Debatt. Den europeiska arbetslösheten har inte under hela efterkrigstiden varit så hög som i dag. Fler än 26 miljoner européer är arbetslösa. Massarbetslösheten har tagit ett järngrepp om arbetsmarknaden i såväl Europa som Sverige. I vårt land är nu mer än 400 000 personer utan arbete.
Orsakerna till det ekonomiska nödläge, som gäller för hela Europa är väldokumenterade. Det är effekterna av en destruktiv finanskapitalism, av ett alltför ambitiöst inflationsmål i förening med en nedprioritering av den aktiva sysselsättningspolitiken, av stigande inkomstklyftor och sjunkande löner, nedskärningar av offentlig konsumtion och fallande investeringar. Men främst är det effekten av det nyliberala synsättet att marknaderna alltid ordnar allt till det bästa.
Den förhärskande föreställningen har länge varit att statens ansvar bör minimeras. Staten ska inte driva en aktiv ekonomisk politik. Bara staten lägger marknadsmekanismerna till rätta, så ordnar det sig. Arbetslösheten löser sig själv, bara de arbetslösa fortsätter att söka arbete, som det brukar heta. Det är i ljuset av dessa föreställningar som alla politiska initiativ för att bekämpa arbetslösheten kommit att betraktas som ”oansvarig politik”.
Resultaten av detta fundamentalistiska marknadstänkande kan nu avläsas i stagnerande ekonomier, massarbetslöshet, växande sociala och ekonomiska klyftor och i dess kölvatten en ökad främlingsfientlighet. Denna verklighet förefaller inte påverka ansvariga europeiska politiker. De fortsätter att skriva ut samma åtstramande recept som tidigare och lovar att ”uppsvinget” är på väg ”nästa år”. Så har det låtit i snart fem år och allt färre tror på dem.
Alla blundar inte för verkligheten. Kritiken växer mot den ensidiga åtstramningspolitiken. Nyligen reviderade IMF sin syn på nedskärningarnas effekter och kunde då dra slutsatsen att hårda åtstramningar snarare ökar än minskar ett lands statsskuld samtidigt som tillväxten minskar och arbetslösheten fortsätter stiga. Erfarenheterna från de värst krisdrabbade länderna, som Grekland och Spanien, bekräftar också denna bild. Omvänt så visar utvecklingen i USA på betydelsen av en aktiv finanspolitik. President Obamas stora och framsynta satsningar på offentliga investeringar, utbildning, sjukvård och gröna jobb, men också skattesänkningar, som stimulerar konsumtionen, har skapat 3–4 miljoner jobb och bidrar till den nuvarande återhämtningen i amerikansk ekonomi. Vad som nu behövs är en radikal omprövning av den hittills förda politiken, som så fatalt har misslyckats i både Eruopa och vårt land.
Tyvärr finns inga tecken på en borgerlig förändring av den svenska politiken, trots den stigande och allt mera långvariga arbetslösheten. Den största satsningen i årets budget är en utbudsinriktad sänkning av bolagsskatten, som har inga eller små konjunkturpolitiska effekter. För en socialdemokrati, som sätter ”jobben först”, är borgerlig låtgåpolitik direkt utmanande.
Det krävs alltså en rejäl omläggning av den ekonomiska politiken, som fram för allt bör ta sikte på ett omfattande investeringsprogram. De senaste tjugo årens offentliga sparande har resulterat i en rekordlåg statsskuld, men detta har skett till priset av eftersatta investeringar, ett dränerat samhällskapital och massarbetslöshet. Investeringarnas andel av BNP har fallit till en oförsvarligt låg nivå och behöver därför höjas för att trygga produktionskapaciteten i svensk ekonomi.
Det finns också ett starkt och tydligt samband mellan investeringar och arbetslöshet. Investeringsbehoven är väl kända på flera områden: utbyggnad och underhåll av elnäten, öka bostadsbyggandet, renovera och bygga om miljonprogrammet och andra delar av det äldre bostadsbeståndet, upprustning av vattenledningsnäten, stärka transportinfrastrukturen och återupprätta den gröna visionen från de lokala investeringsprogrammen för en ekologisk hållbar utveckling.
Om till exempel de privata och offentliga investeringarna på några års sikt kunde öka med 100 miljarder kronor, så skulle detta motsvara tre procent av BNP. En sådan injektion skulle ge fart åt ekonomin och beräknas skapa närmare 100 000 nya jobb, vilket skulle lägga grunden till en offensiv politik för full sysselsättning. En omläggning av den ekonomiska politiken förutsätter också att det måste bli lättare att låna till offentliga investeringar som är samhällsekonomiskt lönsamma.
Med ett omfattande investeringsprogram skulle socialdemokratin knyta an till en av partiets stolta traditioner att på nytt ”bygga landet” och göra något effektivt för att bekämpa arbetslösheten. Det är dags för socialdemokratin att nu visa hur man steg för steg kan pressa tillbaka massarbetslösheten utan att äventyra de offentliga finansernas styrka och stabilitet.
Janne Rudén, förbundsordförande i Seko
Johan Lindholm, förbundsordförande i Byggnadsarbetareförbundet
Jonas Wallin, förbundsordförande i Elektrikerförbundet
Lars-Anders Häggström, förbundsordförande i Handelsanställdas förbund
Hans Öhlund, förbundsordförande i Fastighetsanställdas förbund
Lars Lindgren, förbundsordförande i Svenska Transportarbetareförbundet
Mikael Johansson, förbundsordförande i Målareförbundet
Anders Karlsson, riksdagsledamot (S)
Morgan Johansson, riksdagsledmot (S)
Peter Persson, riksdagsledamot (S)
Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja
