Från ryggknäck till nytändning
Arbetarna på Schenkers nya paketterminal i Malmö är glada. De har just sluppit ur sin gamla ”stenåldersanläggning” på Stenåldersgatan och flyttat in i toppmoderna lokaler på 5 200 kvadratmeter.
Den nya terminalen ligger på Kantyxegatan i Fosieby industriområde. Där far arbetarna fram och tillbaka med fullastade truckar denna eftermiddag i mars. Det är som det brukar vara. Fast högt över dem svävar något som drar blickarna till sig – ett avancerat transportband. Det liknar mer ett tåg och heter också Tilt Tray Sorter. ”Tåget” tuffar fram med ”vagnar” eller tippbrädor, som lastats med försändelser. Efter automatisk inskanning i datorn tippas paketen ner i rätt lastficka eller lastarm och rutschar sedan ner till terminalarbetarna. De lastar försändelserna i väntande ”burar” eller gallervagnar, för vidare transport ut ur anläggningen till olika adresser i Sverige och Europa.
Fredrik Sandberg är den som hängt med längst bland kollektivarna på golvet. Egentligen hade han börjat fundera på att söka något nytt. Men den nya anläggningen gav honom en nytändning i det tunga, slitsamma terminaljobbet. Han säger:
– Det är en inkörningsperiod, förstås, med mycket nya rutiner. Lite frustrerande kan det vara att arbetet inte går lika fort så här i början. Men det trimmar vi nog in snart.
– Det bästa är att arbetet inte sliter lika hårt på kroppen här, allt är mer ergonomiskt utformat.
Elva års terminalarbete har satt sig i kroppen. Fredrik har diskbråck och brukar tvingas sjukskriva sig två, tre gånger per år när ryggen säger ifrån rejält.
– De som jobbat ett tag går runt med sina skavanker. Problem med axlar och handleder är vanligast, men mycket av det hoppas jag att vi ska slippa nu. Tidigare kastade vi upp paketen på rullbandet. Nu trycker man på en knapp så höjer burlyften upp dem åt en.
Fredrik gillar stämningen på jobbet och, som många av kollegorna, mixen mellan yngre och äldre anställda. Sport är det stora gemensamma samtalsämnet i matsalen och att tre tjejer dykt upp och brutit mansdominansen är också kul. Nackdelen med ständig arbetstid mellan 10.30 och 19.30 är att det sociala livet och fritidssysslorna blir lidande, tycker Fredrik. Fast han har jobbat på det sättet så länge att han har vant sig.
En del av arbetet är automatiserat nu. Processansvarige Kristoffer Rahlskog har börjat intressera sig för Toyotas självgående truckar, eftersom truckolyckor är så vanliga i branschen. Samtidigt ser han en utveckling på sikt med en dygnet-om-öppen terminal, alla veckans dagar, och lite nyanställningar. I dag klappar terminalen igen klockan 20 på fredagar och öppnar igen på söndagar klockan 22. Så Fredrik oroar sig inte för att bli av med arbetet:
– Vi har nog alltid jobb, säger han, och hugger i lasten som jobbarkompisen Faton Dreshaj kört fram till burlyften med trucken.
De anställda jobbar i par med inleveranserna. Den ena ”truckar” fram varorna, den andra lastar dem på transportbandet. Med jämna mellanrum byter de. Arbetsväxlingen sliter mindre på kroppen. Slipper medarbetarna allt för många ”strulpaket”, där exempelvis streckkoderna inte går att skanna in i datorn, är tanken att de inte ska lyfta varje paket mer än två gånger. Första gången när det kommer in och sista gången, när det ”tuffat” sig genom transportsystemet, och ska ut igen.
En hake är att transportanläggningen inte klarar paket som mäter över 1,40 meter på höjden eller dunkar med vätska, som kan skada den. De försändelserna måste fortfarande hanteras manuellt.
Kollektivaren Axel Dahlgren tycker att den uppryckta terminalen är jättebra.
– Det är mycket lättare att arbeta, varmare och finare. Tidigare hade vi väldigt kallt. Man fick stå med vinterjacka på sig och lyfta, men nu har vi inomhustemperatur. Vi håller fortfarande på och funderar över hur vi ska lägga upp grejerna och var saker och ting ska stå, men det kommer att ge sig.
Då ska också linjer för truckvägarna ritas upp på golvet och en spegel komma på plats, för att förhindra olyckor. Axel lovordar den höj- och sänkbara burliften. Inte minst tilt-funktionen, som innebär att arbetarna kan tippa paketen mot sig vid transportbandet.
– Nu kan man dra paketen och slipper lyfta dem. Burlyften gör också att vi slipper böja på knäna hela tiden.
Nyanställda Daniel Forss svischar förbi på trucken och är idel lovord, även han. Faton Dreshaj instämmer i att arbetet blivit mindre tungt. Han uppskattar det lugnare tempot, under inkörningsperioden.
– Bäst är att man slipper böja sig vid uppkastet. Jag trivs jättebra med omväxlingen i arbetet och jobbarkompisarna. Jag tror faktiskt jag skulle kunna jobba här fram till pensionen, säger han.
