Debatt om öppna gränser mellan EU och USA
Ökad handel, bättre ekonomi, fler jobb, billigare varor och mer i plånboken, lovar förespråkarna. Hemlighetsmakeri, antidemokrati och storbolag som styr och stämmer stater, varnar motståndarna. Det frihandelsavtal som EU och USA nu förhandlar om får känslorna att svalla.
TTIP är namnet på det handelsavtal som är tänkt att öppna gränserna mellan EU och USA och skapa världens största regionala frihandelsområde, för både varor och tjänster. Förhandlingarna stöds framför allt av den borgerliga regeringen, näringslivet och den samlade svenska fackföreningsrörelsen, med undantag för Transport och ytterligare några förbund.
LO, TCO och Saco vill dock, i likhet med Transport, stoppa planerna på det investeringsskydd som väckt mest uppståndelse i debatten. Det handlar om en modell för tvistlösning, ISDS, som innebär att företag ska kunna stämma regeringar och kräva skadestånd, om bolagen går miste om vinster.
Kritiker har tagit fasta på den bristande insynen i specialdomstolarna och pekat på att bolagens stämningar ökat. Ett exempel är tobaksjätten Philip Morris, som stämde Australien efter att landet bestämt att cigarettpaketen måste bära varningsbilder, i stället för tobaksbolagens logga. Ett annat är svenska Vattenfall, som begärt 3,7 miljarder i skadestånd av tyska staten efter beslutet att avveckla kärnkraften.
På den kritiska, gröna bloggen, ttipfakta.wordpress.com kallas avtalet för ”avregleringsavtal”. Bloggarna Dick Moberg och Li Eriksdotter Andersson riktar strålkastarna mot den samordning av staternas nuvarande och kommande lagstiftning, som är att vänta. Harmoniseringen rör allt från fordon och livsmedelshantering till kemikalier, kommunikationsteknik och finansiella tjänster.
Rädslan för ”klordoppade kycklingar” och genmanipulerad mat dök också upp i valdebatten inför EU-valet för att visa på skillnaderna mellan svenska och amerikanska regler.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i både riksdag och debattartiklar vädrat sina farhågor kring avtalet. Man är rädd att storbolagen ska stärka sin makt, på anställdas bekostnad, och att klimat- och miljöarbetet ska bromsas.
Partierna får stöd av de europeiska facken som enligt Transports ordförande Lars Lindgren ställer sig frågande till den svenska fackföreningsrörelsens naiva syn på vad avtalet kan medföra.
– Vi har all anledning att vara skeptiska med tanke på alla de löften vi fick om att få behålla den svenska modellen inför medlemskapet i EU. Sedan kom Lavaldomen som gör det omöjligt för facken att kräva svenska kollektivavtal för utländska arbetare, förklarar Lars Lindgren.
Han poängterar att Transport välkomnar frihandel, som i alla tider främjat välfärden. Men den behöver kontrolleras, annars utvecklas en låglönemarknad med rovdrift på underbetalda, socialt utsatta anställda.
– Investeringsskyddet hotar på sikt demokratin och det blir skattebetalarna som får stå för skadestånden. Sverige borde aldrig ha satt sig i förhandlingar innan skyddet var avfört från dagordningen.
De amerikanska facken är också kritiska. Lars Lindgrens kontakter i USA jämför TTIP med frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada. Då gavs också löften om 100 000 nya jobb, men resultatet blev i stället att en halv miljon arbeten försvann. Jobben dök i stället upp i låglönelandet Mexiko, uppger han.
– Att tvingas ha två, tre jobb för att överleva är ovärdigt. Den utvecklingen vill vi inte ha i Sverige. Erfarenheterna av flygavtalet mellan EU och USA är inte heller ljusa. Amerikanska företag flyger nu mellan städer i EU, men det är stopp för europeiska bolag i staterna. Vem drog vinstlotten där? Ändå ska allt konkurrensutsättas, till varje pris.
Vid Nordiska Transportarbetarefederationens, NTF, kongress i slutet av maj enades Transport och övriga nordiska transportfack om en rad krav. De går ut på att förhandlingarna ska föras ”i full öppenhet”.
– De båda representanterna från Europafacken, som deltar i samråden kring TTIP, har belagts med tystnadsplikt. De får inte ta med sig några handlingar ut från mötena och sitter som gisslan, menar Lars Lindgren.
Liksom den svenska fackföreningsrörelsen vill NTF förpassa investeringsskyddet till papperskorgen. Federationen kräver också att regler till skydd för bland annat miljön, folkhälsan, fackliga och sociala rättigheter inte ska försvagas. Lagstiftningen ska vara underställd ”demokratiska processer i EU likaväl som i medlemsländerna”.
Utredaren Susanne Lindberg Elmgren på LO betonar att Sverige är ett litet exportberoende land med en lång frihandelsvänlig tradition.
– Vi säger ja, men… och ställer krav. Andra säger bara nej. Det är alltid lätt att sitta på läktaren och klaga. Men vi vill hellre vara med i matchen och arbeta för att avtalet ska bli så bra som möjligt.
Att LO, TCO och Saco skulle vara naiva slår hon ifrån sig:
– Arbetstagarnas rättigheter måste värnas på bägge sidor av Atlanten. USA har inte skrivit på ILO:s deklarationer om arbetstagares villkor och mänskliga rättigheter. Men vi kräver att de ändå ska leva upp till kärnkonventionerna, där rätten att organisera sig och kollektiva avtalsförhandlingar är allra viktigast. Därutöver krävs system för övervakning av att villkor och rättigheter verkligen respekteras.
Stockholms Handelskammares vd Maria Rankka förstår inte uppståndelsen kring investeringsskyddet och anser att många missförstånd sprids. Systemet är internationellt väl vedertaget och fungerar enligt Rankka väldigt bra.
– I stället för att använda nationella domstolar skapar skiljeförfarandet en neutral arena där investerare och stater möts på lika villkor. Väldigt många små och medelstora företag använder sig också av tvistlösningsmekanismen.
Bolagen måste ha en chans att skydda sina investeringar när förutsättningarna ändras radikalt. Exempelvis när utlovade statliga subventioner uteblir. Att förhandlingarna förs bakom stängda dörrar är också naturligt, anser Maria Rankka.
– Men när det finns ett förslag till avtal ska det behandlas i den normala demokratiska och politiska processen. Att försvåra handeln mellan EU och USA ger inte fler jobb.
