”Jag skämdes oerhört över att inte ha haft koll”

Allt fler människor fastnar i skuldfällan. Bara i Sverige finns det mellan 400 000 och 600 000 personer som inte längre kan betala sina räkningar och lån. – Det är ett allvarligt samhällsproblem. Överskuldsättning leder ofta till sjukdomar som depression och för tidig död, säger forskaren Richard Ahlström.

Anna sitter hemma vid köksbordet. Det är sen eftermiddag. På vedspisen står ett fat med två frysta kycklingfiléer, för att tina. Utanför det lilla torpet är det kolsvart. Närmaste samhälle ligger en mil bort.

– Jag hyr huset. Förstås. Köpa är otänkbart, säger hon och rycker på axlarna.

Anna är i 55-årsåldern och bor i norra Sverige. Hon stämmer kusligt väl in på de människor som forskaren Richard Ahlström mött i sitt arbete. Hon skulle aldrig platsa i Lyxfällan, TV3:s program där skuldsatta människor – mot betalning – ska förnedras offentligt för sitt slösaktiga leverne.

Anna är taxitelefonist. Eller rättare sagt var. I dag är hon arbetslös och märkt av det som hänt.

Historien började för omkring 20 år
sedan. Anna hade precis träffat en ny man som var verksam i transportbranschen. De flyttade ihop. Anna körde taxi och ryckte även in på beställningscentralen.

– Jag hade fullt upp, säger hon. Jag tänkte inte så mycket när min sambo skulle starta firma och bad mig skriva på några papper. Det var bara en formalitet, sa han. När företaget väl var i gång märkte jag tidigt att något var fel. Han snackade ofta om att det inte gick att ta ut någon lön.

Rörelsen gick allt sämre och kravbreven började strömma in. Anna insåg att det faktiskt var hon som stod för bolaget.

När hon beskriver pressen, oron och alla turer blir det långa uppehåll. Hon har glömt – eller snarare förträngt – årtal, händelser och summor. Hon undviker att svara på frågan om mannen medvetet blåste henne. Men det finns ändå uppgifter som talar för det. Sambon hade vid den här tiden näringsförbud efter en tidigare konkurs.

Efter några år kom kraschen. Anna minns mötet på banken. Banken som frikostigt hade lånat ut pengar.

– Vi blev kallade dit båda två. Jag var skitnervös och skämdes oerhört. Över att inte haft koll alls. Över att inte kunna svara på frågorna. Inte ha märkt vartåt det lutade.

Konkursen var ett faktum. Anna minns inte exakt, men hon tror att hennes skuld till fordringsägarna hamnade på mellan 1,5 och 2 miljoner kronor.

Hon ansökte om skuldsanering. Efter ett par år blev den beviljad. Det var uppenbart att Anna aldrig skulle kunna betala av skulderna.

– Det var inte mycket kronofogden kunde hämta. Jag bodde i en hyrd bostad. Hade bara en gammal bil, utan värde.

Skuldsanering innebär att man lever på existensminimum i fem år, därefter är man skuldfri. Personer som har inkomster får ofta ett betalningsackord, som ska uppfyllas. Anna kan inte riktigt redogöra för hur det blev i hennes fall:

–  Under de fem åren skulle jag betala 2 500 kronor i månaden. Fast jag vill minnas att det skulle bli totalt 250 000 kronor. Det går ju inte ihop.

En bit in i skuldsaneringsperioden blev hon sjukskriven, för utmattningsdepression.

– Jag är övertygad om att det var skulderna som gjorde att jag blev utbränd. Jag fattar inte att jag överlevde. Jag hade hund under de här åren. Den var hunden som gjorde att jag över huvud taget gick ut.

– Jag åt antidepressiv medicin och fick ångest och fobier. Var rädd för knivar, för hundkoppel, för svarta sopsäckar. Jag fick minnesluckor också. Kunde sitta i bilen någonstans och plötsligt undra hur jag kommit dit.

Självmordstankar fanns också där, berättar Anna. Vid ett tillfälle hade hon bestämt sig och styrde mot en mötande lastbil.

– Fast mina tre barn flashade förbi på näthinnan och jag väjde.

I dag har Anna varit sjukskriven i nästan tio år. Hon arbetstränar lite, men är förtidspensionerad på halvtid.

Det är ett mönster som går igen hos många överskuldsatta. De som hamnat i ekonomisk knipa har kämpat i åratal – innan skuldsanering väl beviljas. Ofta har de fått lämna yrkeslivet. När saneringen börjar väntar ytterligare fem tuffa år. Efter det är det svårt att ta sig tillbaka in på banan.

Nu i efterhand har Anna många tankar om skulder och skuldsanering:

– I fem år räknade jag varenda krona. Existensminimum innebär att du har ungefär 3 000 kronor att leva på i månaden. Det ska räcka till mat, kläder, resor, sjukvård. Ja, allt utom boendet.

– Jag tänkte hela tiden att när sista avbetalningen var gjord, och jag var skuldfri, så skulle jag känna glädje. Men den känslan kom aldrig. Dålig ekonomi är väldigt frustrerande. Som ensamstående mamma har jag haft det så en stor del av mitt liv.

Nu är Anna ”i klorna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan”, beskriver hon:

– Det är inte lätt när man mår så här. Just nu arbetstränar jag på deltid. Det ger mest ont i ryggen och fötterna. Jag har långt kvar till den vanliga ålderspensionen, men jag tror inte att jag kommer att kunna ta mig in på arbetsmarknaden igen.

Drömmar om framtiden – hur ser de ut?

– Jag har min häst och min hund. All stress och all skit rinner av mig när jag är i stallet. Där finns min framtid.