Debatt. Alltså. På tal om #metoo och #banaväg (som jag i skrivande stund inte vet vart det landar) och alla andra fantastiska hashtags och upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp: Hör jag någon mer yppa orden ”äsch, jag tar det inte på allvar” eller ”jag kan stå upp för mig själv” – då kommer jag kräkas. Kaskadkräkas.
För liksom, vem bryr sig? Om hur tuff just du är. Det finns bara en relevans i de meningarna, och det är att du just har erkänt att sexuella trakasserier faktiskt, surpice suprice, förekommer även här i transportbranschen.
Och även om just du kan ta det så finns det de som inte kan det. Eller som bara tycker att sexism, sexuella övergrepp och våldtäkt är fel och vidrigt. ”Ja, men det hör ju till den hjärtliga och hårda jargongen, jag gillar det.”
Men alltså, är det så att vi inte klarar av att ha en rolig och skön jargong på arbetet utan sexism (och rasism) i vår bransch, då börjar man ju undra hur socialt ointelligenta vi är egentligen. Då kanske det bör införas en sjätte delkurs för att få YKB, som innehåller allmänt folkvett och lite bildning i den sociala biten.
Men okej, jag ska inte bara kasta skit. Jag blir bara så besviken. Så matt. Jag fattar att uppropen möter motstånd, hade det varit en självklarhet hade ju inte uppropen behövts.
Skrämda till tystnad?
Men ändå. Vi har en chans här. Just nu skrivs historia, det här så otroligt stort att vi nog inte ens inser vidden av det än. Varför är vi inte med i vår bransch? Varför nappar vi inte på betet? Har vi skrämts till tystnad? Är det så, att vi så länge blivit intalade att vi måste klara av att vara med på grabbarnas villkor att vi inte vågar säga ifrån? Eller är vi rädda för att (Gud förbjude!) bli kallade för politiskt korrekta?
Det pratas om en tystnadskultur, och en väldigt klok kvinna sa att en tystnadskultur inte kan övervinnas genom tystnad.
Jag också
Så: #metoo. Jag också. För jo, jag har blivit utsatt på jobbet. Och vet ni vad? Det har inte ett jävla dugg med mig att göra. Vänd all er frustration och ilska mot dem som är skyldiga, mot dem som faktiskt är bovarna i dramat här. I stället för att lägga skulden i knät på den som råkat ut för ett äckel, som tar sig rättigheten att kränka en annan människa. Ingen har rätt att göra det. Ingen.
”Men lite skit måste man tåla.” Öh, nej? Det står nog inte i ett enda kollektivavtal eller i någon arbetsplats värdegrund att man ska acceptera andra människors händer på sin kropp. Eller att man ska behöva stå ut med olämpliga kommentarer. Eller ännu värre saker.
Och vill man ha en ”tuff” jargong eller slänga käft så gör det då. Men ge fan i sexismen (och rasismen). För det hör inte hemma i dagens samhälle, inte ens i vår bransch, hur 60-talsromantisk den än må vara.
Börja prata
Världen förändras, i mångt och mycket till det bättre. Ska vi ha en chans att hänga med, att locka arbetskraft, är det dags att vi slutar stå och stampa i föråldrade föreställningar och ideologier. Som tusentals kvinnor sagt före mig: Jag kommer inte vara tyst längre.
Det räcker nu, även i transportbranschen.
