”Jag var död i 31 minuter”

Som lastbilschaufför i Kalix hade Bengt Andersson jobb. Massor av jobb. När allting snurrade som mest tog det stopp. Bengt var 49 år och fick en kraftig hjärtinfarkt. – Hjärtat stod still i 31 minuter. Jag överlevde tack vare att det fanns en person i närheten som kunde hjärt-lungräddning, säger Bengt.

Det är kanske 30 meter ut till brevlådan. En promenad på 100 steg fram och tillbaka. För Bengt blev det första delmålet. Att klara att hämta in tidningen själv.

– Jag lyckades. Fast de första gångerna var jag så slut att jag var tvungen att vila innan jag orkade börja läsa den, säger han.

Snart tre år har gått sedan dagen då Bengt Andersson dog. Det är så han uttrycker det. Vi sitter vid köksbordet tillsammans med sambon, Katarina Stenman. Genom fönstret syns en blek vintersol. Det är 19 minusgrader ute. Snö. Rimfrost. En vinterdag när den är som vackrast.

Våren 2011 gick hjulen på högvarv för Bengt och Katarina. Båda beskriver sig som arbetsnarkomaner. Katarina är undersköterska, Bengt körde specialtransporter över hela Sverige, Norge och Finland.

– Jag jobbade i princip dygnet runt. Åkeriet gick lite knackigt, så jag hjälpte till att jaga nya uppdrag och kunder. I snitt var jag uppe i mellan 200–300 timmars arbete per månad, inflikar Bengt.

Så här i efterhand skakar båda på huvudet. De hade inte ens tid för gemensam semester. Allt sådant sköts på framtiden. Varningssignaler saknades inte heller. Bengt var relativt vältränad, men hade ändå högt blodtryck. Trycket ville inte gå ner – trots medicinering

Katarina säger:

– Bengt hade börjat känna sig trött och orkeslös. Han sökte vård, men läkaren höjde bara dosen av blodtrycksmedicin. Hade sjukvården gjort en kärlröntgen hade man antagligen hittat kärlkrampen.

Så är vi framme vid morgonen den 6 april 2011. Bengts lastbil ska in på verkstad i Luleå.

Vid tiotiden på förmiddagen är bilen klar. Bengt backar ut, låter motorn vara i gång och går in för att växla några ord med verkstadskillarna.

Fast inget av det här minns han själv. Andra har berättat i efterhand.

Bengt tar sig plötsligt för bröstet och säger att han har ont. Sedan faller han handlöst baklänges. En propp har täppt till huvudkärlet som förser hjärtat med blod och hjärtstoppet är ett faktum.

Mekanikerna lägger Bengt i framstupa sidoläge, ringer 112 och ropar efter hjälp.

Den här morgonen är marginal­erna på Bengt Anderssons sida. Inne på verkstadskontoret finns Karl-Erik. Han har själv drabbats av infarkt och i efterhand lärt sig hjärt-lungräddning.

Karl-Erik griper snabbt in. Med kompressioner och konstgjord andning hålls cirkulationen i gång i Bengts livlösa kropp.

Turen – slump­en – är återigen på Bengts sida. Två ambulanser från Sunderbyns sjukhus råkar vara i närheten. Båda bil­arna är på plats inom sex minuter. Upplivningsförsöken fortsätter i ambulansen. Bengt får sju elchocker med defibrillator. Det hjälper inte, hjärtat vägrar hoppa i gång.

Inne på akuten står läkarteamet redo. Då går in en artär och gör en ballongsprängning i kranskärlet. Samtidigt kyls kroppen ner till 32–33 grader.

Hjärtat startar. Efter 31 minuter är Bengt vid liv igen

Men till vilket liv? Hur mycket skada har hjärnan tagit av syrebristen?

Hemma blir Katarina uppringd av åkaren, som bara kan ge knapphändig information om kollapsen.

Efter en desperat match mot landstingets knappvalsväxel kan Katarina så småningom åka till Sunderbyn där Bengt ligger nedkyld och nedsövd i ett myller av slangar och sladdar.

På en ultraljudssekvens får hon med egna ögonen se hjärtat arbeta. Det är bara halva muskeln som fylls med blod och pumpar, resten av hjärtat är slappt. Till synes utan liv.

– Hjärtat kunde inte slå på egen hand och vid första försöket att väcka upp Bengt fungerade inte andningen, så det fick avbrytas, förklarar Katarina.

Efter två veckor skrivs Bengt ut. Hjärtat har återhämtat sig över förväntan. Fast flera bakslag väntar. Vid de akuta räddningsinsatserna har tänderna skadats och Bengt får plötsligt akut blodförgiftning. Det blir nytt besök på sjukhuset, där Bengt omedelbart drar på sig magsjuka.

När vardagen infinner sig står det klart att Bengt fått en hjärnskada som påverkar motoriken och talet. Han blir fort trött. Dels fysiskt, men i ännu högre grad psykiskt.

– Koncentrationsförmågan är inte densamma längre. Är det rörigt och många röster samtidigt blir jag fort utpumpad, säger han.

Nu, efter snart tre år av träning och rehabilitering, är Katarina sammanbiten:

– Det blev ett hårt uppvaknade. Vi var mitt uppe i livet och trodde att det bestod av arbete. Att man skulle jobba från det man stiger upp till kvällen. Vi har huset här, en gård i Överkalix och hade börjat snacka om att köpa ett hus i skärgården också.

– I februari, innan infarkten, hade vi tittat på en ny bil. Vi avstod, tyckte det var för dyrt. I maj när Bengt kommit hem köpte vi den. Då fanns det inga pengar i världen som kunde hjälpa. Visst, jag har drömmar fortfarande. Men jag lär få göra de sakerna själv i så fall. Du orkar inte, säger Katarina vänd mot Bengt.

Hur ser Bengt på framtiden? Vilka mål gäller nu?

Han skrattar lite:

– Första målet var som sagt brevlådan. Kort efter hemkomsten till sjukhuset köpte jag en cykel. Den skulle få stå kvar i affären tills jag var stark nog att själv gå och hämta den. En sträcka på 3,5 kilometer. Efter ett par månader fixade jag det.

– Vi beställde hem ett lass färdigkluven ved också. Förr kapade vi och klöv själva. Nu staplade jag det, vedträ för vedträ. Det blev bra rehabilitering för fingrarna.

I dag har Bengt ett lönebidragsjobb på halvtid – som allt-i-allo på ett åkeri. För resten av tiden gäller sjukpenning. Att gå tillbaka till lastbilen bedömer han som orealistiskt.

Efter infarkten är Bengt djupt tacksam mot de personer som grep in och räddade hans liv. Både han och Katarina har engagerat sig för att få fler personer i samhället att lära sig hjärt-lungräddning, HLR. Bengt är fackligt aktiv i Transport sedan länge och i november 2013 ordnade sektionen i Kalix en HLR-kurs på brandstationen.

– Bara fem personer kom. Men vi hoppas att det ger ringar på vattnet, säger Bengt.

Varje år drabbas 10 000 personer av hjärtstopp. Bara 500 av dem överlever. Snabb hjärt- och lungräddning har avgörande betydelse för utgången. Bengt och Katarina tycker att samhället borde satsa mer på vården, inte minst hjärt­patienterna.

Bengt säger:

– Omkring 400 personer dör i trafiken varje år. Där har man infört en nollvision och satsar enorma resurser. Jag skulle vilja att det fanns en hjärtstartare på alla offentliga platser.

Bengt och Katarina säger spontant att de är väldigt nöjda med Försäkringskassan insatser. Bengt har anmält infarkten som arbetsskada och en utredning är påbörjad.

När det gäller insatserna från facket, Transport, är Bengt inte lika nöjd. Som yrkesaktiv ryckte han in som försäkringsrådgivare och var väl insatt i systemen.

– Nu är jag själv där och på grund av hjärnskadan är det kämpigt med alla blanketter. Jag skulle ha behövt ha mer hjälp. Nu är det Katarina som får rycka in.

– Transport borde inrätta någon form av stödperson för alla medlemmar som drabbas av hjärnskador och arbetsskador. Det är väldigt slitsamt att gång på gång dra sin historia när man ringer exempelvis facket, sjukvården eller försäkringsbolaget. En egen stödperson hade varit till stor hjälp.