”Jag vill provocera”
Mötet. Väktaren Elisabeth Sundström är en jävel på att tigga. Och hon vill dra fram infödda uteliggare ur flyktingkrisens skugga.
Men för den sakens skull är hon varken sverigedemokrat eller rasist, inskärper Elisabeth Sundström. Som mest går under smeknamnet Lisa.
– Folk brukar beskylla mig för det på nätet för att jag värnar om svenska uteliggare, alkisar och narkomaner. De har trängts undan och glömts bort nu när allting kretsar kring flyktingar, papperslösa och romer, säger hon.
– Däremot tycker jag om att peta människor i ögat. För att få dem att reagera och göra något själva, samla in kläder, jobba som volontärer, skänka pengar eller vad som helst. Inte bara sitta och trycka like på Facebook. Det kostar ju ingenting!
Lisa visar in i lägenheten i Stockholms-förorten Farsta. Hennes ena strumpa är neongrön, den andra blå. Tatueringarna ormar sig fram ur linnet medan Sigge majsorm och Sigurd kungspyton vilar lugnt i varsitt terrarium. Gammelkatten Rusa är allergisk mot det mesta inklusive husse och gonar sig i värmen ovanpå ett av hemmets tre akvarier med Malawiciklider, ett par scalar och tetror av olika slag. Fiskarterna heter så.
De minsta har ett ”babysim”, för att inte slukas av de större. Ju vackrare, desto hungrigare.
– Ja, ja, säger Lisa och skrattar. Vårt hem är som ett litet zoo. Djuren är mina barn. Fast jag är Hälsingeflicka och skulle helst bo i hus, som alla i min familj. Jag vill ha fler reptiler. Ödlor. Lägenhet har jag aldrig trivts i.
Numera arbetar Lisa som väktare, sitter i reception och ronderar kvällar, helger och nätter. Det var när hon jobbade som värdetransportör hon på allvar konfronterades med samhällets baksida. Klasskillnaderna. Människor kurade i portar och tunnelbaneuppgångar i natten medan andra svepte förbi i rock och högklackat, på väg till Stockholms inneställen.
– Jag vet inte hur många gånger jag köpt mat, kaffe och dricka och delat ut kring Stureplan, där det fina folket rör sig. Det är så orättvist! Jag blir så förbannad på alla som hellre drar en lina kokain än köper mat till en hemlös.
Men den sociala skiktningen syns också runt om i Stockholms förorter.
– I Vällingby och Blackeberg, där jag bodde. Farsta är en katastrof! Här har jag Anders, en hemlös alkoholist med diabetes som ofta sitter på bänken i centrum. Han har hemska fötter. Jag brukar kolla upp hans bensår.
I julas var Lisa volontär och firade annandagen i kyrkans regi, ihop med ett gäng ensamma själar. Fast hon inte är ett dugg religiös. Hon klev in i arbetslivet vid 16 års ålder och jobbade som personlig assistent. Nu gör hon ett uppehåll i studierna till sjuksköterska.
– Jag och min man har sökt bygglov för ett hus, så jag behövde arbeta för att vi ska få banklån. Det är alltid 100 grejer på gång.
Orientaliska korthåriga katten Sid kommer farande i hundraåttio. Lisa fick honom av en kund för att han var så bitsk, krävande och inte gick ihop med barn. Efter en holmgång med Lisas och makens två andra katter, för att bestämma status, är han nu både social och pratglad.
– Jag måste tömma lådan, avbryter Lisa. Sid visar när han varit på toa.
Lisa har stått i soppkök på Söder och delat ut kläder till behövande. Förra julen tiggde hon ihop 12 000 kronor i en egen insamling på Facebook under ett par veckor.
– Jag är en jävel på att tigga. Jag skulle bli världens bästa tiggare, säger hon med ett leende och bjuder på hembakta bullar.
Lisa tar då och då med sig bullpåsar och saft till bostadslösa hon stöter på. Ibland blir de misstänksamma och vill inte ta emot. Har hon någon baktanke? Hon brukar prata sig fram till dem.
– Baka några frallor extra och ta med kan ju vem som helst göra. Har man inte tid kan man skänka pengar i stället, som min man. Vid jul köpte jag jul-latte och saffransbulle på Espresso house till ett par pundare. Något så litet kan bli riktigt stort. Det var första gången de drack latte.
När Lisa handlar de hemlösas tidning, Situation Stockholm, betalar hon för två men tar en. Så kan försäljarna kränga en till. Ska hon på fest ber hon gästerna som kommer att ta med sig lite extra kläder att ge bort. Eller böcker. Lisa samlar in recensionsexemplar och bidrar med egna pocketböcker, som hon skänker till härbärgen.
– Kan de äta böcker då, undrar vissa. Men vad fan, läsning är viktigt! Jag älskar att läsa, fast jag inte hinner så mycket nu, och de som lever ett tufft liv behöver verkligen försvinna bort en stund, i en annan värld.
Vi pratar klasskillnader igen och den sociala skiktningen mellan olika grupper av behövande. Högst upp på rangskalan står flyktingar, som flyr krig och elände, anser Lisa. Därefter kommer romer, som syns överallt på gator och torg.
– Men vad gör vi för att hjälpa våra gamla utslagna och hemlösa? De har glömts bort och skrämts undan långt bort från city.
– Fast, säger Lisa och gör en paus, tar man upp det problemet blir man kallad rasist av PK-ligan. Alla politiskt korrekta som köper fair trade chai latte och aldrig delar ett inslag som innehåller minsta kritik mot invandrare. Det gör mig så förbannad att man inte ens kan diskutera den här frågan utan att bli kallad för sverigedemokrat.
Hon röstar blått, på Liberalerna. När hon vädrar sina åsikter i sociala medier undrar andra varför Lisa gör skillnad på folk och folk.
– Fast jag gör inte skillnad. Det gör de! Alla människor har ett värde, oavsett var vi kommer ifrån. För de julpengar jag samlade in hjälpte jag till exempel en kinesisk familj med tre barn där mamman lämnat mannen, som slog henne. Jag blev själv misshandlad och hade ingen rosenröd uppväxt. Min mamma och hennes nya man drev en pizzeria och jobbade jämt. Jag var ett ensamt barn som tidigt fick ta ansvar och klara mig själv.
Livet kan snabbt vändas på ända, resonerar Lisa. Ena dagen har du jobb och bostad, i nästa blir du sjuk, utförsäkrad, fattig, alkoholiserad och vräkt. Det kan hända vem som helst. Därför har hon svårt att förlika sig med att flyktingar, papperslösa och EU-migranter på vissa håll har företräde till soppkök och klädutdelningar, medan våra gamla alkoholister och narkomaner motas bort.
– De står och trycker i utkanten. När jag var med som volontär frågade jag några varför de inte vågade komma fram. Fryser du inte häcken av dig?
En härjad man av afrikanskt ursprung bad en gång om en färgglad jacka. Han fick en kycklinggul Helly Hansen, berättar Lisa. Avundsjuka uppstod och nästan slagsmål. De andra som stod i soppköket var luttrade, tyckte att medierna borde skriva om dragkampen mellan olika grupper av utsatta.
Så att politikerna får upp ögonen.
Åren inom personlig assistans och bevakning har lärt henne närma sig utsatta människor lite varligt. Ibland när någon måste flytta på sig lägger hon undan batongen, slår ut håret som når nedanför midjan och frågar hur de har det.
– En gång blev en kvinnlig pundare, som just höll på att ta en sil, så häpen att hon undrade: Får jag skjuta klart innan jag går? Vi hade ett långt samtal och jag frågade varför hon som såg bra ut kastade bort sitt liv.
– Vet du att du är den första som har behandlat mig som en människa, sa hon när hon gick. För mig är varje möte är ett nytt möte. Vi är likadana. Vi är människor.
Lisa tar sig åt armen. Hon är lite ledbruten efter att ha testat flygande matta ihop med maken Alx i pulkabacken dagen innan. ”Fröken Tourette” kallar han henne ibland.
Lisa säger vad hon tycker, även till chefer.
– Jag snackar inte skit i lunchrummet, det är bättre att prata direkt med den det gäller, inpräntar Elisabeth Sundström.
En del tycker att hon skryter, när hon lägger ut på Facebook vad hon gör för andra. Men hon har en tanke med det också:
Att provocera, så att fler gör mer.
