”I sopbilen blir man bra på att samarbeta”
Pernilla Dahlström presenterar sig som sopgubbe. Det är hon stolt över. "Och visst låter det roligare än miljötekniker."
I dag är det Skolspåret och Bergsgårdsgärdet i Hjällbo, Rymdtorget i Bergsjön, Lövgärdet i Angered och några fler Göteborgsadresser som gäller. Mattias Stewart är med i bilen. Han låser upp grindar och sopkärl, sköter rep, fäster kranens stroppar i säckarna och byter påsar.
Kranbilsteamet växlar arbetsuppgifter varje vecka.
Pernilla Dahlström rattar sopkranbilen, styr själva kranen, hämtar upp säckarna ur de stora, runda kärlen, noterar vikten på soporna och tömmer några gånger under dagen sin last på avfallskraftvärmeverket Sävenäs.
– Det är lite som att spela tv-spel, säger hon. Jag behöver inte längre tänka på vad jag gör när jag kör kranen.
I stället blir det snack om tv-serier, morgonradio, lunchplaner och hantverkare som parkerar där sopbilen ska fram. Arbetsdagen, som börjar före sex, rinner på fram till lunch-keson klockan tio.
Hennes historia i sopbranschen började med att det verkade roligt att köra lastbil, så då blev det fordonsprogrammet på Bräckegymnasiet. Efter praktik hos sopgubbarna på Renova var sommarjobb den naturliga fortsättningen. Och ett år senare hade Pernilla Dahlström fast jobb på kranavdelningen, det var 2006.
– Jag blir kvar så länge jag trivs, säger hon. Om det blir i 38 år – som någon av gubbarna här – det har jag ingen aning om. Men vi är ett skönt gäng på vår avdelning.
Pernilla Dahlström är förstås bra på att manövrera kranbilen på trånga gårdar, förbi felparkerade bilar och smyga intill sopkärlen. Lite av en expert på att analysera lukter, ”extrapris på räkor”, har hon också blivit. Men på frågan vad man blir riktigt bra på som sopgubbe i kranbilen Beatrice har hon ett annat svar:
– Samarbeta.
Det sämsta med jobbet, ”om jag nu måste komma på något dåligt”, kan vara vädret. Och att soporna inte kan vänta, om en av kranbilarna är trasig måste de andra täcka upp.
Som fordonsansvarig för Beatrice rapporterar Pernilla Dahlström därför alla problem till verkstaden, som i sin tur fixar det mesta under lunchrasten eller på kvällen.
Och det bästa med att vara sopgubbe?
– Ja, det är ju inte så att jag älskar sopor. Men jag gillar att se när folk vaknar, när de går till skolan eller jobbet och när de skrapar bilrutorna på vintern.
– Fast det allra bästa är arbetskamraterna, gubbarna och Nettan, som jag brukar köra med.
Efter sisådär 60 stopp, 120 gånger in eller ut ur bilen, tar så arbetsdagen slut kvart i tre på eftermiddagen. Då väntar gymmet på sopgubben Pernilla Dahlström.
