”En hel bransch har blivit laglös”

Kalle kör schaktbil i Stockholm. I anställningsbeviset står det fast jobb på heltid. I verkligheten är Kalle daglönare. Åkaren ringer kvällen innan eller samma morgon, om det finns körning. – Finns det inget jobb, blir det ingen lön. Fast jag är inte ute efter min åkare. Hela anläggningsbranschen är sjuk, säger han.

Kalle plockar upp mig vid en bensinmack i utkanten av Stockholm. Klockan är strax efter sju på morgonen. På flaket ligger redan första lasset schaktmassor, resterna av en rivningskåk som ska få sista vilan på en deponi söder om stan.

– Ta kaffe i termosen! Fast mjölken är frusen, upplyser han när vi sakta rullar ur Södra länkens tunnlar, ut på Nynäsvägen.

Kalle har hunnit fylla 50. Med viss råge. Han började jobba som mopedbud under skoltiden och karriären som yrkeschaufför var utstakad.

Under årens lopp har han avverkat det mesta från kranbilar, lastväxlare och frysbil till skogsmaskiner. Fast de senaste tio åren har det blivit entreprenadbil på en rad olika åkerier.

– De som börjar i anläggningsbranschen tenderar att fastna. På nåt vis gillar jag jobbet. Å andra sidan klarar jag inte så mycket annat heller. Att kasta kedjor och klättra med nät i containrar går inte längre. Axlar och höfter är slitna.

Även om Kalle trivs med sysslan är han mindre imponerad av anställningsvillkoren.

– När jag körde frysbil var det kollektivavtal och ordning och reda. Men efter det har det bara varit ”hitta-på-regler”. Som att övertid betalas ut först när man jobbat 167 timmar per månad. Och då är det 150 spänn ”rost-fritt” som gäller.

Just den här dagen är Kalles körning en entreprenad i fyra led. Rivningsfirman har anlitat ett stort åkeri, som anlitat ett lite mindre, som in sin tur…

Längst ner i näringskedjan finns Kalles arbetsgivare med en handfull anställda. Kalle har jobbat där halvannat år.

– Jag visste att det inte fanns kollektivavtal i företaget när jag tog jobbet. Inga smååkare har det i den här branschen. Vi gjorde upp om 140 kronor i timmen. Heltid var det sagt. Men det blev inte så.

– Våra uppdrag är extremt årstidsberoende. Vissa dagar blir korta, bara några timmar. Eller så blir det inget jobb alls. I praktiken sitter jag jour, utan betalning. Oftast får jag ihop till räkningarna, men i vintras var det grinigt. En månad var det ”all-time-low”, bara drygt 60 timmar.

Utan större åthävor berättar Kalle om perioder då han fått be om anstånd med hyran. En vinter stängde energibolaget av elektriciteten och han klarade sig med spritkök och fotogenlampa.

– Värst är det för en tjej jag snackar med ibland. Hon är ensamstående med barn. Vissa månader räcker pengarna inte till mat på bordet. Jag känner faktiskt ingen chaufför i den här svängen som får riktig, schyst lön. Jo, förresten, ett par gubbar på Wasa åkeri.

Kalle skickar med ironisk min över en pärm där anställningsbeviset sitter. Det kom – bakdaterat – när han jobbat tio månader i åkeriet. Tillsvidareanställning och heltid är prydligt ikryssat.

Kalle heter egentligen något annat. Han vill vara anonym – delvis för att inte äventyra jobbet, men främst för att han inte vill hänga ut en enskild arbetsgivare. Det är samma systemfel i hela branschen, påpekar han och berättar att chaufförer på flera företag börjat snacka om att något måste göras.

– När jag hoppade in i entreprenadbranschen var jag drygt 40 år och tillhörde den yngre skaran. Nu är jag bland de äldre. Det är ett stort generationsskifte på gång. Det borde bädda för en förändring.

Kalle har ringt Transports Stockholmsavdelning och begärt att facket tecknar kollektivavtal med åkeriet. Fast reaktionen blev inte den han förväntat sig:

– Jag blev besviken. Ombudsmannen uppmanade mig att skaffa ett annat arbete. Han beklagade i och för sig min situation. Men beklaganden fyller inte min plånbok när jag är hungrig.

– Att byta jobb är ingen lösning, det är inte mina personliga villkor det handlar om. En hel bransch har blivit laglös. Den var den ensamstående mamman som fick mig att kontakta facket.

Kalle radar upp fler saker som antagligen låter märkliga för den som inte jobbar i arbetsmarknadens källarvåning. Som att chauffören förväntas underhålla och meka med lastbilen på fritiden.

Vi närmar oss tippen och asfalten övergår i grusväg modell tvättbräda. Hytten skakar. Varje hål känns i ryggraden. Kalle garvar lite och påpekar att fjärrchaufförer som klagar på skadliga vibrationer borde pröva grusbil ett tag.

Han är märkt av jobbet, fast ändå tacksam att ryggen klarat sig hyfsat. Enligt Kalle är försäkringarna en av frågorna som entreprenadchaufförerna snackar om. ”I mindre sällskap.” Utan kollektivavtal finns inga arbetsmarknadsförsäkringar. Skulle någon skada sig allvarligt är det bara samhällets urholkade sjuk- och arbetsskadeförsäkring som gäller.

Lika illa är de med pensionen. Den stora pensionsreformen som riksdagen beslutade om för mer än 15 år sedan är allt annat än succé. För vanliga löntagare kommer tjänstepensionen att bli ännu viktigare än tidigare. Men även den är knuten till kollektivavtal på arbetsplatsen.

Åren med osäkra anställningar ger andra konsekvenser. Kalle har kontantkortstelefon – fast abonnemang är det inget telebolag som velat teckna. En hyresvärd strulade rejält när Kalle skulle överta ett kontrakt.

– Otryggheten är helt klart ett problem. Jag har fått sluta anställningar på dagen, utan någon som helst uppsägningstid. Det finns tyvärr inte så många fallskärmar i vår bransch. I nuläget har jag ett tiotal betalda semesterdagar innestående. Jag har sparat alla, i fall det skiter sig med körning.

– Det är kanske lite otidsenligt att använda semesterersättningen som lönegaranti. Hur det är med sjuklön vet jag inte. Jag har bara varit borta en dag och då rök ju karensdagen.

Ingen av chaufförerna på Kalles åkeri har försökt stämpla hos a-kassan för dagarna de stått utan jobb.

– Blir tiderna ännu sämre får man väl prova. Fast det blir nog svårt. I så fall måste ju åkaren fylla i arbetsgivarintyg. Hur rimmar det med anställningsbeviset som anger att jag har fast anställning och heltid?

Kalle tippar lasset och vänder tillbaka mot Stockholm. Klockan passerar halv nio och köerna borde ha lättat lite.

Inte den här morgonen.

Det går i krypfart.

– Normalt brukar jag hinna fem, sex lass. Jag får vara glad om det blir fyra i dag, säger han.

Fotnot. På Transports Stockholmsavdelning har flera anställda varit långtidssjukskrivna under hösten. Det har ökat arbetsbelastningen på övrig personal. Transportarbetaren har i nuläget inte lyckats få svar på hur avdelningen ser på entreprenadbranschen och vilka insatser som eventuellt planeras.