Därför avreglerades taxibranschen
Taxi. Långa väntetider för att få tag på en taxi, bilbrist och trafiktillstånd hårt kopplade till kommun. Det var verkligheten som ledde fram till att den svenska taximarknaden avreglerades. Formellt skedde det den 1 juli 1990.
Avregeringen innebar att taxibolagen fritt fick bestämma priserna och inte var tvungna att vara anslutna till en traditionell taxiväxel.
Behovsprövning slopades och vem som helst kunde plötsligt starta verksamhet, så länge grundläggande krav uppfylldes, och den geografiska bundenheten upphörde.
Tidigare hade till exempel en ”Stockholmsbil” med körning till Lidingö inte rätt att ta upp en kund i grannkommunen utan var tvungen att återvända tom.
Avregleringen ledde också omgående till att framför allt huvudstaden svämmades över av taxibilar.
Göran Johansson, central ombudsman med ansvar för taxiavtalet vid tiden för avregleringen, har i intervjuer kallat tiden runt 1990 för en korsväg och sagt att ”vi var oroliga att hela branschen skulle spåra ur”.
Reglering önskvärd

Det går att säga att den gjorde det. I dag talas allt oftare om att det är nödvändigt med något slags reglering.
Men ingen som Transportarbetaren talat med önskar en återgång till det tidigare systemet; ”taxi var god dröj”-tiden.
Anna Erixon är i dag Transports centrala ombudsman med ansvar för taxiföraravtalet.
Hon skulle önska en form av reglering som gav Skatteverket utökade befogenheter och ett system liknande det som finns i Danmark, där en app kopplar direkt till skattemyndigheten så fort en körning startar. Det innebär att kontroll görs direkt, inte som i bästa fall en möjlig uppföljning långt senare.
