John ser magin i gamla jänkare
Konst. Amerikanare från 1950- och 60-talen. Stora glänsande skepp som kom mullrande längs vägen var magi för pojken John Eyre. Känslan har stannat kvar och han målar dem om och om igen.
– Det är något med färgerna, ljudet, lukten. De futuristiska formerna. Man blir förförd, säger målaren John Eyre.
Lika fascinerad är han av gamla motorcyklar från 1960-talets drömland, Amerika. Nostalgi spelar in och en nypa vemod. Fordonen påminner om en tid av framtidstro. Hoppfullhet. Allt var möjligt. På bio rullade filmer som Easy rider, vi gick mot mer jämställdhet, beskriver han. Livet och världen kunde bara bli bättre.
I sitt arbetsrum på Söder i Stockholm har John Eyre ställt upp en liten miniutställning av gamla jänkare och hojar. Porträtt, säger han själv, i rost och förfall. Han går ofta tätt inpå en dörr eller karossida, jobbar med detaljer.
– För mig är bilarna ikoniska. De behåller sin magi även om de står nedsjunkna i en åker.
John Eyre sveper med handen mot akvarellerna.
– När jag växte upp i Vallentuna var bilarna relativt nya, blanka och fina. Nu är jag mer intresserad av hur tidens tand gnager i dem. Precis som i oss. Vi blir ju alla lite slitna och buckliga.
– Varje bil är en tidsresa. Tänk alla som suttit i dem och njutit av färden, älskat, grälat. Allt som hänt i dem genom åren. Se på de där två, pekar han. De står och pratar med varandra: ”Kommer du ihåg?” Jag hittade dem bortglömda på en skrot, men kanske kommer någon och räddar dem en dag.
John Eyre får mängder av tips om halvt övervuxna och övergivna skönheter landet runt. Under en road-trip i USA knackade han dörr med frågan: ”Jag är från Sverige. Är det okej att jag plåtar dina skrotbilar?” Det blev en utställning i Minnesota och några till.
Att sitta med skissblock i knäet är inte hans grej. John Eyre fotar på plats och väljer sen de bästa bilderna. Akvarellfärgerna tar han fram i ateljén på Gotland, som han delar med sin konstnärsfru, Carina Moberg Eyre. Han har testat både olja och akryl, men fastnat för akvarell.
– Jag gillar det där lite rinniga, slumpmässiga som sker i pappersytan. Färgen lever sitt eget liv. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Slumpen måste vara med. Det är en utmaning att få akvarellfärgen att leva, men den blir väldigt ren, fångar rost och kulörer.
Ljudböcker är bra sällskap när John Eyre målar. Han formger själv böcker. Grafisk design är i själva verket hans levebröd. Roligt, men målningen är hans andningshål. Det brukar bli ett par, tre utställningar per år. På tur står ett galleri i Norrköping.
Han tecknar den suggestiva känslan av att vandra runt på en bilkyrkogård. Här och var i ett böljande landskap tittar gamla skrotbilar fram.
– Naturen målar om dem.
Resan till Havanna 2015 blev ett lyckorus. Han stod i gathörnen och såg den ena skrangliga 1950-tals-jänkaren efter den andra köra förbi. Miljöerna var ”akvarelliga”, pastellfärgade.
Som liten drömde John Eyre om att bli långtradarchaufför. Så blev det inte, men i 20-årsåldern köpte han en gammal Harley Davidsson och lyckades ”pilla ihop den”. Efter det följde fler, gamla amerikanare också.
– Det är frihet, att ge sig ut på vägen!
Hans utställningar lockar både rent konstintresserade och motornördar.
– Det blir roliga möten. Korsbefruktning, säger John Eyre.
