Qorban har skapat sig ett bra liv och jobbar som lastbilschaufför i Sveg. ”Men det finns alltid en oro över hur det ska gå. Kommer jag att få stanna kvar i Sverige eller inte? Hur kommer det att bli?” Foto: Pernilla Ahlsén
Close
Qorban har skapat sig ett bra liv och jobbar som lastbilschaufför i Sveg. ”Men det finns alltid en oro över hur det ska gå. Kommer jag att få stanna kvar i Sverige eller inte? Hur kommer det att bli?”
Close

”Jag gillar att köra, det är min grej”

Mötet. Qorban flydde ensam från Afghanistan när han var 15 år och kom till Sverige för lite drygt 7 år sedan. Redan innan han hade gått ut fordonsprogrammet på gymnasiet hade han jobb som lastbilschaufför i en bransch som skriker efter folk. Trots det kan han inte vara säker på att få stanna i Sverige.

Att köra lastbil har varit mitt drömjobb sedan jag var liten, säger Qorban när Transportarbetaren träffar honom hemma i hyresrätten i Sveg.

Det är en etta med kök och delat badrum, högst upp i ett hyreshus i närheten av centrum. Qorban kokar upp vatten och lägger tepåsar och kardemumma i tekannan. Vi tar med oss två koppar och slår oss ner i soffan i rummet som är både vardagsrum och sovrum.

– Jag minns att jag såg en lastbil som barn och tänkte att någon gång ska jag bli chaufför. Men då tänkte jag ju inte att jag skulle bli det i ett annat land.

Qorban växte upp i en by på landet, i en fattig del av Afghanistan där talibanerna länge har plågat och terroriserat befolkningen.

– Livet där var… Jag vet inte hur jag ska säga. Man var vid liv, men man levde inte livet. Vi kämpade bara för att överleva. Det fanns inga jobb. Vi odlade vår egen mat och försökte sälja potatis och grönsaker. Men eftersom det inte fanns några jobb, hade folk inte mycket pengar att köpa för, säger Qorban.

Han bodde med sin mamma och sina syskon. De gick bara några år i skolan, lärde sig läsa och skriva, men inte så mycket mer. I stället fick de hjälpa till med jordbruket hemma. Men när skörden var klar kom talibanerna och stal den.

– När jag var liten vågade jag inte säga något. Men när jag blev äldre sa jag ifrån. Det var farligt. Min mamma blev rädd för mitt liv. Det var därför jag måste fly, säger Qorban.

Då visste han inte att han skulle hamna i Sverige.

– Tanken var bara att jag skulle fly från Afghanistan, det spelade ingen roll vart.

Qorban tog sig ut ur Afghanistan till Iran och vidare till Turkiet. Därifrån tog han båt till Grekland. Han slog följe med folk som han lärde känna längs vägen.

"För mig är det väldigt viktigt att kämpa hårt och visa vad jag kan", säger Qorban. Foto: Pernilla Ahlsén
”För mig är det väldigt viktigt att kämpa hårt och visa vad jag kan”, säger Qorban. Foto: Pernilla Ahlsén

Flykten tog två månader och gick genom elva länder.

– Vi gick, åkte buss, åkte båt, åkte tåg, sprang. Vissa gränser gick vi länge för att passera, natt som dag.

Qorban skulle fylla 16 och var fortfarande ett barn, ensam på flykt. Utan sin familj.

– Jag tänkte aldrig att jag skulle vara ifrån dem så här länge. Jag trodde nog att jag skulle kunna träffa dem, att de skulle kunna komma efter, säger han.

– Men så blev det inte.

När Qorban kom till Stockholm, sökte han asyl i Sverige. Tillsammans med andra ensamkommande flyktingar hamnade han på ett boende i Hede i Härjedalen.

– Jag minns att det bara var skog utanför fönstret när vi satt på tåget dit, säger han.

Det första halvåret var jobbigt. Qorban ville plugga och lära sig svenska, men han fick vänta i sex månader på att börja i skolan.

– Då blev jag deprimerad. Jag hade ingenting. Det var mörkt och kallt och vi gick aldrig ut, säger han.

Qorban saknade familjen där hemma, han var van vid att alltid ha dem nära.

– I Afghanistan äter hela familjen tillsammans och sover i samma rum. Här var jag helt ensam. Man vänjer sig, men det var jobbigt i början.

När det var som värst ringde han sin mamma och sa att han ville komma hem igen.

– Men hon sa att jag måste stanna här och kämpa för att få ett bättre liv än jag kunde få i Afghanistan.

Qorban älskar att köra bil. Så fort han fick jobb som lastbilschaufför köpte han sin svarta Audi. Foto: Pernilla Ahlsén
Qorban älskar att köra bil. Så fort han fick jobb som lastbilschaufför köpte han sin svarta Audi. Foto: Pernilla Ahlsén

När Qorban väl fick börja skolan var han tvungen att lära sig både svenska och engelska.

Det var svårt, för han hade ingen att öva med. På boendet bodde andra ungdomar från Afghanistan och de pratade bara med varandra på sitt modersmål.

– Det är nog bättre om man får bo i en svensk familj. Då är det lättare att lära sig språket och komma in i samhället, säger Qorban.

När han fick avslag på sin asylansökan överklagade han. Men det tredje och sista avslaget kom innan han hade fyllt 18.

– Jag fick en tågbiljett för att flytta till ett annat boende där de samlade upp folk som skulle skickas tillbaka. Det var en jättejobbig tid, säger han.

Men då ändrades reglerna. Ensamkommande flyktingar skulle få stanna och gå klart gymnasiet.

Qorban gick en introduktion och började sedan på fordonsprogrammet med transportinriktning på Härjedalens gymnasium i Sveg.

– Det var bara jag som var invandrare. I början var det svårt för mig att kommunicera med de andra. Men när jag lärde mig språket gick det bättre. Då var det lättare att komma in klassen, säger Qorban.

Ofta kändes det som att han fick kämpa dubbelt så hårt som klasskamraterna. Inte bara med språket och de teoretiska ämnena.

– Många hade en pappa eller en bror som körde lastbil. Jag hade inte samma erfarenheter. Allt var nytt för mig, säger han.

Men lärarna och klasskamraterna stöttade honom.

– De var fantastiska. Jag är jättetacksam över tiden på gymnasiet, både lärare och klasskamrater försökte alltid hjälpa mig så mycket som möjligt, säger Qorban.

Qorban tycker om att laga mat. När Transportarbetaren hälsar på puttrar en gryta på spisen. Foto: Pernilla Ahlsén
Qorban tycker om att laga mat. När Transportarbetaren hälsar på puttrar en gryta på spisen. Foto: Pernilla Ahlsén

På fritiden tränade han på gym och spelade fotboll. Och så jobbade han extra inom hemtjänsten på helger och lov.

– Det var roligt. Det är bra att sysselsätta sig med något och jag tycker att det är bra att jobba när man kan, säger Qorban och fortsätter:

– För mig är det väldigt viktigt att kämpa hårt och visa vad jag kan. Så fort det händer något negativt i samhället som har med invandrare att göra, så får det en massa uppmärksamhet i media. Men allt positivt som människor gör, alla som kämpar och försöker vara goda människor, det syns inte lika mycket.

– De flesta som kom hit från Afghanistan 2015 och 2016 har jobb nu och försörjer sig själva. Mitt mål är att visa det, att vi är bra människor. Vi är inte bara katastrofer.

I juni 2022 tog Qorban studenten och fick två stipendier. Ett från Sveriges åkerier och ett från Härjedalens gymnasium.

– Det stod att jag är en modig kille, att jag behövs och är en förebild för andra elever. Det var jättefint, säger han och ler.

Då hade Qorban dessutom redan fått jobb som lastbilschaufför. Under våren hade han kontaktat olika åkerier för att fråga om det fanns jobb. När han såg annonsen från Sandberg och Jonsson ringde han direkt.

– Arbetsledaren sa att han behövde referenser så mina lärare fick prata med dem. Sedan ringde han tillbaka och sa att jag fick jobbet. Det var fantastiskt, säger Qorban.

Åkeriet kör varor för Ica, och Qorban kör mellan Sveg, Borlänge och Östersund. Han lastar och lossar själv.

– Det är bra, det är skönt att röra lite på sig och inte bara sitta still hela tiden.

Vad är det som gör föraryrket så roligt?

– Man får göra mycket själv och det är kul att åka långt och se nya platser. Man är inte fast på ett ställe hela tiden. Jag gillar att köra, det är min grej.

Hur är livet just nu tycker du?

– Jag tycker att det går bra. Jag har skapat ett bra liv. Jag försöker göra mitt bästa. Men det finns alltid en oro över hur det ska gå. Kommer jag att få stanna kvar i Sverige eller inte? Hur kommer det att bli?

Hemma på skrivbordet i hyreslägenheten i Sveg ligger Transportarbetaren. Qorban gick med i facket när han gick på gymnasiet och fortsatte vara med när han fick fast jobb. Foto: Pernilla Ahlsén
Hemma på skrivbordet i hyreslägenheten i Sveg ligger Transportarbetaren. Qorban gick med i facket när han gick på gymnasiet och fortsatte vara med när han fick fast jobb. Foto: Pernilla Ahlsén

Under hösten fick Qorban tillsvidareanställning på åkeriet, vilket behövs för att kunna söka permanent uppehållstillstånd. Men trots att han kan försörja sig och att det råder brist på lastbilschaufförer i Sverige, så kan Qorban inte vara säker på att få stanna.

– Jag har kompisar från Afghanistan som har fått permanent uppehållstillstånd efter gymnasiet, men en annan kompis fick avslag i går kväll. Det var ingen kul kväll. Det spelar ingen roll att det är talibanerna som styr i Afghanistan nu, Sverige skickar ändå tillbaka folk dit.

Vad tänker du om det?

– Det är jättesvårt. Man vill ju inte lämna Sverige när man har bott här i sju år. Det är här jag har mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra i Afghanistan. Jag har jobb här, det behövs chaufförer här. I Afghanistan finns inga jobb.

Oron är extra stor nu, när Sverige har en ny regering med en hårdare syn på invandring.

För att inte grubbla för mycket försöker Qorban hålla sig sysselsatt.

– Jag träffar kompisar, tränar och gör olika aktiviteter. Det är bättre än att sitta hemma och tänka.

Hur går det för din mamma och dina syskon nu?

– Det är tufft. De säger att de har det bra, men jag vet att de inte talar sanning. De vill inte oroa mig. Jag hjälper dem ekonomiskt, men de vill inte be mig om pengar hela tiden. De vill att jag ska ha det bra och leva mitt liv. Men jag vill ju hjälpa dem.

Qorban har bara råd att ringa familjen en gång i månaden. Det går inte att ringa över internet, så det är dyrt.

Nu är det sju år sedan han träffade dem.

– Jag kan inte ens tänka på om jag får träffa dem igen. Det är för jobbigt, säger han.

Vad tänker du om framtiden?

– Just nu tänker jag mest att jag vill jobba för att få ett bättre liv. Om jag får stanna så vill jag gärna försöka få fler behörigheter. Jag skulle vilja köra mobilkran. Kanske plugga lite till. Vi får se hur det blir.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

I boken beskriver Qaisar Mahmood hur han som managementkonsult kunde göra en omvänd klassresa på fem minuter genom att byta om till matbudskläder. Foto: Pernilla Ahlsén

”Ingen såg mig i ögonen”

Mötet. Författaren och managementkonsulten Qaisar Mahmood testade att jobba som matbud på Foodora i tre månader. Nu har han skrivit en bok om upplevelsen.

David Ericsson

De små stegens förbannelse

Davids krönika. Då åkerier söker chaufförer på Facebook som är ”stresståliga, erfarna, socialt kompetenta och har alla behörigheter”, brukar ett skämt i kommentarsfältet vara: ”Kan man jobba hemifrån?”

Lars Mikaelsson testkör ellastbil.

Diesel i blodet eller batterier i tankarna?

Åkeri. Transports förbundssekreterare Lars Mikaelsson har provkört en ellastbil. Vi frågade honom om det var någon skillnad jämfört med de timmerbilar han körde förut.

Månadens medlem
Vinnie, Vide, Mathilda, Lumi, Janne, Wilton och William Selin. ”Tack vare pandemin hittade vi till naturen, där får barnen vara sig själva utan att behöva anpassa sig till en massa saker. Vi grillar korv och de har varandra”, säger Janne. Foto: Justina Öster

”Fantastiskt med en stor familj!”

Storfamilj. Improvisation är en konst för sexbarnspappan och fackligt engagerade sopgubben Jan Selin och hans fru Mathilda. – Vi är vad arbetsgivarna brukar gilla, flexibla, fast noga med rutiner, säger han.

I boken beskriver Qaisar Mahmood hur han som managementkonsult kunde göra en omvänd klassresa på fem minuter genom att byta om till matbudskläder. Foto: Pernilla Ahlsén

”Ingen såg mig i ögonen”

Mötet. Författaren och managementkonsulten Qaisar Mahmood testade att jobba som matbud på Foodora i tre månader. Nu har han skrivit en bok om upplevelsen.

Pensionerade lastbilschauffören Pelle Thorstensson i Bromölla fixar cyklar till vuxna och barn från Ukraina.

Pelle fixar cyklar åt ukrainska flyktingar

Engagerad. En cykel är guld värd för de ukrainska flyktingar som bor långt från affärer och skolor. Det har pensionerade lastbilschauffören Pelle Thorstensson i Bromölla insett. Han fixar till cyklar, som han får till skänks av vänliga människor, och ger dem till vuxna och barn från Ukraina.

Hallå där!

Christian Florin

…du och stuverikollegan Betim Bajrami i Göteborgs hamn har på tre veckor värvat 26 nya medlemmar till Transport.

Jindan Gong intervjuar chaufförer i forskningsprojekt om klimatomställningen. Foto: John Antonsson

Transportarbetarna avgörande för klimatet

8 frågor. Klimatutsläppen ska mer eller mindre upphöra fram till år 2045. I centrum av händelserna står förarna. Jindan Gong intervjuar chaufförer i forskningsprojektet Justit. För att chaufförernas perspektiv ska bidra till klimatomställning som är rättvis för arbetarna.

Månadens medlem
I år ska Linda Lööw vara med och förhandla om transportavtalet för lager och terminal. Arbetstidsförkortning är den fråga hon brinner mest för. ”Att vara ledig varannan helg är också viktigt att få in i avtalet.”

”Är man föreningsmänniska så är man”

Engagerad. Linda Lööw är ordförande för fackklubben på Postnord TPL:s lager i Jönköping. På fritiden är hon engagerad i dotterns fotbollsklubb och har dessutom varit ledare för barngympa. – Är man föreningsmänniska så är man, säger hon.

Hallå där!

Patrik Persson

…studieorganisatör på avdelning 12 Malmö, som arrangerar konfliktskola.

Månadens avdelning
Rose-Marie Eberhardson, Hans Wahlström, Ola Bodin, Niclas Sandström och Fredrik Ohrling utanför vita villan som rymmer Gävleavdelningens kontor. Foto: Lilly Hallberg

Vrede, glädje och malande arbete

Gästrikland/Norduppland. Utanför mötessalen i den ena byggnaden står en svart pickup. För Gävleavdelningen är det centralt att komma ut och möta medlemmar. Och att bli fler.

Hasse är i hamn men blickar framåt

Mötet. Hans Wahlström avgick som Transports ledare med pension, för att han fyllt 60 år, och fick lämna ordförandeposten för Gävle hamn när han fyllt 80. Tidigare förbundsordföranden nämner åldersdiskriminering. Men talar mer om framtiden, om facklig-politisk samverkan, om förhandlingar, Förbundet och Gefle Stuveris historia.

Mortezas son dog på jobbet i hamnen

Arbetsmiljö. För snart fem år sedan förlorade Morteza sitt enda barn Nima, 20 år, i en arbetsplatsolycka vid Oxelösunds hamn.

Lika mycket chaufför som författare

Kultur. 1999 gav lastbilschauffören, författaren och Transportarbetarens krönikör David Ericsson ut sin första bok. En rosad novellsamling om livet på och kring vägen. – Min svensklärare höll upp mina uppsatser som döda råttor inför klassen, säger han.

Månadens medlem

”Jag gillar att jobba ensam”

Taxitelefonist. När allt fler bokar taxi i en app i mobilen blir taxitelefonist ett alltmer ovanligt yrke. För Transportarbetaren berättar Lena Frank om hur det är att jobba ensam i växeln om nätterna.

Månadens klubb

Klubb Örat får folk att lyssna

Fackklubb. Facket är till för alla – även döva eller personer med hörselnedsättning. På kongressen föddes idén om anpassning av språk och kommunikation. I dag finns nybildade Klubb Örat i Örebro, unik inte bara inom Transport utan hela LO-familjen.

Hallå där!

Micke Andersson

… som konstruerat en automatisk utrullare för soptunnorna och skapat en verklig snackis i Västmanland.