”Det var tufft men viktigt att återvända till olycksplatsen”
Dödsolycka. I full fart kolliderade Lina Henningssons tankbil med en bil som svängt över på hennes körbana. Föraren dog. Det fanns ingenting hon kunde ha gjort annorlunda, men det ändrar inte utgången. – Någon förlorade sitt liv. Då är det lätt att övertänka, att beskylla sig själv, säger hon.
Lucas dreglar lite på ratten. Han får sitta i sin mammas knä i lastbilshytten under intervjun. En glad liten krabat som sina sex månader till trots försöker ta tag i styrandet på rätt sätt.
Lina Henningsson kör styckegods för Bring på MP Cargo i Sölvesborg, fast hon är föräldraledig sedan januari. När hon började som chaufför körde hon tankbil på Foodtankers i Karlshamn. Det jobbet fick hon direkt efter examen på Växjö fria fordonsgymnasium.
Yrkeslivet hade just öppnat sig, hon var 20 år och styrde mot framtiden. Men den 14 augusti 2013 ändrades allt. Föraren i en mötande bil skulle bara ta upp en nyckelknippa ur sin byxficka. Nycklarna klämde mot benet och han hade ganska långt att köra. Han hade sin fru bredvid sig, och barnbarnen på åtta och tolv år i baksätet.
I rörelsen drog han med sig ratten, familjens bil svängde över i den mötande körbanan. Där kom Lina Henningsson med sin tankbil. Föraren dog i krocken, hans fru skadades svårt. Barnbarnen klarade sig med lindriga skador.
– Jag minns bara hur en silvrig bil svängde ut rakt emot mig. Det gick så otroligt snabbt, han gick rakt in i fronten på tankbilen, berättar hon.
Tuppade av
Hon tryckte så hårt på bromsen att hon gjorde illa foten. Bromsspåren var närmare 100 meter långa. Bakom henne, i diket, låg den silvriga bilen med taket uppfläkt efter kollisionen. Men det skulle inte Lina uppfatta förrän hon fick se bärgarnas bilder. Vid olyckan tuppade hon av en liten stund, hon vaknade till av sambon Magnus oroliga röst i headsetet. De hade småpratat med varandra, plötsligt hade han hört hennes skrik, en kraftig smäll och därefter ingenting mer.
– Det måste ha varit hemskt. Men för mig var det en trygghet att höra honom. Jag var omtöcknad och det rykte ur lastbilsfronten. Magnus frågade om jag kunde ta mig ut och jag fick kraft av det.
En kollega som legat bakom henne i några mil hindrade henne från att gå fram och se hur det var fatt med dem som satt i den mötande bilen.
– Det var klokt. Det hade varit svårt att ha med sig de bilderna i huvudet. Jag såg att en del av dem som varit först fram och hjälpt till satt med filtar omkring sig.
Kunde inte undvikit
Lastbilschauffören såg allt hända och gav omedelbart bekräftelse: Det fanns ingenting Lina Henningsson kunde ha gjort för att undvika krocken. Andra vittnen sa samma sak.
– Det är så lätt att övertänka, att beskylla sig själv. Någon förlorade livet. Men jag har på så många sätt fått bekräftat att det inte var mitt fel. Också av familjen till den man som omkom. De sökte efter ett par år upp min arbetsgivare och frågade om de fick kontakta mig. Det var de som berättade för mig vad som hänt i bilen – att han sträckte sig efter nycklarna.
På olycksplatsen var det kollegan i bilen bakom som tog hand om henne. Som relativt oskadd lastbilschaufför hörde hon inte till dem som behövde akut hjälp. I stället fick hon omedelbart redogöra för olyckan för de poliser som kom.
– Jag glömmer aldrig frågorna: ”Blev du bländad av solen? Var du trött? Hade du vilat?”. De bara fortsatte så, fast alla vittnen sa att det inte var mitt fel.
Färdskrivaren visade att hon skött sig bra, men att hon vid olyckstillfället hade kört 82 kilometer i timmen i stället för tillåtna 80.
– De var tvungna att påpeka det, i ett läge när jag själv var chockad. ”Ja, du körde 82 men vi kan ju inte ta dig för det”. Om jag hade kört 90, och det är ofta som chaufförer gasar på, då hade polisen sannolikt skyllt olyckan på mig. Det hade inte spelat någon roll att det fanns vittnen som sa att det inte var mitt fel.
Arbetsgivaren erbjöd hjälp
Lina Henningsson fick skjuts med ambulansen till sjukhuset i Skövde, från ambulansen ringde hon jobbet. Arbetsgivaren hörde sirenerna i bakgrunden och sa till henne att bara be polisen se till så att lastbilen bärgades och sen ta hand om sig. Hon erbjöds hotell för sig och sambon.
– Jag var så ledsen att lastbilen var förstörd. ”Bilen är bara skrot” var det första jag tänkte. Jag hade fått ett bra jobb, jag trivdes så fint. Och det var dyra saker jag körde runt med. Men det är chocken. Hjärnan fungerar inte på rätt sätt i en sådan situation.
Men arbetsgivaren fokuserade på henne. Och Lina Henningsson var mån om att få fortsätta sitt arbete. Dagen efter olyckan for hon tillsammans med sambon till olycksplatsen för att försöka förstå vad som hade hänt. Hon såg platsen och hon såg bromsspåren.
– Det var tufft att åka dit, men viktigt för mig att se den när jag var lugnare, för att kunna börja bearbeta. Annars hade platsen blivit jätteladdad.
Från olycksplatsen for de till Volvo i Mariestad, där den bärgade lastbilen ställts. Hon gick in i hytten, tittade noga på hur den knycklats till. Nästa stopp var på åkeriet, där hon erbjöds allt stöd som behövdes. Under veckorna som följde skulle kollegorna lyssna och stötta när Lina Henningsson berättade, funderade och bearbetade vad som hänt.
– Min arbetsgivare och mina kollegor ställde upp jättefint. Psykologen och jag var överens om att jag hanterade allt på ett bra sätt. Och sen fick jag prova att köra med min tidigare lärare på fordonsgymnasiet. Det kändes mer naturligt än att köra med en kollega, vi hade ju kört tillsammans tidigare.
Bakom ratten igen
Provturen gick bra, men när hon körde på landsväg utan räcke blev den mötande trafiken påfrestande.
– Varenda gång jag mötte en bil tänkte jag att den kommer att komma över på min sida. Men det gick bättre minut för minut.
Lina Henningsson ringde därefter sin arbetsplats och sa att hon var redo. Redan veckan därpå gav transportledaren henne en körning förbi olycksplatsen.
– Han hade egen erfarenhet av att vara med om en dödsolycka. Han visste att det är tuff att köra på olyckssträckan, och tyckte att det var bra om jag fick ha det gjort. Vissa saker behöver man bocka av.
Hon fortsatte direkt sitt arbete som chaufför, samtidigt som hon fortsatte prata om olyckan. Hon tittade på bilder, läste alla tidningsartiklar. Allt är undersökt, och hon är helt säker på att hon ingenting kunde göra för att förhindra vad som skedde. Det har hjälpt henne att gå vidare. Det har inte varit enkelt. Under det första året gjorde hon många skrämda inbromsningar när en mötande bil vinglade till.
– Jag kan än i dag få lite panik av bilar som vinglar in på mittlinjen. Men bilister vinglar ibland. Det behöver ju inte betyda att de kommer att köra in i fronten på mig. Jag inser ju varje gång att risken att det ska hända mig igen inte är så stor.
Öka medvetenheten
Flera gånger har hon berättat om krocken för eleverna på sin gamla skola, för att öka medvetenheten om hur hög risken för olyckor är för den som arbetar ute på vägarna. Det gäller att förankra lösa föremål, sätta på sig bältet och följa alla regler.
– Jag hade aldrig en tanke på att jag kunde råka ut för en olycka när jag började köra. I dag är jag medveten om att något kan hända precis när som helst, säger hon enkelt.
Lucas dreglar lite till på ratten. Just nu blir inga lastbilar körda, men en dag i en inte alltför avlägsen framtid får han följa med på sin första tur.
Livet har gått vidare.
