och kräva att brister rättas till.
Å andra sidan kan tillsynsmyndigheten inte driva processer för enskilda arbetstagare, exempelvis lönetvister. Den som inte fått rätt betalning får själv gå till domstol, eventuellt med uppbackning från facket.
Finland har haft mindre problem än Sverige, Danmark och Norge med underbudskonkurrens. I stället för social dumpning talar finländarna om ”en grå ekonomi”.
Betyder de finska reglerna, och en betydligt lägre arbetskraftsinvandring, att utländska arbetstagare får samma villkor som de inhemska löntagarna?
Nej, konstaterar Kerstin Ahlberg i rapporten. Det är svårt att garantera skyddet, trots samarbetet med myndigheterna och arbetsmarknadens parter.
De största bristerna gäller lönen. Bara en mindre del av de berörda arbetsgivarna betalar efter de allmänt bindande avtalen. Långa arbetsdagar och utebliven övertidsersättning är inte ovanligt. Många får heller inte tillgång till företagshälsovård, något som är obligatoriskt i Finland.
De som kritiserat allmängiltigförklaring hävdar att det leder till lägre organisationsgrad i både fack och arbetsgivarorganisationer. Kerstin Ahlberg menar att det inte tycks vara fallet i Finland.
– Organisationsgraden påverkas av flera olika faktorer. En av mina käpphästar är att man måste ta ett helhetsgrepp på arbetsmarknaden. Det handlar inte bara om rätt lön till arbetstagaren, utan också om att samhällets ska få in skatter och sociala avgifter och kunna verka för en bra arbetsmiljö.
