Fett fläskig rock
Månadens medlem. Är det någon som har en säckpipa som ligger och skräpar? Det kliar i fingrarna på terminalarbetaren Ludwig Eriksson att ge sig i kast med det ”sjukt häftiga” instrumentet. Tills vidare spelar han gitarr i sina bägge hårdrockband.
Ludde, som han allmänt kallas, har inte lyckats komma över någon säckpipa än, men snart så… När han växte upp fanns det både piano och gitarr att fingra på där hemma. 13 år gammal fick han sin första egna gitarr. Ludde var fast.
Vi träffas i en sommarstängd fritidslokal på söder i Stockholm en torsdagskväll. Ludde berättar att han funderar på att ge sig in i ”mandolinsvängen” också. Han ställer ner elgitarren på golvet i fikahörnan, drar av sig den bruna luvan till jackan och skakar ut sin långa blonda vikingakalufs. Håret når lite längre än det ljusa skägget under den piercade underläppen och ringen i ögonbrynet.
Det här är Two the gallows replokal, Ludde har nyligen gått med i bandet. Från början var han konfunderad över deras repertoar. Han räknar upp ”döds” (death metal), lite techno och lite new metal.
– Jag vete fan, det är alla slag, en massa toner. Egentligen har jag svårt för en del av den här musiken, men ju mer jag lyssnar, desto bättre blir den. Det är kul att börja med något nytt, lära sig nya saker. Det blir som en nytändning.
Bas och trumma letar sig ut från spellokalen, trots den stängda dörren. Ludde är lite sen från jobbet på Schenkers terminal vid Arlanda stad efter ännu en stressig dag. Därför har halva gänget redan dragit i gång. Snart ska killarna släppa en egen platta med fyra låtar. Skivan är inspelad hos sångaren och i en hyrd studio. Ludde ska göra reklam för den på Stockholmsklubben Roclos där han extraknäcker som DJ, diskjockey, men releasepartyt blir längre norrut. Kostnaden slantar killarna ur egna fickor, skulle det bli någon vinst blir det en gemensam vända till krogen. Planerna dras upp senare under kvällen, i väntan på bussen hem.
Sitt första band Two the gallows har Ludde försökt döpa om sedan starten. Efter fem år har han fortfarande inte fått gehör. Det gänget repar i Stockholmsförorten Bagarmossen, också där gratis. Tur, eftersom Luddes plånbok är slank efter sommarens obligatoriska rockkonserter. Gitarren behöver också repareras.
– Min första låt var en bluestolva. Jag börjar bli rätt bra på den nu, säger han och skrattar.
Musikskolan var inget för Ludde, inte skolan över huvud taget. Han lyssnade och härmade, fick kontakt med en ”snubbe”, som gav honom privatlektioner.
– Vi spelade hårdrock. Han lärde mig mycket om teori och skalor och så fick jag bra tips på fingerövningar.
Svaret på frågan om Luddes starka sida på gitarren kommer snabbt:
– Jag gillar fläsk, att man fläskar. Gibsongitarrer, som jag har nu, ger fläskigt ljud med rätt förstärkare. Det är coolt fylligt sound, en rund ton, men aggressiv. Allt finns där, diskant och bas.
Ludde och kompani har spelat på en lång rad klubbar och krogar i Stockholm, på Stampen till exempel och Fryshuset klubben. Viktigast är att ljudet är bra.
– Fast det är det i princip aldrig. Först fixar man till det, men sen kommer ljudteknikerna. De har en förmåga att ställa om och ändra allting efter sitt eget huvud. Det blir aldrig bra, men de skiter i vad man säger.
Hans band är inte känt, konstaterar Ludde frankt. Men det spelar ingen roll. På spelningarna blir det alltid fullt eftersom hela gänget har mycket polare och kompisarna drar med sig sina kompisar.
Ludde komponerar egna låtar, men skriver aldrig noter. De gör ingen glad. Ofta sitter han bara lirar och fastnar för något han spinner vidare på. När han lagt huvudet på kudden brukar ljudslingorna komma. Då måste han upp igen och träna in stycket, så att det fastnar.
Ludde funderar och säger:
– Att spela är som meditation, avslappnande. Man måste fokusera till hundra procent. Det är kul att skapa någonting och om folk gillar det är det en extra bonus. Utan musik skulle jag inte överleva.
