Hästtaxi – perfekt kombo för hästbitna Elina
Transporter. Elina Braafs pappa står för transporterna i luften. Hon fixar dem på marken. 20 år gammal startade hon ett hästtaxibolag, långt ut på landsbygden i Rånäs, Norrtälje kommun. Nu fraktar Elina hästar till veterinären och långväga norr och söderut.
Pudeln Lester kommer springande och hälsar med glatt vispande svans. Han är Elinas kompanjon och hänger med på alla resor. Själv kikar hon ut från stallet där grannens häst ”Strids” får sin morgontoalett. Elina borstar hennes sidor med vana, jämna tag. Snart väntar en förmiddagsritt i skogen med Lester skuttande kring hovarna.
– Han borde inte vara så orädd men än har han klarat sig, säger Elina.
Hon var bara några år när hon satt upp i sadeln för första gången, påhejad av sin hästbitna faster. Med en egen ponny började Elina så småningom tävla och kammade hem både guld- och bronsmedaljer i Svenska och Nordiska mästerskapen. Det handlade om fälttävlan med dressyr, hoppning och terrängritt.
– Hästarna var mitt liv och jag hoppas de ska bli det igen, säger Elina.
Att starta hästtaxiföretag blev ändå en perfekt kombo av transportutbildning och hästintresse. Elina drog i gång i november i fjol, ett par månader innan hon fyllde 21. Hon driver verksamheten från pappans gård vid en slingrande smal byväg, omgiven av hästhagar, gårdar, boningshus och en och annan sommarstuga.
Rimbo är närmaste tätort.
Epa-traktor
Elina slår sig ner på en fårskinnsklädd bänk i grannens stall och klappar brunpälsade Lester. Det luktar färsk hästspillning och hö. Hennes pappa är pilot och när Elina var 15 år köpte han en epa-traktor åt henne. Då var de inte så vanliga som nu, säger hon som började hänga med ett gäng fordonsbitna killar med varsin epa.
– Oftast var vi i Rimbo, men blev vi riktigt galna körde vi några mil in till Norrtälje, säger hon med ett skratt.
– Det var superkul! Jag var inte så meck-intresserad och bidrog mer med sällskap än praktiskt kunnande. Ibland hade jag med mig en tjejkompis i bilen, men oftast var det bara jag och grabbarna. Lugnt och skönt, utan dramatik. De var så snälla.
Epa-killarna siktade på fordons- och transportgymnasiet. Elina tvekade, lastbilsförare eller ridsportsgymnasium? Till sist hakade hon på killarna för att slippa flytt och internat.
– Jag var ganska skoltrött och ville gå en utbildning där jag kunde få jobb direkt.
Det fick hon också. Elina körde mindre hyresmaskiner för ett åkeri, men efter en tid bytte hon arbetsgivare och fick användning för sin C- och E-behörighet (tung lastbil och släp). Hon fraktade grävmaskiner, hjullastare, dumprar och en rad olika maskiner till byggen.
– Under skördesäsong körde jag spannmål med samma lastbil direkt från åkrarna till företagets gård. Men också från gården ut till hamnarna i Södertälje, Västerås och Värtahamnen i Stockholm.
Hästtaxi
De ”extremt långa” arbetsdagarna var inget vidare. Att åka hemifrån fyra på morgonen och komma hem åtta på kvällen gav ingen tid över för hästar, konstaterar Elina. Hästtaxi blev svaret, även om hennes pappa tyckte att hon kunde ha väntat lite.
– Han skrek rätt ut när jag sa det, för jag har alltid så mycket på gång. Men nu stöttar han mig. Och jag blev faktiskt lite chockad själv över hur mycket lagar och regler jag måste läsa på om och sätta mig in i.
Elina räknar upp kompetensbevis för hästtransporter (Sveriges lantbruksuniversitet) och yrkestrafiktillstånd (Transportstyrelsen). Hon ringde runt till andra företagare med liknande verksamhet för att få råd, kanske en fem, tio stycken. Flera var hjälpsamma, andra höll på sitt och transportpriset visade sig vara lätt minerad mark.
Hästkärran, en splitterny Renault 2022, står nytvättad men redan lite lerstänkt utanför stallet med bolagsnamnet Fyra ben på väg i guldskrift. Annars sköter Elina marknadsföringen via hemsida, Facebook och Instagram.
– Svårast att veta är om jag gjort allting rätt eller om jag missat något. Jag vill jobba seriöst enligt boken, men samtidigt konkurrerar vi få som gör det med dem som struntar i lagar och regler.
– Jag kör lite närmare veterinärtransporter men har också varit i väg till Skåne och Östersund flera gånger. Roligast är att jag träffar så många olika hästar.
Priskänsliga
För Elinas säkerhet behöver det alltid finnas en person som leder in hästen i bilen och en som tar emot. Skulle hon skadas blir ju hästskjutsen stående. Hästägare är priskänsliga, om sig och kring sig. De kan ”noja” en hel del över att släppa ifrån sig sina juveler med någon okänd. Att inte känna till de ibland sorgliga skälen till transporten kan kännas lite knepigt, tycker Elina.
Parallellt med hästtransporterna läser hon till hästskötare, på distans. Det ger behörighet till ytterligare hästutbildning. Vad som väntar när Elina går ut utbildningen i sommar vet hon inte.
– Jag får se hur det går med företaget, men det är ju inte alla som har både trafikvett och kan hantera hästar. I framtiden hoppas jag kunna köpa en större lastbil och en egen häst.
Svartvita skimmeln Strids skrapar otåligt med hoven och Lester gnyr svagt vid stalldörren. Det är dags för Elina, lång och smal, att sadla på och sitta upp. Solen bryter igenom den isande nordanvinden och Lester hoppar kring hästbenen. Mot skogen.
Snart är det sommar.
