Hundfrälst väktare värnar om de unga
Månadens medlem. Carolina Nolasco Gil Roth jobbar som ordningsvakt och är ungdomsansvarig i Transports Stockholmsavdelning. När hon klev ut i arbetslivet för tio år sedan möttes hon av svartjobb och skitvillkor.
– Många unga vet ingenting om facket. Jag vill ge dem kunskap. Berätta allt det som jag själv hade behövt veta.
Carolina har precis klivit av pendeltåget vid Spånga station, strax väster om Stockholm. Några steg före henne går Coffie, en ovanligt biffig Amstaff. Eller American staffordshire terrier som rasen egentligen heter. Carolina och Coffie är på väg till djursjukhuset. Coffie är uppspelt.
– För det finns ju tjejer där! Och det vet ju du, Coffie, eller hur? säger Carolina med värme i rösten.
Coffie svarar inte. Han har fullt upp med att sniffa på all gul snö längs med gångvägen. Då och då stannar han i steget och bättrar på de bleka fläckarna.
Efter ett par minuter är vi framme vid sjukhuset. Coffie, som numera är hundpensionär, vet antagligen inte vad som väntar. Tassarna ska renoveras efter ett fult svampangrepp och doktorn kommer dessutom ordinera ultraljud. För prostatan.
Vi sätter oss i väntrummet. Coffie får nästan spader när det kommer in tre anorektiska fröknar av vinthundsmodell med täcken på ryggen.
– Åh, blir du kär nu igen, suckar Carolina och Coffie viftar som besatt med svansen, det vill säga en stump på fem centimeter.
Matte och Amstaff blir uppropade och försvinner in i behandlingsrummet. För en reporter som bara har kvalster som husdjur är det kombinerade djurlasarettet och zoo-butiken spännande. På hyllorna trängs kattsand med olika dofter, hundtandborstar och speciella hundbajspåsar i storpack. På väggen sitter en reklamaffisch som berättar att det just nu är extrapris på kastrering.
Efter en stund kommer Carolina ut igen. Coffie också. Han har fått tassarna skrapade, piller mot prostatan och en räkning på 2 800 spänn. Fast försäkringen tar det mesta, inflikar Carolina, samtidigt som herr Amstaff på nytt kärar ner sig. Den här gången i en vettskrämd ung labradorflicka.
På väg mot ett litet kafé i Spånga centrum berättar Carolina att hon just nu lägger det mesta av fritiden på tre saker: Coffie, som hon fött upp sedan han var valp. Plus styrketräning. Tidigare storsatsade hon på judo och jiu-jitsu, men en bruten fotled kom emellan. Så nu blir det vanliga styrkepass fyra, fem gånger i veckan.
Och så det här med facket då. Carolina har nyligen utsett till ungdomsansvarig. Hon är skyddsombud och engagerad i avdelningens livaktiga bevakningssektion.
Hur ser hon och andra ungdomar på dagens arbetsmarknad? På facket?
Carolina säger:
– Många känner en otrolig press. Det har blivit mycket större krav. På utbildning, betyg, yrkeserfarenhet, kontakter…
– När jag träffar ungdomar är det nästan ingen som vet något om facket. Man har hört talas om det, men få känner till hur arbetsmarknaden är organiserad och vilka regler som gäller. Kollektivavtal är som ufo:n. Samma sak gäller för politiken. Intresset är svalt där också.
För åtta, tio år sedan var Carolina själv i samma situation. Hon sökte en rad jobb, bland annat inom restaurangnäringen.
– Det var mycket svart lön. En av arbetsplatserna blev jag hänvisad till, av Arbetsförmedlingen. Jag arbetade långa pass, uppåt 16–18 timmar, och fick 65 kronor i timmen. I handen.
– Samtidigt la chefen på mig väldigt mycket ansvar. Som att räkna kassan och låsa efter stängningsdags. Ofta fick jag förvara dagskassorna i mitt klädskåp. Jag kunde ha 200 000–300 000 kronor liggande. Det var inte klokt.
Carolina berättar att hon under de första åren bytte jobb många gånger och var med i fyra olika fackförbund. När hon ringde facket, blev bemötandet inte alltid vad hon förväntat sig:
– En del ombudsmän var trötta och oengagerade. Jag råkade ut för en hel del motgångar och oftast fick jag själv luska ut hur det egentligen skulle vara. De erfarenheterna är skälet till att jag engagerar mig fackligt nu. Jag vill gå ut till unga och informera. Förmedla att facket behövs, att det faktiskt är askul att jobba fackligt!
På uppsökerier och gymnasieskolor har Carolina träffat mängder av ungdomar. Vad förväntar de sig av Transport?
– Att facket syns mer. Minst 80 procent svarar det.
