Burmas taxifack hoppas bli tillåtet

I 50 år har fackliga organisationer varit förbjudna i militärdiktaturens Burma. Kanske kan en utveckling mot en demokratisering ändå vara på gång i landet i dag.

Burmas regering har den senaste tiden utlovat förändringar i demokratisk riktning. Ett löfte är att lagstifta om en ny arbetsrätt som ska tillåta fackliga organisationer.

– Visst är det positivt om det blir en demokratisering, men Burma har en lång väg kvar till en verklig demokrati, säger Thet Naing, ordförande i det nybildade taxifacket United Taxidrivers Association i den största staden Rangoon.

Organisationen ingår i Seafarers’ Union of Burma (SUB), ett fackförbund som verkar i exil i Thailand och ingår i den stora internationella transportarbetarefederationen, ITF.

Det var 2010 som taxichaufförer i Rangoon och i städerna Mandalay och Bagan började organisera sig.

– På grund av riskerna har vi hela tiden varit försiktiga och vi kallar oss en intresseförening. I dag är vi en välkänd organisation bland chaufförerna i Rangoon och har närmare 100 medlemmar, förklarar Thet Naing när vi träffas på ett tehus i centrum av Rangoon.

Burmas taxifack är unikt eftersom fackliga organisationer har varit förbjudna så länge i landet. Det nya taxifacket diskuterar för närvarande om man ska ansöka om att bli erkänd som facklig organisation om och när en ny arbetsrättslig lagstiftning är på plats.

Under ett antal dagar i Burma träffar jag ett stort antal organiserade taxichaufförer. Majoriteten uttrycker en försiktig optimism om framtiden. Men några varnar för att militären flera gånger tidigare har sagt att landet ska utvecklas i demokratisk riktning, för att snart åter skärpa förtrycket.

Varför har ni bildat en facklig organisation för taxichaufförer?

– Min bestämda uppfattning är att vi blir starkare om vi gemensamt driver krav mot till exempel myndigheter. Vi var en grupp chaufförer som började diskutera fackliga frågor och med stöd av SUB kunde vi bilda vår organisation, säger Thet Naing.

Medlemmarna i taxifacket betalar en medlemsavgift på ungefär 30 svenska kronor i månaden, en hög summa i Burma. Större delen av avgiften sätts in på ett bankkonto. Avsikten är att bygga upp en fond som kan ge bidrag till medlemmar som råkar illa ut.

– I Burma finns inget socialt trygghetssystem och en chaufför som blir sjuk blir helt utan inkomst, säger Thet Naing. Våra medlemmar kan få ekonomiskt stöd från nödfonden under sjukdomsperioden.

– Samma gäller för en chaufför som efter en olycka måste reparera bilen. Han måste då betala reparationerna ur egen ficka, men de som är medlemmar hos oss kan få bidrag.

Thet Naings lön ska räcka till att försörja åtta personer – föräldrarna, en bror, en syster och sykonens barn.

– Tidigare jobbade jag i ett statligt departement, men när jag blev sjukför tio år sedan fick jag inte fortsätta. Att köra taxi blev enda alternativet. En bra dag kanske du får in 15 dollar efter det att du har betalat för bränslet och bilhyran till ägaren.

Några mil söder om Rangoon berättar kollegan Ko Aye Tun att en burmesisk taxichaufför i princip aldrig är ledig.

– För att klara att försörja min familj måste jag jobba mellan åtta på morgonen och sju på kvällen, sju dagar i veckan. Det sliter på kroppen att köra bil i Burma. Vägarna är många gånger i uselt skick och trafikrytmen är intensiv. Ofta är trafiken direkt livsfarlig, så det gäller att vara på alerten hela tiden. Bilen jag kör är gammal och sliten.

Det är lätt att hålla med om att trafiken är livsfarlig. Många bilförare verkar tävla om vem som kan göra den djärvaste omkörningen. Flera gånger är jag övertygad om att vi kommer att krocka och ber tyst att Buddha ska vara på vår sida.

Ko Aye Tun bor i centrala Rangoon. Hans hustru är hemmafru och familjen består dessutom av två barn, en sjuårig son och en 18-årig dotter.

– En bra dag kan jag netto få in 10–12 dollar. Varje dag är det en kamp för att få in tillräckligt med pengar till mat och andra omkostnader

Ko gick med i taxifacket från starten och är aktiv medlem.

– Jag tror på idén. Att vi arbetare blir starkare om vi tillsammans driver våra krav mot ägarna. Men samtidigt förstår jag att vi har lång väg att gå innan vi har en stark fackföreningsrörelse i vårt land.

– För att Burma ska utvecklas åt rätt håll behöver vi få en demokrati som innefattar fackliga rättigheter och möjlighet att kunna organisera fria fackföreningar

Vad tror du om framtiden?

– För egen del hoppas jag få möjlighet till en tryggare och säkrare inkomst. För Burma hoppas jag på en fortsatt utveckling i demokratisk riktning, avslutar Ko Aye Tun.