De packade in sig i en buss och for från Gävle till Kiruna, men fick de jobb?

Åkeri. Arbetsmarknaden är bister. Ett gäng komvux-elever fixar en buss och styr från Gävle för att söka lastbilsjobb i gruvruschens Kiruna och Pajala. Året var 2012. Blev de kvar?

Linda Munther, Beatrice Färdigs och Isabelle Dahlqvist, som gift sig och bytt efternamn till John, möts i stora kramar på Rådhusets trappa i Gävle.

– Nämen, vad kul att ses igen! Vad gör du nu?

Det har krävts en del detektivarbete. Men nu står de där, tre av fem som stod uppradade utanför arbetsförmedlingen i Kiruna på en bild i Transportarbetaren nummer 12, 2012.

Fotot här ovanför togs efter att 17 jobbsugna vuxenelever lastade med matsäck, kuddar och täcken klev på bussen som de själva ordnat i Gävle. 107 mil, 16 timmar och 39 minuter senare var gänget framme i staden som nu flyttas. Ett besök i Pajala stod på tur, Transport sponsrade dieseln.

Varken Linda, Beatrice eller Isabelle är kvar i branschen, visar det sig. Fast Josefine Holm och Oskar Westerholm, som också stod påbylsade i Kiruna, kör natt och rattar bärgningsbil. Därför kan de inte vara med när vi slår oss ner på ett kafé för att få veta:

Hur gick det sen?

Vintern 2012 lyste det i ögonen på Linda när hon berättade att hon älskade allt i maskinväg. Som före detta skogsmaskinförare fick hon verkligen napp, först hos en entreprenör till gruvbolaget LKAB i Kiruna. Linda körde dumper, lastbil och hjullastare – malm och gråberg – både under och ovan jord.

Sedan började hon på Clifton mining och flyttade till Svappavaara. Blicken blir drömsk. Linda bläddrar fram en bild i mobilen där hon poserar: en myra vid ett jättedäck.

– Jag körde inte de största monstertruckarna, utan de mitt emellan. Hundratonnarna, cirka sex meter breda som kunde lasta nästan 100 ton. Man sitter högst upp och ser ner på leksaksbilarna där nere, känner sig jättestor. Jag levde min dröm, fick goda vänner, blev inrotad.

Drömmen fick ett tvärt slut när Lindas knän tog slut. Byt jobb, löd doktorns dom. Luften började gå ur gruvnäringen, Clifton mining gick i konkurs och Linda och kollegorna sades upp. Hon flyttade hem till släktgården i Bollnäs. Efter ett truckjobb på en fönsterfirma funderar Linda Munther på vad hon ska göra nu.

– Jag längtar tillbaka och skulle vilja ta mig upp igen, säger hon.

Isabelle lutar sig över Lindas truckbilder.

– Så fränt, såna där måste jag köra!

Bytte jobb flera gånger

Isabelle har hunnit gifta sig och skaffa två barn sedan bussresan. Hon körde först lastbil på hemmaplan innan hon förverkligade drömmen att jobba som pistvakt. Sedan följde tankbil till olika pappersbruk. Men med en liten dotter hemma gnagde tankarna, att inte veta när hon kom hem på kvällarna och alla olyckor på vägen… Där skulle hon kanske kunna hjälpa till. Hennes äldre bror omkom i en personbilsolycka. Isabelle började plugga.

– Jag är ambulanssjuksköterska, har velat bli det sen jag var liten för att jag tycker om att jobba med människor. Och så är det kul att köra.

En diskussion utbryter kring bordet efter rapporteringen om höga farter bland lastbilsförare.

– Rutterna är ju oftast inte planerade för att man ska köra i 80. Om alla andra fixar tiderna eftersom de kör för fort gör man likadant. Man vill ju inte bli sen, tycker Beatrice.

Efter fem, sex år som lastbilsförare inom distribution, spetsbyte, lotsning och tankbil med svavelsyra och lut i lasten, sadlade Beatrice om helt. I dag jobbar hon som politisk sekreterare för Moderaterna i Gävleborg, har nyss bytt jobbet inom kommunen till motsvarande i regionen. Isabelle och Beatrice försvinner i en ordväxling om vården, stress och press och nya vårdmodeller. Vägen till partiet gick via högskolestudier.

– Jag har alltid varit moderat, men det var jag ganska ensam om i transportbranschen. Det jobb jag har nu är det bästa jag haft. Jag tänkte aldrig köra lastbil hela livet, men ville pröva i några år. Chaufförsyrket var inte så fritt som jag trodde, man är väldigt låst av att passa tider, av kör- och vilotidsregler.

Beatrice längtar inte tillbaka men är tacksam för erfarenheterna som utvecklat henne, som person.

– Utmanande och nyttigt var det, jag skaffade mig skinn på näsan. Alla förstår nog inte att branschen är så tuff, man arbetar hårt.

Få kvar i branschen

Få av dem som gick vuxenutbildningen 2012 arbetar som chaufförer i dag, konstaterar trion. Förklaringen kan vara att praktik saknades, tror Beatrice.

– Om vi åkt norrut i dag hade det nog varit annorlunda. Nu skriker ju åkerierna efter förare.

Josefine Holm var också med på resan. Hon och Beatrice är bästa vänner sen utbildningen. Josefine kör bryggarbil på nätterna. Jag träffar henne innan hon går på sitt pass 17.00. Klockan fem nästa dag går hon av. Josefine var aldrig så sugen på att flytta, hon blev Gävle trogen och har nära till jobbet. Chaufförsyrket finns i blodet.

– Min farfar och farfars bröder körde lastbil, min lillebror kör och min storebror har säsongsjobbat. Pappa undervisade oss på komvux.

Mamman ville egentligen också hoppa på, som ung, men Josefines mormor sa stopp. Blivande sambon arbetar på ett konkurrerande åkeri.

Ständig natt är påfrestande med mörkret vintertid, men det vägs upp nu när ljuset kommer. Josefine har samma rutt, lär känna kunderna. Det är mycket lastning och lossning, hon gillar att röra på sig.

De snabba väderomslagen, varmt, kallt, varmt, kallt sätter sig i väglaget.

– Det gäller att ha bra däck, än har jag aldrig lagt mig i diket. Om en förare kör säkert eller inte beror nog inte på könet, utan på personligheten. Jobbet var lite stressigare än jag trodde, men på natten är trafiken lugnare och tidspressen mindre. Jag trivs jättebra och har inga planer på att byta yrke.

Startade eget

Oskar Westerholm har köpt hus, fått en son och har ingen kontakt med komvuxgänget. Han körde redan skolbarn i pappans bussbolag när han gick på komvux och det var han som rattade elevernas buss upp till Kiruna. Det snöade, en klass 1-varning var utfärdad och han fällde repliken:

”Det är halt som fan på vägen. Det gäller att inte bromsa.”

Oskar började köra grävmaskin innan det blev lastbil, styckegods- och kökstransporter. Men det var bärgare han siktade på, först var han anställd sedan köpte han en bärgare och startade eget. Nu bygger Oskar upp verksamheten, det går upp och ner.

– Jag fyller 30 i år, bärgningsjobbet är bra, men jag vet inte om jag kommer att hålla på med det resten av mitt liv. Folk tutar och pekar finger, tror vi står på vägen för att det är kul. Det är noll respekt, ett farligt jobb.