”Det ligger skrot överallt i hamnen”

Skrot är numera den största handelsvaran i Falkenbergs hamn. Men hur påverkas miljön när bilvrak, metaller och berg av aska lagras på kajer och grusplaner? Det frågar sig Lars Kårdal, en före detta hamnarbetare som själv var förstasidesnyhet i Transportarbetaren för 15 år sedan.

Lars Kårdal bänkar sig på trappen hemma vid trähuset. Samma trapp som den gången. Då hade han precis blivit avskedad från hamnen. På grund av en havererad kranaffär. Inte uppsagd, utan avskedad. På grått papper.

Historien rörde om rejält – inte bara i lilla Falkenberg. Kårdal var skyddsombud och satt i bolagsstyrelsen på Transports mandat. När han sparkades hoppade hela den fackliga klubbstyrelsen av.

Fast i fikarummet blev det tyst. Det var inte alla arbetskamrater som uppskattade en kranförare och kollega som hade synpunkter på mycket.

Nu har det gått mer än ett decennium sedan han utkämpade matchen. En match som slutade med att han förlorade jobbet, men fick en halv miljon kronor i kompensation. En uppgörelse som arbetsgivaren till varje pris ville hemlighålla.

Fast vi återkommer till den historien.

Efter avskedet pluggade Lars Kårdal ett par år och körde kran på landbacken, åt Skanska. Numera jobbar han som behandlingsassistent.

Hamnen kunde ha varit ett avslutat kapitel för Kårdal. Fast i vintras ringde telefonen på Transportarbetarens redaktion. I andra änden hördes en skrovlig röst som lät förunderligt bekant.

”Det är ny cirkus här nere i Falkenberg. Det handlar om miljön. Har du lust att komma?”

Några månader senare träffas vi. Lars Kårdal har plockat fram mängder av bilder på metallskrot, skrivelser till kommunen och ritningar över hamnen.

– Jag kan inte vara tyst längre, säger han. Hamnen ligger ju mitt i Falkenberg, precis där Ätran rinner ut! Ån har en unik laxstam och hamnen ligger inom ett område som är klassat som Natura 2000.

Kårdal och flera andra kommuninvånare reagerar över skrotet som blivit hamnens främsta godsslag. Hanteringen sker i hamnbolaget, Falkenbergs terminal. Men också hos återvinningsföretaget Falkenbergs recycling, som ligger strax utanför grindarna.

I mars skrev Lars Kårdal ett långt brev, med bilder, till kommunens miljö- och hälsoskyddsförvaltning. Han krävde svar på en rad frågor som alla handlar om miljöpåverkan i hamnen.

När vi träffas har Kårdal brevet framför sig. Plus fyra förelägganden som kommunen hunnit utfärda.

– Det ligger skrot överallt i hamnen! Och ett enormt berg av brännskrot. Det kommer från avfallseldning i Malmö. Skrotet innehåller tungmetaller. Vart tar de vägen? Varför skeppas inte avfallet ut i Malmö hamn i stället? undrar han.

Frågelistan till kommunen är lång. Den första punkten gäller roro-kajen. Hit hade någon med tillträde till hamnen grävt ett dike från upplagsplatserna. Diket slutade vid ett grovt rör med en dränkbar pump. Enligt Lars Kårdal har pumpen i flera års tid, 24 timmar per dygn, skickat ut orenat lakvatten rakt ut i Ätran.

Andra punkten handlar om bilskrot och hela bilvrak som numera pryder kajplanen, i väntan på att fartygen ska lasta.

– Jag ifrågasätter om bilarna hanteras så som regler föreskriver. När kranföraren lyft en del av dem har jag sett hur olja och bränsle runnit ut på kajen.

Kårdal ställer sig också frågande till en muddring som Falkenbergs terminal gjorde i början av juni. Med en skopa grävde bolaget upp omkring 40 kubikmeter lera och skrot från botten. Skrot som tappats ned mellan kajen och fartygen under utlastningen.

– Muddringen skedde inom Natura 2000-området och är absolut inte tillåten, hävdar Lars Kårdal. Muddermassorna spolades sedan av och vattnet rann rakt ner i Ätran.

En del skrot lagras troligen i ett grönmålat hamnmagasin, påpekade han för kommunens miljöinspektör. Här fanns bland annat metallspån från svarvarbeten. Spånen är förorenade med kylvätska och ligger på ett underlag som inte är tätt. Det är inte tillåtet.

– Jag har ett filmklipp som är taget vid magasinet, inför ett förannonserat besök från miljö och hälsan. Varför ställer Falkenbergs terminal en 40-fots container framför ena dörren och fyller upp med skrot framför den andra, så att all insyn hindras?

I dag är berget av brännskrot rekordstort på kajen. Tunga maskiner används och terminalbolaget har börjat bygga en betongmur, som ska hindra damm och lakvatten från att fara ut i hamnbassängen.

Hanteringen bekymrar den forne kranföraren. Han menar att hela kaj-
området är instabilt.

– Som dykare var jag med och utförde förstärkningsåtgärder. Men det räcker inte. Nu utsätts kajen för enorm påfrestning. Det är bara en tidsfråga innan det sker ras där ute.

Intill själva hamnområdet ligger ett öppet inhägnat fält som kallas Lövstavikens äng. Fältet fungerar som deponi för ”miljöstörande restprodukter”, skriver Lars Kårdal i ett brev till kommunen. Han tycker också att facket borde reagera:

– Inne på Falkenbergs recycling jobbar tre polacker. Det är märkligt att hamnbolaget, Falkenbergs terminal, accepterar att de killarna kommer och kör lastmaskin på kajen. Okej, de hanterar sitt eget metallskrot, men det är faktiskt stuveriarbetarnas jobb.

När Lars Kårdal berättar är det som om tiden stått stilla. Det är samma glöd som då för 15 år sedan.

Han var kranförare, men också dykare och skeppare på hamnens egen bogserbåt. Dessutom språkkunnig. Det blev språket – tyskakunskaperna – som kostade honom jobbet.

Hamnen hade beslutat att containerkranen skulle säljas. Spekulanten var från Tyskland. Och det fanns bara en person som kunde prata med dem.

Kårdal ombads demonstrera och informera om kranen, en Liebherr som han själv kört. Några dagar efter kundbesöket fick han sparken. Han anklagades för att ha pratat skit om kranen inför kunden. Varit illojal.

Transport ifrågasatte avskedet, men vid förhandlingsbordet var hamnens dåvarande vd obeveklig. Även om Lars Kårdal vann i Arbetsdomstolen skulle han inte få jobbet tillbaka, löd budskapet.

Parterna enades till slut om uppgörelse. Lars Kårdal köptes ut, men själva avtalet – innehållet – belades med sekretess.

Kårdal höll sin del av sekretessförbindelsen. Det blev i stället arbetsgivaren, Falkenbergs terminal, som tvingades lämna ut avtalet till tidningen Transportarbetaren, som begärt ut handlingen.

Hamnen var vid den här tiden kommunägd och Kammarrätten slog fast att förlikningen var en offentlig handling. Lars Kårdal fick 500 000 kronor. Med sociala avgifter och juridiska kostnader slutade notan på 700 000–800 000 kronor för arbetsgivaren.

I dag säger Lars Kårdal:

– Jag är inte bitter. Att sluta där är det bästa jag gjort. Fast visst, hamnen är en stor del av mitt liv. Det gör ont att se hur verksamheten krympt och området förvandlats till en sopstation.