Ensamseglaren som inte gillar ensamhet
En vårdag kastade Sebastian Näslund loss från Göteborg. I en egenhändigt byggd båt på fyra meter skulle han korsa Atlanten. Ensam. På resan hoppades han finna harmoni. Det blev inte så. Ombord fanns en person till. En som inte lämnade Sebastian någon ro.
Grusvägen blir smalare och smalare. Så dyker skylten upp. Hästekasen gård. Strax efter öppnar sig en stor glänta i skogen och i åkerkanten ligger den. Solblekt och halvt övervuxen av sly. Arrandir.
Vad gör jag här, en reporter på Transportarbetaren? Vad ska jag egentligen fråga Sebastian Näslund om? Han har ju redan besvarat de flesta av mina undringar. Efter seglingen runt halva jordklotet skrev han boken Ensam med havet. En 200 sidor lång uppgörelse med en ung kille som vände samhället ryggen.
– Ja, vad var det du ville prata om?
Sebastian sträcker fram näven och väcker mig ur funderingarna. Innan jag hinner svara tar han täten mot ett husbygge av timmerkubbar och lera. Det ska bli ett torkhus. Eller kanske en bastu.
Hästekasen är hans nya projekt. En liten lantgård mellan Lysekil och Uddevalla, en knapp kilometer från havet. Här driver Sebastian ett kollektiv med ekologisk odling. Människor från olika hörn av Europa kommer och hjälper till att bygga växthus och fixa med allt annat på gården. Pengar drar Sebastian in genom att hålla kurser i fridykning.
– Målet är att bli självförsörjande på Hästekasen. Jag vill att Transports lastbilschaufförer ska få mindre att göra, säger han och garvar högt.
När jag stämde träff med Sebastian Näslund var det för att prata om ensamhet. Om konsten att stå ut med sig själv och ha massor av tid att grubbla i en trång båt. Eller varför inte i en lastbilshytt.
Jag minns plötsligt en formulering i boken där Sebastian på den 14:e dagen av den enformiga Atlantseglingen undrar: ”Kan man tänka sönder sin hjärna?” Berättelsen är ofta rolig på ett underfundigt vis. Som när Sebastian är mitt uppe i bygget av Arrandir och ringer sin morbror och undrar: Hur mycket ska man egentligen röra när det står ”Omröres noggrant” på färgburken?
Redan efter 15 minuter i Sebastians sällskap får jag bilden av en social och öppen person. Vad var det som drev fram beslutet att bygga en båt och ensamsegla?
I boken beskriver han det som lite av en slump. Redan 1993 hade han köpt en trasig livbåt för att använda som form vid ett framtida båtbygge. Det kunde åtminstone bli en jolle till den stora havskryssare han drömde om.
Fast ekonomin tillät ingen kryssare. I stället växte idén fram om att bygga en liten oceangående båt på fyra, fem meter.
I ett lånat garage startar projektet. Sebastian kopierar friskt idéer från en annan ensamseglare, Sven Yrvind. Efter exakt 1 642 timmars knåpande med glasfiberväv, epoxi, plexiglas och rostfritt är Arrandir klar.
En kylig majmorgon 2003 lägger Sebastian Näslund ut från Göteborg. Han har kapat banden med allt. Jobb, flickvän, lägenhet och vänner. Kursen sätts mot Norges sydkust. Kruxet är att han inte haft råd med ordentliga sjökort eller gps-navigator. Angöringen blir knepig när han når den klippiga norska kusten i tät dimma.
Några månader senare har Sebastian avverkat Skottland, den beryktade Bicayabukten och nått fram till Kanarieöarna. Det är därifrån de flesta Atlantseglarna avgår. Gör man det i rätt tid på året får man passadvinden i ryggen och liten risk för orkaner.
Nu vet han att den lilla båten är sjöduglig. Det finns inte längre något som hindrar nästa etapp – över Atlanten. Fast vill han verkligen? I boken skildras ett växande tvivel.
En sen kväll lossar han ändå förtöjningarna. Framför honom ligger en månads segling i tre, fyra knops fart. (En knop motsvarar knappt två kilometer i timmen.)
I ”Ensam med havet” återger Sebastian sedan dag för dag hur resan fortlöper och de tankar som får fritt spelrum i hans hjärna. Det är en känslomässig berg- och dalbana. På tionde dagen noterar han: ”Min båt presterar på topp, men jag känner ingen glädje.”
Ett par dagar senare slår Sebastian fast att havssegling innebär timmar av sysslolöshet. Segelsättning och justera kursen tar sammanlagt någon timme per dygn. Navigation en kvart. Räknar man bort tio timmars sömn blir det mer än 13 timmar kvar. Till matlagning, läsning, stirra på vågor, stirra på moln, stirra på horisonten.
Dag 16. Sebastian har fått all den tid att tänka som han fantiserat om. Men insikterna är inte bekväma. Han skriver:
”Var hör jag egentligen hemma? Plötsligt kommer det till mig. Jag förstår att jag länge försökt och misslyckats med att skapa ett hem inuti mig själv – en mobil trygghet. Varför vill jag förändra mig själv? Vad är det jag inte tycker om?
Dag 20. Sebastian konstaterar att det inte ligger någon verklig utmaning i att söka ensamhet.
”Utmaningen ligger i att fungera socialt. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att alla eremiter inte söker enslighet av fri vilja. De flyr. Livet är så mycket enklare utan alla dessa människor.”
Dag 30. Efter mer än fyra veckor på Arrandir har Sebastian kommit till någon sorts ro:
”Jag har insett att det är både ett straff och ett privilegium att lämnas åt sina egna tankar så här länge. Jag förväntade mig tystnad och harmoni. Det blev inte så. Det fanns en person till ombord som aldrig lämnade mig ifred – jag själv. Det var en svår insikt, att inse att det inte var trevligt att umgås med mig själv i flera veckor. Jag är en pessimistisk och misstänksam jävel.”
Efter 31 dagar når Sebastian målet, Barbados. Nu har det gått tio år sedan han seglade tillbaka hem över Atlanten, via Azorerna. Hur ser han på resan i dag – var det en flykt?
– Ja, helt klart. Jag var en väldigt misslyckad individ. Misslyckad när det gäller att göra karriär, misslyckad som partner. Jag hade en vision om mig själv som den ensamme cowboyen. Jag skulle bli en hjälte. En hjälte i mitt eget liv.
Sebastian berättar om en uppväxt som präglades av ständiga uppbrott. Hans föräldrar separerade tidigt. Mamma jobbade som reseguide och flyttade ofta. För Sebastian innebar det täta skolbyten.
– Jag kände ingen tillhörighet och var misstänksam mot samhället. Det är jag fortfarande. Men i dag har jag insett att jag inte klarar mig själv. Därför startade jag det här kollektivet. Samtidigt känns det tragiskt! Tragisk att det blivit så viktigt att äga saker, som mark.
Hur hanterade du ensamheten på Arrandir och de obekväma tankar som trängde sig på?
– Jag skrev och skrev och filmade och filmade. Det var för att stå ut, det blev som en bekräftelse på att jag fanns.
I Dominikanska republiken träffade Sebastian en annan långseglare, en äldre vithårig man. Han fällde repliken: ”Nittio procent av min tid vill jag vara ifred och ensam. Men de sista tio procenten – det är dem jag värdesätter mest.”
Finns det likheter mellan att ensamsegla och jobba ensam som många av Transports medlemmar gör?
– Ja, det tror jag. Precis som med segling finns det ett romantiskt skimmer kring långa bilfärder. En lastbilschaufför känner säkert samma allvar som jag gjorde. Gör du bort dig på havet, eller på vägen, blir det livsfarligt.
Kommer du att segla igen?
– Ja, men jag har lovat mig själv att aldrig mer korsa en ocean ensam. Nästa gång blir det en stor båt med mycket folk ombord. Jag gillar att få människor att enas. Det är en stor utmaning. Det är inte konstigt att det pågår krig i världen när vi inte ens kan hålla ihop en vanlig familj.
Hur känns det nu när naturen, buskar och grönalger, håller på att ta tillbaka Arrandir?
– Haha, nä! När arkeologerna gräver här på Hästekasen om 300 år kommer de att hitta en intakt märklig farkost, byggd av bara miljövidriga saker som glasfiber, epoxi och bly. Den överlever vad som helst.
