”Jag drömmer om fler unga i facket”

Högst upp på önskelistan står att det ska vara fint att gå med i facket och engagera sig politiskt. Att samhällsklimatet ska svänga tillbaka. – Jag önskar att det blev fult att vara svartfot igen.

Tankarna om framtidens fack och framtidens förtroendevalda bubblar ur Emilie Eklund, som haft ett halvår på sig att vänja sig vid rollen som ordförande i Transports avdelning 11 i Norduppland och Gästrikland.

– Om jag får drömma så blir vi fler unga – både bland medlemmar, förtroendevalda och anställda. Vi kan bidra med ny energi och andra infallsvinklar, med färskare erfarenhet av arbetsmarknaden och myndigheterna.

– Men även förtroendevalda som har varit med länge har börjat förstå hur viktig organisering är nu för tiden. De har så smått ändrat sitt arbetssätt, och det är nog bra att det tar tid också, att den historiska kopplingen finns med.

Emilie Eklund hamnade ganska plötsligt i ordföranderollen. När hon blev uppsagd från jobbet som tankbilschaufför hjälpte facket till i förhandlingarna. Då var kontakten med Transport i allmänhet och avdelning 11 i synnerhet ett faktum.

Efter sommarjobb i bemanningsbransch och arbetslöshet blev hon ersättare i avdelningsstyrelsen – och vice ordförande. Så när ordföranden gick på pappaledighet blev det skarpt läge. Och i mars i år valdes Emilie Eklund till avdelningsordförande.

– Jag var supernervös från början, berättar hon. Som nyast i styrelsen kan ju alla andra mycket mer än jag … Det finns jättemycket att utveckla, men jag försöker samtidigt vara ödmjuk inför dem som har varit med länge.

Sett ur ett längre perspektiv ser det dock ut som om hennes väg till att bli förtroendevald i Transport var ganska tydligt utstakad. Emilie Eklund har en mamma som är ombudsman (i Unionen) och en pappa som är lastbilschaufför.

Själv levde hon i en lastbilshytt under sommarloven. Hon åkte med pappa genom Östtyskland och Västtyskland, firade midsommar på Svenska kyrkan i Antwerpen, träffade chaufförer på speciella lastbilsfärjor.

Och på första jobbet – som telefonförsäljare – valdes hon till ungdomsansvarig i gamla handelstjänstemannafacket HTF:s avdelningsstyrelse. Det betydde nätverkande med andra unga fackliga i både Sverige och världen.

– Jag ville jobba fackligt, vilken bransch eller vilket fack spelade inte så stor roll. Orättvisor gör mig alltid arg! Då tänkte jag att jag skulle bli ombudsman, för jag gillar lagar och paragrafer också.

Så blev hon mamma strax efter nian, hoppade av gymnasiet och jobbade med allt möjligt innan hon skippade brandmannaplanerna och hamnade bakom lastbilsratten.

– Jag sökte C-kortsutbildning och blev en av de första som tog nya YKB. På skolan sa de att man skulle börja med distribution – men jag ville bara köra timmer, grus eller tankbil …

Och det bästa jobbet hittills var just det på tankbilsåkeriet som sade upp henne.

Förresten vill Emilie Eklund fortfarande bli ombudsman, och nu är det Transport som gäller. Hon sökte förbundets aspirantutbildning som startade för någon månad sedan.

– Men jag förstod att det inte var min tur än, jag måste bli vaccinerad med mera Transport-dna tror jag.

En hel del av detta lär hon samla på sig under den tvååriga utbildningen till facklig-politisk motor som avdelningen valt att hon ska gå. Just hemkommen från en av sammanlagt fyra träffar på Bommersvik är hon extra laddad:

– Målet är att vi ska ta plats i den lokala politiken också, vi lär oss att skriva insändare, försöka påverka, driva frågor – till exempel hur den offentliga upphandlingen går till.

På utbildningen blir de blivande motorerna trimmade att arbeta i eller genom det parti som driver Transports frågor. Att ta ställning själva.

– Nu är ju jag socialdemokrat. Och Socialdemokraterna vill driva våra frågor, även om de känns lite fega i riksdagen just nu, säger Emilie Eklund.

Hon ser politiken som ett sätt att få i gång det fackliga intresset i samhället, att göra det fint att engagera sig igen.

– Det räcker inte med det fackliga engagemanget om det är fel på lagarna – då måste vi engagera oss politiskt. Därför måste politisk diskussion och kommunikation genomsyra hela kedjan i facket: på avdelningen, på arbetsplatser och bland medlemmar.

Just nu är bidragsanställningar en fråga som engagerar. Insändaren från en bilvårdsföretagare som inte klarar konkurrensen när andra nystartade firmor dumpar priserna genom billig arbetskraft från arbetsförmedlingen har fått i gång samtalet på avdelningskontoret. En annan fråga är biltvätten som just öppnat i stans mest centrala parkeringshus.

– Den måste vi uppvakta om kollektivavtal, säger Emilie Eklund.

Att få förhandlingsmandat och kunna teckna avtal står på hennes önskelista, även om ombudsmannen och förebilden Niclas Sandström gör det bra. Att bli bättre på att värva medlemmar är en annan utmaning.

– Men jag tror att jag på senaste uppsökeriveckan lyckades få en kille som var anställd hos sin pappa att förstå att han borde ha kollektivavtal. Annars kanske han inte är rätt försäkrad eller så småningom inte får den pension han ska ha.