Debatt. Sedan en tid arbetar jag som renhållningsarbetare på Renova. Man blir inte miljonär. Men jag har sällan mött så mycket arbetsglädje och yrkesstolthet. Och skicklighet.
Att ratta tunga fordon i små utrymmen kräver rejält med erfarenhet och kompetens. Några har anställts senare men där finns fortfarande folk som jobbat över 40 år på företaget.
Att få köra ihop med folk som sätter en ära i sin yrkesskicklighet är både inspirerande och uppfordrande.
Arbetet är, som allt kroppsarbete, ofta tungt. Många dras med värk i kroppen. Det är ett arbete som inte märks om det utförs väl. Det är när avfallet inte blir hämtat som det blir katastrof. Men det händer nästan aldrig.
Mina arbetskamrater täcker upp och tar ett extra tag vid de tillfällen då förutsättningarna för att göra ett bra jobb är dåliga. Och då löser det sig ändå.
Min yrkesstolthet i det nya jobbet matchas för det mesta av en grundläggande respekt från omgivningen. Jag har fått väldigt mycket uppskattning för mitt nya yrkesval. Det värmer.
Men sedan finns det också röster på sociala medier som inte kan hålla tillbaka sitt ogillande.
Vi lever i en tid där kroppsarbete osynliggjorts. Det ironiserades över att jag lagt ut bilder på mina arbetskamrater med beskrivningar på vad dom heter och vad dom i övrigt gillar i livet.
Ett elitistiskt raljerande med en samhällsbärande yrkesgrupp där man inte klarar av att se arbetare som unika och starka individer utanför schablonbilden av en ”sopåkare”.
Jag skulle kalla det klassförakt.
