Ensam i skogen
Förra numret av Transportarbetaren handlade om krisen i skogen. Chaufförerna, bilarna och åkerierna blir färre i takt med att priserna sjunker under lågkonjunkturen. Samtidigt stiger pressen på de kvarvarande förarna. För Erik Winberg, från Umeå, är det då viktigare än någonsin att fokusera på säkerheten.
– Tänk när det är halt och mörkt. För den som är ung och ovan eller stressad är det lätt att ramla eller göra ett misstag, säger föraren Erik Winberg.
Klockan är strax efter tio på kvällen och timmerbilen klättrar upp för en smal och brant skogsväg några mil utanför Umeå.
På höger sida om vägen, en bit längre fram, finns kvällens avlägg med timmer. Det ska han ensam lasta på släpet, med hjälp av sin kran, för att sedan köra till sågverket i Holmsund.
– Att köra timmerbil på de här smala skogsvägarna är ibland som att gå på lina. Det gäller att hitta rätt balans i alla lägen, säger Erik Winberg.
Han har kört timmerbil i tio år och rattar vant fordonet längre in i skogen. Trots ensamheten på vägarna och ute i skogen uppskattar han jobbet, framför allt friheten. Men han vet också vikten av att ta det lugnt och inte provocera bilen.
Just den här kvällen är förhållandena bra. Leran som var tidigare har hunnit frysa så att vägen är något fastare, och snön har ännu inte lagt sig.
– Jag har efterlyst säkerhetsförbättringar sedan jag började. I andra yrken är det till exempel säkerhetskrav på alla arbeten som utförs över två meter upp, men inte inom timmer, säger han.
Ett av de mest riskabla momenten är lastningen. Om kranen har förarhytt sitter föraren i den, flera meter upp, ofta utan möjlighet att kommunicera med omvärlden ifall något skulle hända. Det är sällan mobilen har täckning ute i skogen, och komradion finns inne i bilens förarhytt.
Och rädslan är inte obefogad. Ett stort antal olyckor där kranpelaren har knäckts har inträffat under åren. Erik var själv inblandad i en för några år sedan.
– Jag körde av en kranpelare och fastnade där uppe. Jag hängde över bommen, fastkilad med knät och kunde hålla mig fast. Det var tur att jag hade en kran utan hytt, för annars hade jag följt med ner. Jag hade tur som klarade mig så bra, säger han.
Exempel på tillfällen där det gått mer illa finns det flera. Bland annat nyligen bortgångne Carl-Åke Eriksson, tidigare ordförande i Transports Umeåavdelning.
– Han gick i backen med en kran. Då var det minus 20 grader. Han hade brutit lårbenet och tog sig inte in i bilen. Efter någon timme var det någon som saknade honom och såg till att han fick hjälp, men det hade kunnat gå riktigt illa, säger Erik Winberg.
Erik berättar att det var först i samband med det som han fick veta att alla olyckor skulle anmälas inom 24 timmar och att det var viktigt även med tillbudsrapporter.
– När man är på väg att gå av vägen ska det skrivas en tillbudsrapport, men alla tänker bara ”tur, det gick den här gången också” och kör vidare. Och åkarna har ingen koll, det är vi chaufförer som får ha det, men så ska det ju inte vara, säger han.
Framme vid avlägget klättrar Erik upp i kranhytten och sätter i gång. Klon far fram och tillbaka och när en av stockarna faller ner på sidan av släpet plockar han med lätthet och precision upp den.
Det sista han gör, när hela lasset ligger på släpet, är att gå ett varv för att kontrollera att allt ligger rätt och peta in de grenar och stockar som ligger fel. Slutligen spänns lasten fast med kedjor.
Hela proceduren tar bara omkring en halvtimme.
– Det tar längre tid om man måste ända ner till marken, eller om det ligger ojämnt staplat. Det är bra med höga högar, konstaterar Erik.
Sedan bär det av igen, nerför den branta backen och vidare söderut, längs E12.
Framme i Holmsund vägs lasten in, med kranen, som fick följa med den här gången. Om fler lass ska hämtas från samma avlägg brukar den få stanna där, men den här natten blev det för ont om tid.
Med tre krantag har den stora trucken på sågverket tömt lasten, och Erik är klar för nästa vända.
Ännu en gång ensam i vintermörkret.
