Hela Lars Lindgrens tal

Här kan du läsa hela det tal som Lars Lindgren, förbundsordförande Transport och tillika ordförande för Europeiska Transportfederationen, höll i Oslo den 5 april, till stöd för norska hamnarbetare.

Kamrater!

Kapitalet och arbetsgivarna har ända sedan Margreth Thatchers tid haft politiskt stöd för sin kamp mot kollektivavtal.

Och de har varit framgångsrika.

Inom transportbranschen har de fått regler, eller med deras ord friheter, frihet att köpa arbetskraft utan krav på social hänsyn.

För med den nyliberala politiken är var och en sin egen lyckas smed. Arbetsgivarna och kapitalet svär sig fria från ansvar för att arbetarna inte klarar sig på sin lön.

Längst har avregleringshysterin gått i landtransportsektorn, där slås förarna om dåligt betalda arbeten och många lider verkligen nöd.

Jag vet vad jag talar om då jag själv är gammal utlandsförare och sett vad avregleringen fått för konsekvenser.

Här har kapitalets vision om arbetets frihet i stort genomförts med resultatet försämrade löner och arbetsvillkor. Ja, i många fall riktigt usla villkor, slavliknande.

Men det finns en bransch där arbetsgivarnas och kapitalets offensiv framgångsrikt slagits tillbaka och det är hamn- och stuveriarbetet.

Alla hittills gjorda försök de senaste tjugo åren att krossa hamnarbetarnas rätt till hamnarbetet har misslyckats. Genom ett enat uppträdande har Europas hamnarbetare inte bara en gång utan två gånger lyckats slå tillbaka EU-kommissionens försök att avreglera hamnnäringen.

Nu har det öppnats en ny offensiv mot hamnarbetarnas rätt till hamnarbetet och denna gång i Norge.

Men kampen för kollektivavtal för hamnarbetet i Risavika och Drammen handlar inte bara om vilka villkor som ska finnas i dessa hamnar.

Kampen för kollektivavtal för hamnarbetet i Risavika och Drammen är en internationell kamp för hamnarbetarnas rätt till hamnarbetet.

Den rätten kämpade de sig till i fackföreningsrörelsens barndom.

I transportbranschen var hamnarbetarna de första som organiserade sig fackligt och fick arbetsvillkoren reglerade i kollektivavtal.

Den rätten vill nu arbetsgivarna inte bara i Norge utan i hela världen ta ifrån hamnarbetarna.

De vill ha möjlighet till avtalsshopping men helst vill arbetsköparna köpa arbete utan några bindande bestämmelser alls om lönens storlek och allehanda ersättningar för övertid och minimibemanning.

Kapitalet vill helt enkelt få frihet, rätt att köpa hamnarbete av vem de vill och till lägsta pris. Alltså precis det de gör inom den internationella lastbilstrafiken. Målet är givetvis att försämra löner och anställningsvillkor.

Som jag ser det försöker man i Norge bakvägen genomföra EU:s förslag till hamndirektiv, det vill säga avreglering av hamnarbetet.

Deras, kapitalets och arbetasgivarnas uppförande och handlande, väcker en rad frågor och är oroande!

Deras beteende och uppförande hotar faktiskt stabiliteten på arbetsmarknaden som helhet!

För är det så, att kapitalet och arbetsgivarna förbehåller sig rätten att ensidigt avgöra vilka avtal och konventioner de vill följa och tillämpa så har vi en helt ny politisk verklighet, en verklighet där den starkaste ensidigt styr och ställer efter eget huvud.

Vilket värde har då lagar, avtal och konventioner?

Svaret är naturligtvis, inget!

Och lyckas man i Norge blir det politiskt prejudicerande för alla hamnar i åtminstone Europa.

Från ETF:s sida, alltså Europeiska Transportfederationen som Norsk Transportarbeiderförbund och hamnarbetarna tillhör, ser vi mycket allvarligt på avtalssituationen för hamnarbetarna i Norge.

För erkänns inte rätten för etablerade hamnarbetare till arbetet i hamnen blir det kaos på arbetsmarknaden.

Går man till frisören vill man att den som klipper kan klippa, och går man till en  restaurang tar man för givet att kocken kan laga mat.

Och beställer man lastning eller lossning av fartyg tar man för givet att de som gör arbetet kan hantera gods.

Det tycks alla förstått utom arbetsgivarna och kapitalet.

Men deras minne är kort eller så minns de vad som passar dem!

Låt mig därför påminna om tillkomsten av ILO-konvention 137, en konvention ratificerad av Norge 1974.

Efter andra världskriget började man använda enhetslastsystem, oftast då containers.

Denna utveckling innebar nya hanteringsmetoder i hamnarna och en effektivisering av arbetet med stora rationaliseringsvinster.

För att underlätta införandet av de nya hanteringsmetoderna och minska de sociala konsekvenserna för hamnarbetarna antogs ILO-konvention 137 år 1973.

Kärnan i konventionen är att även om ny teknik och nya hanteringsmetoder används för lossning och lastning av fartyg skall detta arbete förbehållas registrerade hamnarbetare.

Denna konvention som ger rätten till hamnarbetet åt registrerade hamnarbetare är själva grundbulten till att övergången till nya hanteringsmetoder gått snabbt. Och det är själva verksamheten med lastning och lossning som avses, inte om de sker i privat eller offentligt ägd hamn.

En direkt konsekvens är att antalet registrerade hamnarbetare minskat, i Norge från 3 600 år 1976 till 400 år 2014, i Sverige från 8 000 till cirka 3 000.

Hamnarbetsgivarna och redarna har försökt runda konventionen genom att utnyttja sjömän för traditionellt hamnarbete och genom användandet av så kallade ”självlossare”.

Givetvis finns det inga självlossare och har aldrig funnits, det krävs alltid ett manuellt arbete även för att få dessa maskiner att fungera. Och det är enligt konventionens definition hamnarbete.

Jag har svårt att behärska mig då jag tänker på och hör talas om att sjömän, oftast lågbetalda, beordras utföra traditionellt hamnarbete med lastning och lossning av fartygens last.

Till saken hör att grundbulten i kampen mot bekvämlighetsflaggade fartygs utnyttjande av underbetalda sjömän är hamnarbetarnas solidaritet. Det är hamnarbetarnas sympatiåtgärder, eller hot om detta som kan få rederierna att teckna ITF-avtal.

Dessa avtal garanterar sjömännen en skaplig minimilön som ligger skyhögt över vad de avlönats med på de utflaggade fartygen.

ITF-kampanjen mot utnyttjande av underbetalada besättningar på utflaggade fartyg bestämdes på ITF:s kongress i Oslo 1948

Utan hamnarbetarnas solidaritet hade kampen för ITF-avtal på sjön inte varit så framgångsrik som den varit.

När jag nu hör att sjömän ska utföra hamnarbete i norska hamnar är min omedelbara reaktion att solidaritet förutsätter ömsesidighet.

Speciellt då när dessa ITF-avtal innehåller en lasthanteringsklausul som anger att sjömän inte skall utföra traditionellt hamnarbete. En klausul som norsk fackföreningsrörelse varit med om att utarbeta och få in i ITF-avtalen.

När nu arbetsgivarna och kapitalet säger att de vare sig vill teckna kollektivavtal för hamnarbete eller ens erkänner att arbetet är hamnarbete rubbar det förtroendet. Och förtroendet, själva tilliten till att de som överenskommits gäller, är kittet i inte bara relationerna mellan parterna utan även i samhällsbygget.

De förutsättningar som finns på norsk arbetsmarknad måste hållas och respekteras av alla parter!

Det innebär att ratificerade konventioner såsom ILO-konvention 137 och avtalsrättigheter måste respekteras, annars riskeras kaos!

Kamrater!

Hamnarbetarnas internationella solidaritet är stark. Norsk Transportarbeidereförbund är medlem i både ITF och ETF och har internationalernas stöd i sina krav på kollektivavtal.

Kamrater! Som ordförande i ETF garanterar jag att vi tillsammans kommer att göra allt vad vi förmår för att kollektivavtal för hamnarbete tecknas i Risavika och Drammens hamn.

Tack ska ni ha för att ni kom och visade vår enighet!