Pauli Brunila
Close
Pauli Brunila driver arbetsmiljöfrågor på stuveribolaget Yilport i Gävle hamn. I höstas fick han en skriftlig varning, efter att ha brusat upp på ett möte med arbetsgivaren.
Close

”Adhd är en del av mig”

Mötet. Pauli Brunila är stuveriarbetare och huvudskyddsombud i Gävle hamn. I vuxen ålder fick han diagnosen adhd, ett funktionshinder som nyligen kostade honom en skriftlig varning.

Det känns orättvist, säger Pauli som funderat mycket över diagnosen och om människor i hans sits verkligen kan jobba fackligt.

Det brinner en eld bakom de tunna svarta metallbågarna. En låga som inte gillar orättvisor, inte slarv med säkerhetsrutiner, inte folk som skiter i hjälmtvång eller andra arbetsmiljöregler.

Pauli Brunila
I vuxen ålder fick Pauli Brunila diagnosen adhd. ”Det var som att pusselbitarna föll på plats”, säger han.  Foto: Jan Lindkvist

Pauli Brunila tittar intensivt på mig. Kommer den här artikeln att hjälpa honom eller bara skapa mer problem? Jag passar på frågan och undrar om han alltid är lika engagerad. Alltid går ”all in”, även privat?

Pauli hinner inte svara innan sonen, Johan, pekar upp mot taket. Inga taklister. Hemma i familjens Brunilas kök glipar det uppe i alla hörnen. Taklisterna är ännu inte på plats, tio år efter renoveringen.

– Allt har sin tid, säger Pauli lite förläget.

Jag ler inombords. Tänker att jag känner igen mig. Att det finns något djupt allmänmänskligt i lister och golvsocklar som aldrig kommer på plats. Stora projekt som inte riktigt slutförs när annat kommer emellan…

Längre kommer jag inte i grubblandet innan Pauli tar fram anteckningar och dokument. De handlar om varningen. Om hans arbete, fackliga engagemang och inte minst humöret.

– Jag vill vara öppen, säger han. Alla i hamnen vet att jag har adhd. Jag har aldrig begärt att bli särbehandlad, fast lagen kanske ger mig har rätt till det. Men bolaget varnade mig som anställd, fast kontroversen uppstod i min roll som huvudskyddsombud. Det är kränkande.

Fler hamnarbetare i familjen

Familjen Brunila är på sätt och vis en del av Gävle hamn. Pappa Brunila var hamnarbetare och fackligt aktiv. Pauli jobbar där, hans bror gjorde det en period och sonen Johan har börjat hoppa in som extring.

Även adhd går i arv, konstaterar Pauli. Det började för åtta, tio år sedan med att sonen Johan utreddes och fick diagnosen.

Pauli säger:

– Jag kände ju igen mig väldigt mycket. Det var som att pusselbitarna föll på plats. Jag begrep varför det var så svårt att sitta still i skolan. Med medicinen jag tar, har det blivit bättre. Men fortfarande är det så att det brinner till i skallen ibland. Jag kan bli högljudd och påstridig.

– Största problemet är att jag kan låta arg, även om jag inte är det. Det bottnar
i ett starkt engagemang. Jag vill att det
ska vara ordning och reda. Och framför allt gillar jag inte orättvisor. Det är väl därför jag tidigt började engagera mig fackligt.

Förutom rollen som huvudskyddsombud i hamnen har Pauli Brunila en rad uppdrag i stuveriavdelningen. På andra sidan finns en arbetsgivare där stora förändringar skett de senaste åren. Numera drivs virkes- och containerterminalerna av den turkiska stuverikoncernen Yilport.

Pauli och många av de andra hamnarbetarna hade stora förhoppningar när det nya bolaget tog över:

– Till en början var det bra. Men ganska snart började arbetsgivaren gina. Det slarvas med utrustning och informationen brister. Vi har mycket jobb och det är ofta kort om folk. Vår maskinpark är gammal och saker går sönder hela tiden.

– Det är ”skoskavsproblem”. Smågrejer som lätt kan bli stora, om de inte åtgärdas. Vid ett tillfälle blev det fel på kompsaldot för många anställda. Plötsligt var vi skyldiga bolaget en massa timmar. Folk blev griniga.

Omplacering

Under årens lopp har Pauli Brunila utkämpat åtskilliga duster med arbetsgivaren. Men i februari 2017 bränner det till ordentligt. Vid ett möte om arbetsmiljön ryker han ihop med ledningen. Det slutar med att bolaget fattar beslut om en rehabiliteringsplan och att Pauli ska omplaceras till ett annat skift.

Pauli ogillar planen, men går ändå med på att träffa en psykolog.

– Jag skrev inte på rehabplanen, eftersom företaget beskriver adhd som en sjukdom. Men jag och andra med adhd, add eller andra neuropsykiatriska diagnoser är inte sjuka! Det är ett funktionshinder, inte en sjukdom. Det går inte att bota.

Mötet med psykologen blev en bekräftelse för Pauli:

– Jag sa som det var, att jag var ditskickat för att bli botad. Psykologen skrattade. Det blev inte fler besök.

Fast Pauli försöker ändå lägga band på sig. I mer än ett halvår lyckas det. Han får komma tillbaka till sitt tidigare skiftlag och fortsätter driva arbetsmiljöfrågor.

Men i november kommer nästa kalldusch. Pauli Brunila får en skriftlig varning, med hot om uppsägning vid ”fortsatt misskötsamhet”.

Brusat upp

Upprinnelsen är ett möte där han brusat upp mot en inhyrd arbetsmiljökonsult. I varningen står att Pauli höjt rösten och varit otrevlig. Han har sagt ”Det skiter jag i” ett par gånger. I en tredje och sista punkt anklagas han för att inte ha använt bälte vid truckkörning.

Transport kallar bolaget till förhandling och begär att varningen ska dras tillbaka. Förbundet anser att det ingår i det fackliga uppdraget att kunna vara kritisk och att rösterna höjs ibland – från båda parter.

Facket hävdar också att Pauli varnats just i egenskap av huvudskyddsombud. Något som kan vara en föreningsrättskränkning.

Yilport håller inte med. Arbetsgivarsidans uppfattning är att Pauli, som anställd, ”uppvisar ett konfliktbenäget beteende”. Bolaget vägrar dra tillbaka varningen. Parterna skiljs i oenighet och facket förbereder nästa steg – central förhandling.

När jag träffar Pauli Brunila hemma i köket har parterna ännu inte förhandlat centralt. Han är märkbart tagen av ovissheten.

– Jag får skit för att jag för fram medlemmarnas åsikter till arbetsgivaren. Fast det är ju min uppgift som huvudskyddsombud.

Trivs i grunden

Hamnen är en bra arbetsplats, betonar han:

– I grunden trivs jag, men konflikten med ledningen har påverkat mig mycket. Jag mår dåligt av att företaget ser mig som ett arbetsmiljöproblem. Jag pös ut frustrationen hemma. På hustrun, på andra i familjen.

Har du någon gång övervägt att hoppa av alla fackliga uppdrag, för att minska risken för konfrontationer?

– Varje dag! Varje dag har jag funderat över det! Att bara koncentrera mig på hamnarbetet. Fast det skulle inte gå. I så fall måste jag byta jobb. Jag kan inte strunta i arbetsmiljön, jag tycker att säkerheten är jätteviktig. Vi kör truckar och stora maskiner. Reglerna och föreskrifterna finns där av en anledning.

Utbränd? Hur nära har det varit?

Det blir återigen sonen Johan som griper in i samtalet:

– I början av 2017 var du helt klart det, pappa. När du blev omplacerad, påminner han.

Pauli Brunila nickar tyst. Han är inte ensam om att ha adhd. Omkring fem procent av Sveriges befolkning uppskattas ha samma eller liknande diagnoser. Det gör att bortåt 200 000 personer på den svenska arbetsmarknaden är bärare.

Hur ska arbetsgivarna förhålla sig? Ta vara på människors starka sidor? Visa lite mer tolerans mot folk som bullrar?

Pauli säger:

– Medicinen är bra, den kapar topparna. I yngre år hade jag en tendens att handla först och tänka sen. Jag vill inte vara utan mitt funktionshinder. Det är en del av mig. Bara i Gävle hamn ser jag åtminstone 10–15 personer som antagligen är som jag. Det finns ett starkt engagemang hos många, på gott och ont.

– Arbetsgivarna behöver skaffa sig mer kunskap om de här diagnoserna. Resan är lång, om man ser det som en sjukdom. Jag vill inte bli annorlunda behandlad. Men kanske kunde företagen generellt ha lite högre tröskel när folk lätt blir hetsiga.

Gillar att meka

Familjen Brunila bor i en röd villa halvannan kilometer från hamnen. Om en timme är det dags för Pauli att gå på eftermiddagsskiftet. På bakgården ligger garaget, ett ställe där han laddar om batterierna.

– Jag gillar att meka. Och även där lyser väl diagnosen igenom. Ska jag riva en motor har jag en tendens att hålla på tills det är klart, oavsett vad klockan blir.

Mekandet och sonens innebandymatcher är tillfällen då Pauli glömmer bekymren i hamnen. På rasterna under arbetspassen händer det att han drar sig undan en stund.

– Jag kan sätta mig med matlådan och spela spel på mobilen. Det är för att hjärnan ska få varva, en sorts återhämtning.

Arbetsgivaren undviker frågor om varningen

Yilport vill inte svara på frågor som rör Pauli Brunila och varningen han fått. När det gäller synen på adhd generellt och arbetsgivarens ansvar väljer bolaget att svara skriftligt, via mejl från bolagets personalchef Morgan Gustavsson.

Är det positivt med anställda som engagerar sig starkt i arbetsmiljöarbetet?

Absolut, det ligger i båda parternas intresse att skyddsfrågor drivs på ett sätt som får gehör i hela organisationen och då är de anställdas delaktighet en nyckelförutsättning. Arbetsmiljöarbetet är en del där parterna ska jobba mot en gemensam målsättning.

Vad tänker företaget om adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser? Är det sjukdomar som kan botas?

Att det är en funktionsnedsättning, men inte ett funktionhinder.

Gissningsvis finns det åtskilliga anställda med dessa diagnoser i ett bolag som Yilport, med 200 anställda bara i Gävle? Ser företaget det som en tillgång eller ett arbetsmiljöproblem?

Alla arbetstagare är givetvis att se som en tillgång. Vår erfarenhet är att personer med denna funktionsnedsättning (adhd) i många situationer är mer produktiva. En person i sig kan aldrig vara ett arbetsmiljöproblem. Dock kan personer skapa situationer som utgör ett arbetsmiljöproblem.

Hur gör ni som arbetsgivare för att hantera de här relativt nya diagnoserna och de rättigheter de kan medföra?

Företagets mål är att alltid följa gällande lagar och förordningar, oaktat området. Våra medarbetare har tillgång till företagshälsovården, och vi erbjuder, och har också hjälpt medarbetare till att exempelvis konsultera psykolog.

Har Yilport, och arbetsmarknaden generellt, tillräcklig kunskap om de här diagnoserna?

Nej, det tror vi inte. Inom våra bolag finns säkert kunskapsbrister. I det dagliga arbetet behövs framför allt insatser för arbetsledningen, som ju står närmast medarbetarna. Då är företagshälsovården ett viktigt stöd.

Kan ett stuveriföretag överse med/hantera att en del anställda kanske brusar upp lite lättare än andra?

Vi förstår och kan ha överseende med att vissa brusar upp lättare än andra. Men det finns förstås en gräns för när högt tonläge övergår i aggressivitet och därmed blir ett arbetsmiljöproblem för andra arbetstagare.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

”Det kändes självklart att bli medlem”, säger Cajsa Olsson som rätt nyligen gick med i Transport. Foto: Jonas Persson

Chaufför mot alla odds

Mötet. Cajsa Olsson tog C-kort för att kunna transportera sina hästar. Det gav henne inspirationen att skaffa sig fler behörigheter. Sedan tre och halvt år tillbaka är hon lastbilschaufför på heltid, trots att hon lider av cystisk fibros.

Helena Stenbom har nyligen valts till lokalt skyddsombud.

Chauffören Helena gick in i väggen – två gånger

Åkeri. För sju år sedan: Lastbilschauffören Helena Stenbom satt och körde hemåt från Kopparberg mot Örebro. Plötslig började hon tappa känseln i fingrarna och tungan. Hon blev yr och visste inte vad som hände.

Anders Teglund ska snart gå på sitt kvällsskift.

Coronakris i kulturen blev budjobb och bok

Mötet. När pandemin slog till blev kulturarbetaren, pianisten och förläggaren Anders Teglund cyklande matbud på Foodora. Han engagerade sig fackligt och skrev en bok om sitt år på sadeln.

Snabbkoll
Tjänsteförmåner, illustration av Mattias Käll

Förmån eller fälla – så funkar tjänstefringisarna

Förmåner. Hur stor vinst är det egentligen med bilen som arbetsgivaren ”bjuder” på? Och ger fri surf på jobbmobilen rätt att surfa hur mycket som helst, på vad som helst? Tjänsteförmåner ger inte vinst varje gång till den anställda.

Månadens studiekommitté
Från vänster: ordningsvakt Philip Kretz Lindén, värdetransportör Sofie Nordén, studieorganisatör Patrik Persson, åkerichaufför Peter Roos, tidningsbud Patrik Petersson och tidningsbud Maths Nilsson. Foto: Justina Öster

Mer kunskap ger mer makt

Malmö. – Utan kunskap får vi tysta arbetsplatser. Vet du som anställd inte vad du har för rättigheter och skyldigheter blir du lätt passiv och rädd att åtgärda något. Patrik Persson på Malmöavdelningen slår ett slag för facklig utbildning.

Kultur
”När man öppnar dörren följer ratten med. Det är en kul grej med bilen som räddade BMW från total bankrutt”, säger P-O Åberg om sin mintgröna BMW 300 Isetta från 1959. Bredvid står en annan tysk minibil, en Goggomobil. Foto: Kamilla Kvarntorp

Samlare utan mål

Mopedfantast. En flygplanspropeller, gamla radioapparater och kameror, en Wurlitzer-jukebox och en lyxig trampbil av märket Austin J40. Men framför allt mopeder är det som gäller för samlaren P-O Åberg.

Miljardmissen
Renée Andersson (LO) och Ingvar Backle (Svenskt Näringsliv). Foto LO / Ernst Henry Photography AB

”Ett problem att alla inte får ut sin pension”

Pension. Som Transportarbetaren tidigare har berättat missar många som arbetar tillfälligt i Sverige både sin allmänna pension och tjänstepension. Vem ansvarar för att pensionspengarna inte betalas ut? Vi ställde frågan till LO och Svenskt Näringsliv.

Minimilöner
Minimilöner EU. Grafik: Christina Ahlund

”Vi vill inte ha den här skiten i Sverige”

EU. Sverige har röstat ja till en kompromiss om minimilöner. Men både LO och Transport är tydliga med att de inte har ändrat uppfattning – lagstadgade minimilöner i EU är mycket skadligt för den svenska modellen.

Svenskt Näringsliv fortsatt kritiskt mot minimilöner

EU. Svenskt Näringsliv tycker att kompromissen om minimilöner, som ministerrådet har förhandlat fram, är bättre än EU-kommissionens tidigare förslag. Men arbetsgivarorganisationen tycker fortfarande att det är dåligt med ett EU-direktiv om minimilöner.

Olika syn på lagstadgade minimilöner

EU. Ett hot mot den svenska modellen. Begränsad låglönekonkurrens. Professorerna Anders Kjellberg och Jörgen Hettne har olika uppfattning om vad ett direktiv om minimilöner i EU skulle betyda för Sverige.

Månadens medlem
Yngve Lindkvists samhällsintresse växte sig starkt när han blev äldre och medveten om orättvisor.

”Jag har upplevt så mycket”

Fackligt. 20 år som lastbilschaufför, 20 år som ombudsman och över 20 år på PRO, där han fortfarande är mycket aktiv. Det är Yngve Lindkvists långa karriär i korthet.

Månadens verksamhet
Tommy Jonsson och Jimmy Ovesson tar hjälp av informatörer runt om i landet. Foto: Robert Eriksson / Jönköpings-Posten

Ordning & reda bygger nätverk

Transport. Pandemin har åtminstone klingat av och nu ska Sverige och resten av EU få nya regler för den internationella åkeritrafiken. Transports Ordning och reda-verksamhet har rustat upp och byggts ut med ett nätverk över hela landet.

Kultur
Fattigt familjeträd. Många med så kallat enklare bakgrund har rätt oklar bild av hur släktbanden bakåt löper. Död, ”oäkta barn”, skilsmässor och sjukdom är ofta sådant som det talats tyst om. Före forskningen tappade jag bort mig bortom mormor och farmor.

Vem tror du att du är?

Familj. Släktforskningen har fått ett uppsving. Nätet och modern dna-teknik öppnar nya möjligheter. Men fortfarande ger kyrkböckerna en unik grund för att forska för den som har rötter i Sverige.

Folkmassa och siffror

Miljardmissen

Pensioner. Nästan 80 000 människor som har arbetat tillfälligt i Sverige har inte fått ut allmän pension som de har tjänat in. Totalt ligger över 6 miljarder kronor och väntar på dem i pensionssystemet. Och hos pensionsbolagen finns tjänstepension att hämta. Många vet inte vilka rättigheter de har. Nu efterlyser Transport mer information.

Bidhu Bhushan Das. Foto: Kamilla Kvarntorp

”Många kollegor vet inget om svensk pension”

Pensioner. Flera utländska bud som Transportarbetaren har träffat har inga eller dåliga kunskaper om sin svenska pension. De som vet att de tjänar in till pensionen vet inte hur de ska göra för att få ut pengarna.