Clever Nsbomoromana
Close
Vår chaufför Clever Nsbomoromana har kört lastbil i fem år och älskar sitt jobb. Nu ska han ta oss med på en drygt 50 mil lång färd från Kampala i Uganda till Kigali i Rwanda.
Close
Från Kampala till Kigali

30 timmar – en östafrikansk roadtrip

Åkeri. Clever Nsbomoromana älskar sitt jobb som chaufför. Häng med Transportarbetarens utsända på en guppig resa genom Uganda och Rwanda i Östafrika. Med spannmål i lasten och mutpengar i hytten.

Från Kampala till Kigali
Prosper
Punka

Överallt på terminalen i Kampala i Uganda står lastbilar parkerade. Mest är det Mercedes, men också en och annan Volvo och Scania. Registreringsskyltarna visar att bilarna främst kommer från Uganda, Kenya och Rwanda, och betydligt färre från Burundi och Sudan.

Det tar en stund innan vi hittar bilen vi ska följa med från Kampala till Rwandas huvudstad Kigali, en sträcka på runt 50 mil.

– Hej, välkomna ombord.

Till slut är det vår chaufför Clever Nsbomoromana och hans medhjälpare Prosper Nyonkuru som hittar oss. De kommer från Burundi. Mercedesen har följdriktigt nationalitetsbeteckningen BU.

Vi kommer inte i väg direkt på resan, som normalt tar från ett dygn och uppåt. Prosper måste först ordna så att alla papper är i ordning för spannmålslasten.

Därefter blir det en genomgång med Emmanuel Ainoyana från Ugandas transportfack ATGWU. Han är ordförande i lokalavdelningen för dem som kör tunga lastbilar.

– Killar har ni med ert fackliga medlemsbevis? säger han.

Clever och Nyonkuru nickar och visar medlemskortet. Där står att de som medlemmar i ATGWU, och därmed internationella transportfederationen ITF, har rätt till hjälp av transportfacken i Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi.

– För oss i Uganda spelar det ingen roll från vilket land en chaufför kommer. Alla ska ha hjälp om de får problem, berättar Emmanuel Ainoyana.

På väg

Efter ett par timmar är det äntligen dags att komma i väg. Solen står högt på himlen när Clever startar bilen. Långsamt rullar vi fram på Kampalas gator. Vägnätet är inte dimensionerat för stora lastbilar. Vi samsas med fotgängare, cyklister, mängder av minibusstaxi och en och annan get.

– Var inte otåliga, snart är vi på den stora vägen, säger 31-åriga Clever uppmuntrande.

”Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt”, säger lastbilschauffören Clever Nsbomoromana. Foto: Stefan F Lindberg

På sätena längst bak i förarhytten sitter vi bra, även om bilen inte är dimensionerad för fyra personer. Han berättar att det var av en tillfällighet som han började köra lastbil för fem år sedan.

– Min dröm var att läsa vidare, kanske till och med få gå på universitetet. Jag hade bra betyg även om mina föräldrar var fattiga. Men inbördeskriget bröt ut i Burundi och vår by blev en krigszon, säger han sorgset.

– Skolorna stängdes på grund av kriget. Som så många andra började jag med jordbruk och gifte mig. Vår son är tio år i dag. På vår lilla gård har vi fyra kor.

Hur kommer det sig att du började köra lastbil?

– Jag har alltid varit intresserad av bilar och min pappa var chaufför. Så när en avlägsen släkting som hade ett åkeri hörde av sig om jag ville köra för honom tvekade jag inte. Arbetslösheten är skyhög i Burundi, och att erbjudas ett jobb är nästan som att få högsta vinsten i ett lotteri. Inkomsterna från vårt jordbruk är små. Vi odlar mest för eget bruk.

Clever var medhjälpare ett par år i lastbilen innan han själv blev chaufför.

I dag kör han den bara tre månader gamla Mercedesen i låg fart, följer exemplariskt alla hastighetsbegränsningar. I varje liten by, och byarna ligger tätt, dämpar vägbulor farten. De behövs säkert då små barn leker vid vägkanterna och strykarhundar ofta korsar vägen. De få privatbilarna gör ibland hisnande omkörningar, de verkar inte hindras vare sig av lekande barn, vägbulor, överlastade cyklar eller hundar.

Poliskontroll

Plötsligt bromsar Clever in och svänger ut i vägrenen. Vi har hamnat i en poliskontroll. Barskt beordrar två polismän oss att gå ut ur bilen.

– Varför åker ni med en lastbil? Vad är det för dumheter! Det är inte lämpligt för turister. Ta hit era pass, ryter den ena polismannen.

Jag börjar stamma en förklaring då Clever lågmält säger något till polisen. Vi får tillbaka passen tillåts att gå ombord igen. Från fönstret ser jag att Clever ger polisen ett kuvert.

Det dåliga samvetet slår till. Tänk om han har varit tvungen att muta poliserna för att vi ska få fortsätta åka med.

– Lugn bara, säger Clever när han sätter sig bakom ratten igen.

– Vi måste betala poliser för att få köra vidare flera gånger under varje resa. De beskyller oss för att ha brutit mot någon trafikregel, oklart vilken. Vår chef skickar därför alltid med mutpengar. Värst är det i Kenya och nästa lika illa i Uganda. I Rwanda är det färre poliser som kräver mutor.

Mycket riktigt blir vi sent på eftermiddagen stoppade ytterligare en gång i en poliskontroll. Clever överlämnar ännu en gång ett kuvert till poliserna innan vi tillåts köra vidare.

Clever och Prosper
Chauffören Clever Nabomoromana och medhjälparen Prosper Nyonkuru kommer både från samma lilla by i Burundi. Foto: Stefan F Lindberg

Trots poliskontroller och oräkneliga trafikbulor förklarar Clever att han trivs med jobbet.

– Jag inte bara trivs med att köra lastbil, jag älskar det! säger han.

– Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt. Att vara chaufför är ansvarsfullt och omväxlande.

Livlina

Lastbilstransporterna från och till hamnstaden Mombasa i Kenya är en viktig livlina för Östafrika. Normalt tar en tur och returresa Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi två veckor för Clever och hans medhjälpare. Efter en eller två dagar hos familjen är det sedan dags för nästa körning. Clevers lön ligger på 200 dollar i månaden, cirka 2 000 kronor.

Medhjälparen Prosper Nyonkuru är precis det som titeln säger. Han kör inte alls utan håller i all pappersexercis och rycker ut vid akuta situationer.

Mot kvällen blir det just en sådan situation. Clever drar ner hastigheten mer och mer och till slut kör vi in på en rastplats. En stor bult har trängt in i ett av hjulen i släpet. Omgående börjar Prosper att ta av det skadade däcket för att sätta på ett reservhjul. Det ser fruktansvärt tungt ut. Först tänker jag att jag kanske borde hjälpa till, men inser att jag bara skulle vara i vägen. Prosper lyckas förbluffande snabbt fixa däckbytet.

Liksom Clever har han en liten gård. Han är gift och har fyra barn i åldrarna två till 16 år. Familjen har tre kor, fem getter och höns, och odlar sötpotatis, kål och ärtor för eget bruk.

I tre år har Prosper varit medhjälpare till Clever.

– Vi kommer från samma by och när jag fick frågan om jobbet tvekade jag inte. För mig som kommer från bushen var det en unik möjlighet att få se andra länder. Samtidigt behöver jag ett jobb för att försörja min familj. Normalt är min månadslön 100 dollar (1 000 kronor, reds anm).

Är det inte tufft att vara borta från din familj så mycket?

– Visst längtar jag ofta efter dem men vad är alternativet, vad ska jag göra i stället? Hemma i Burundi är det närmast omöjligt att hitta ett jobb.

Punkteringen beror på att en stor bult har trängt in i hjulet. Men däckbytet är snart avklarat. Foto: Stefan F Lindberg

Däckbyte

Prosper
Att byta däck vid en punktering ingår i Prosper Nyonkururs arbetsuppgifter. Foto: Stefan F Lindberg

Mercedesen rullar på och vi har för länge sedan passerat ekvatorn. Mörkret börjar lägga sig när vi gör nästa stopp vid en nattöppen bensinstation. Det är dags att laga det trasiga däcket och sätta på det igen. En stor folksamling dyker upp för att se på när Prosper tillsammans med en mekaniker lagar däcket. Kanske är de också nyfikna på passagerarna.

När hjulskiftet är klart kan jag inte låta bli att fråga varför en Arsenalvimpel hänger på vindrutan.

– För att det är vårt favoritlag i fotboll så klart, svarar Clever och Prosperoch undrar vilket lag jag håller på.

– Hammarby, svarar jag och möts av fyra förvånade ögon. Och i England är det Liverpool.

Med ett gapskratt gör de två killarna tummen ner när jag säger Liverpool.

Nästa stopp är det lilla samhället Lukaya. Här vägs och registreras den sammanlagda vikten av bilen och spannmålslasten innan det är dags för nattkörning. Totalvikten är 48 ton.

– Försök sova lite om ni kan, uppmanar Clever oss.

– Nu tänker jag stå på de sista timmarna till gränsstationen.

Det blir en markant fartökning. Mörkret innebär att trafikpoliserna har dragit sig tillbaka. Samtidigt som jag försöker sträcka på benen registrerar jag att det inte längre är några inbromsningar vid vägbulorna. Vi studsar upp och ner. Det känns nästan som en mindre storm till havs.

Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda.
Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda. Foto: Stefan F Lindberg

Gränsstation

Tidigt nästa morgon når vi gränsstationen mellan Uganda och Rwanda.

Här är det en lång kö med lastbilar som väntar på att stationen ska öppna. Medan Clever hoppar upp för en stunds vila i överkojen går jag en runda i området. Synen jag möter är deprimerande. Överallt ligger skräp.

Trots den tidiga morgonen är flera barer öppna och discomusiken är öronbedövande. I Kampala har vi tidigare fått veta att barerna ofta är bordeller som ibland kontrolleras av tullpersonal. Och att detta kan vara en orsak till att bilar kan hållas kvar vid gränsstationen i ett dygn eller mer.

– Situationen har ändå förbättrats de senaste åren. Om vi inte har någon speciallast brukar vi ibland tillåtas passera efter bara några timmar, säger Clever.

Vi har tur denna gång och kör in i Rwanda mitt på dagen. Tre timmar senare når vi den kliniskt rena och gröna huvudstaden Kigali.

Slutet på resan

Vår 30-timmarsresa är slut. För oss väntar möten med Rwandas transportfack. Det ska bli en bok framöver.

Clever och Prosper däremot fortsätter för att lossa godset i Burundi. Denna resa hinner de inte med att besöka familjerna där hemma. Efter lossningen har de fått order om att genast göra en ny tur till Mombasa.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Framför riksdagshuset, från vänster: Jimmy Lindberg (gitarr och sång), Hans Plahn (slagverk), Henrik Sethsson (sång och keyboard) och Stefan Ryding (bas och sång). Casanovas har länge varit ett av landets flitigaste när det gäller att turnera. 2019 kunde Vadstenabandet fira sitt 30-årsjubileum. Foto: Kristoffer Lönnå

Mörk sommar hotar dansbanden

Corona. Pandemin stoppade dansen över en natt. Snart ett år senare är framtiden oviss för en hel kultur. Vissa dansband har lagt ned för gott, andra har permitterat medlemmarna. Casanovas trumslagare Hans Plahn ordnade YKB och kör lastbil.

Nog med blippande och bloppande!

Davids krönika. Att ”få” en ny lastbil är ofta ett lyft för en chaufför. Funktionerna är bättre än på den gamla, liksom oftast motorstyrkan och ljudnivån i hytten. Den är också ett tecken på åkarens förtroende och att man gjort ett bra jobb.

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

Ett år med corona
Flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten tycker att läget börjar ljusna ”även om det finns svårigheter kvar att övervinna”. Efter varierande permitteringsgrad är han tillbaka på 80 procent arbete vid Arlanda.

”Osäkerheten är jobbigast”

Flyget. Kasten har varit många för flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan under ett års pandemi. – Kommer vi att klara det? Vad händer när permitteringsstödet löper ut?

Väntan, hopp som glimmat till och ny väntan. Efter ett år med corona är flygets framtid ännu oviss och hallarna ganska tomma på Arlanda.

Flyget behöver konstgjord andning

Krisbransch. Permitteringar, varsel, uppsägningar, tänt hopp som släckts igen. Ett års kamp mot corona har tärt hårt på flygbranschen. ”Flyget ligger i respirator, väntar på vaccin och hävda inreseförbud”.

Namnet lever kvar i utbildningscentret, som ligger i Varbergs utkant. Åkeriet startade utbildning av yrkesförare redan i början av 1980-talet. Sedan mitten av 1990-talet driver C-R Utbildning trafikskola och, på entreprenad för kommunen, gymnasiets transportprogram.

Vad hände med C-R Johanssons åkeri?

Åkeri. Anrika C-R Johansson var ett av Hallands största, obundna åkerier med kunder som Arla och Posten. För jätten GDL skulle köpet av familjebolaget bli en förstärkning i Västsverige. Knappt tre år senare återstår en bråkdel. Och den sista mars fick ytterligare 13 anställda gå.

Las & rätt
Enigt i LO i juni förra året. Dåvarande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, IF Metalls Marie Nilsson och Kommunals Tobias Baudin på presskonferens där las-utredningen totalsågades.

Las – omstridd från start

Arbetsrätt. Förändrad, ”moderniserad”, arbetsrätt var ett krav från Centern och Liberalerna. Utan deras stöd hade Stefan Löfven inte kunnat bilda regering efter valet 2018. Januariavtalet mellan partierna innebär bland annat att turordningsreglerna i anställningsskyddet ses över.

Sofie Rehnström beskriver las som ett kommunicerande kärl: Varje förändring påverkar hela lagen och därmed nivån på anställningsskyddet. Som redan är försvagat enligt LO-juristen.

”Anställningsskyddet är redan försvagat”

Arbetsrätt. Sofie Rehnström beskriver las som ett kommunicerande kärl: Varje förändring påverkar hela lagen och därmed nivån på anställningsskyddet. Som redan är försvagat enligt LO-juristen.

Nedförsbacke mot Rättvik, där några av Hedemora Miljös spol- och slambilar är stationerade.

Fulspel i Dalarna

Renhållning. Slambilar med kraftiga överlass. Trycktankar som inte besiktigats enligt reglerna. Dålig med skyddsutrustning. Efter att Peter Söderström påtalat grava brister fick han sparken från Hedemora Miljö.

I den fackliga förhandlingsdelegationen för taxi ingick fem yrkesaktiva förare. Gruppen hoppas att det nya avtalet blir startskottet för ett nödvändigt förändringsarbete i branschen. (Bilden är från ett av förhandlingsdelegationens digitala möten).

”Förändringarna måste komma underifrån”

Taxi. I den fackliga förhandlingsdelegationen för taxi ingick fem yrkesaktiva förare. Gruppen hoppas att det nya avtalet blir startskottet för ett nödvändigt förändringsarbete i branschen. (Bilden är från ett av förhandlingsdelegationens digitala möten).

Snabbkoll
Snabbkollen – Nyanställd

Ny på jobbet – tänk på det här

Nyanställd. Ny arbetsplats i år? Det finns mycket att tänka på. Här är några tips som är bra att ha i bakhuvudet.

Kultur
Collage till Motordublar (film)

Motordubblar

Film. På engelska finns något som heter double feature. Två filmer som ses i följd. En riktigt bra double feature hänger ihop på något sätt. Filmerna för en slags dialog och ger varandra nya perspektiv. Här är tre motordubblar som passar lika fint ihop som popcorn och cola.