Clever Nsbomoromana
Close
Vår chaufför Clever Nsbomoromana har kört lastbil i fem år och älskar sitt jobb. Nu ska han ta oss med på en drygt 50 mil lång färd från Kampala i Uganda till Kigali i Rwanda.
Close
Från Kampala till Kigali

30 timmar – en östafrikansk roadtrip

Åkeri. Clever Nsbomoromana älskar sitt jobb som chaufför. Häng med Transportarbetarens utsända på en guppig resa genom Uganda och Rwanda i Östafrika. Med spannmål i lasten och mutpengar i hytten.

Från Kampala till Kigali
Prosper
Punka

Överallt på terminalen i Kampala i Uganda står lastbilar parkerade. Mest är det Mercedes, men också en och annan Volvo och Scania. Registreringsskyltarna visar att bilarna främst kommer från Uganda, Kenya och Rwanda, och betydligt färre från Burundi och Sudan.

Det tar en stund innan vi hittar bilen vi ska följa med från Kampala till Rwandas huvudstad Kigali, en sträcka på runt 50 mil.

– Hej, välkomna ombord.

Till slut är det vår chaufför Clever Nsbomoromana och hans medhjälpare Prosper Nyonkuru som hittar oss. De kommer från Burundi. Mercedesen har följdriktigt nationalitetsbeteckningen BU.

Vi kommer inte i väg direkt på resan, som normalt tar från ett dygn och uppåt. Prosper måste först ordna så att alla papper är i ordning för spannmålslasten.

Därefter blir det en genomgång med Emmanuel Ainoyana från Ugandas transportfack ATGWU. Han är ordförande i lokalavdelningen för dem som kör tunga lastbilar.

– Killar har ni med ert fackliga medlemsbevis? säger han.

Clever och Nyonkuru nickar och visar medlemskortet. Där står att de som medlemmar i ATGWU, och därmed internationella transportfederationen ITF, har rätt till hjälp av transportfacken i Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi.

– För oss i Uganda spelar det ingen roll från vilket land en chaufför kommer. Alla ska ha hjälp om de får problem, berättar Emmanuel Ainoyana.

På väg

Efter ett par timmar är det äntligen dags att komma i väg. Solen står högt på himlen när Clever startar bilen. Långsamt rullar vi fram på Kampalas gator. Vägnätet är inte dimensionerat för stora lastbilar. Vi samsas med fotgängare, cyklister, mängder av minibusstaxi och en och annan get.

– Var inte otåliga, snart är vi på den stora vägen, säger 31-åriga Clever uppmuntrande.

”Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt”, säger lastbilschauffören Clever Nsbomoromana. Foto: Stefan F Lindberg

På sätena längst bak i förarhytten sitter vi bra, även om bilen inte är dimensionerad för fyra personer. Han berättar att det var av en tillfällighet som han började köra lastbil för fem år sedan.

– Min dröm var att läsa vidare, kanske till och med få gå på universitetet. Jag hade bra betyg även om mina föräldrar var fattiga. Men inbördeskriget bröt ut i Burundi och vår by blev en krigszon, säger han sorgset.

– Skolorna stängdes på grund av kriget. Som så många andra började jag med jordbruk och gifte mig. Vår son är tio år i dag. På vår lilla gård har vi fyra kor.

Hur kommer det sig att du började köra lastbil?

– Jag har alltid varit intresserad av bilar och min pappa var chaufför. Så när en avlägsen släkting som hade ett åkeri hörde av sig om jag ville köra för honom tvekade jag inte. Arbetslösheten är skyhög i Burundi, och att erbjudas ett jobb är nästan som att få högsta vinsten i ett lotteri. Inkomsterna från vårt jordbruk är små. Vi odlar mest för eget bruk.

Clever var medhjälpare ett par år i lastbilen innan han själv blev chaufför.

I dag kör han den bara tre månader gamla Mercedesen i låg fart, följer exemplariskt alla hastighetsbegränsningar. I varje liten by, och byarna ligger tätt, dämpar vägbulor farten. De behövs säkert då små barn leker vid vägkanterna och strykarhundar ofta korsar vägen. De få privatbilarna gör ibland hisnande omkörningar, de verkar inte hindras vare sig av lekande barn, vägbulor, överlastade cyklar eller hundar.

Poliskontroll

Plötsligt bromsar Clever in och svänger ut i vägrenen. Vi har hamnat i en poliskontroll. Barskt beordrar två polismän oss att gå ut ur bilen.

– Varför åker ni med en lastbil? Vad är det för dumheter! Det är inte lämpligt för turister. Ta hit era pass, ryter den ena polismannen.

Jag börjar stamma en förklaring då Clever lågmält säger något till polisen. Vi får tillbaka passen tillåts att gå ombord igen. Från fönstret ser jag att Clever ger polisen ett kuvert.

Det dåliga samvetet slår till. Tänk om han har varit tvungen att muta poliserna för att vi ska få fortsätta åka med.

– Lugn bara, säger Clever när han sätter sig bakom ratten igen.

– Vi måste betala poliser för att få köra vidare flera gånger under varje resa. De beskyller oss för att ha brutit mot någon trafikregel, oklart vilken. Vår chef skickar därför alltid med mutpengar. Värst är det i Kenya och nästa lika illa i Uganda. I Rwanda är det färre poliser som kräver mutor.

Mycket riktigt blir vi sent på eftermiddagen stoppade ytterligare en gång i en poliskontroll. Clever överlämnar ännu en gång ett kuvert till poliserna innan vi tillåts köra vidare.

Clever och Prosper
Chauffören Clever Nabomoromana och medhjälparen Prosper Nyonkuru kommer både från samma lilla by i Burundi. Foto: Stefan F Lindberg

Trots poliskontroller och oräkneliga trafikbulor förklarar Clever att han trivs med jobbet.

– Jag inte bara trivs med att köra lastbil, jag älskar det! säger han.

– Visst är jag borta långa perioder från min familj, men att ha ett jobb är fantastiskt. Att vara chaufför är ansvarsfullt och omväxlande.

Livlina

Lastbilstransporterna från och till hamnstaden Mombasa i Kenya är en viktig livlina för Östafrika. Normalt tar en tur och returresa Kenya, Uganda, Rwanda och Burundi två veckor för Clever och hans medhjälpare. Efter en eller två dagar hos familjen är det sedan dags för nästa körning. Clevers lön ligger på 200 dollar i månaden, cirka 2 000 kronor.

Medhjälparen Prosper Nyonkuru är precis det som titeln säger. Han kör inte alls utan håller i all pappersexercis och rycker ut vid akuta situationer.

Mot kvällen blir det just en sådan situation. Clever drar ner hastigheten mer och mer och till slut kör vi in på en rastplats. En stor bult har trängt in i ett av hjulen i släpet. Omgående börjar Prosper att ta av det skadade däcket för att sätta på ett reservhjul. Det ser fruktansvärt tungt ut. Först tänker jag att jag kanske borde hjälpa till, men inser att jag bara skulle vara i vägen. Prosper lyckas förbluffande snabbt fixa däckbytet.

Liksom Clever har han en liten gård. Han är gift och har fyra barn i åldrarna två till 16 år. Familjen har tre kor, fem getter och höns, och odlar sötpotatis, kål och ärtor för eget bruk.

I tre år har Prosper varit medhjälpare till Clever.

– Vi kommer från samma by och när jag fick frågan om jobbet tvekade jag inte. För mig som kommer från bushen var det en unik möjlighet att få se andra länder. Samtidigt behöver jag ett jobb för att försörja min familj. Normalt är min månadslön 100 dollar (1 000 kronor, reds anm).

Är det inte tufft att vara borta från din familj så mycket?

– Visst längtar jag ofta efter dem men vad är alternativet, vad ska jag göra i stället? Hemma i Burundi är det närmast omöjligt att hitta ett jobb.

Punkteringen beror på att en stor bult har trängt in i hjulet. Men däckbytet är snart avklarat. Foto: Stefan F Lindberg

Däckbyte

Prosper
Att byta däck vid en punktering ingår i Prosper Nyonkururs arbetsuppgifter. Foto: Stefan F Lindberg

Mercedesen rullar på och vi har för länge sedan passerat ekvatorn. Mörkret börjar lägga sig när vi gör nästa stopp vid en nattöppen bensinstation. Det är dags att laga det trasiga däcket och sätta på det igen. En stor folksamling dyker upp för att se på när Prosper tillsammans med en mekaniker lagar däcket. Kanske är de också nyfikna på passagerarna.

När hjulskiftet är klart kan jag inte låta bli att fråga varför en Arsenalvimpel hänger på vindrutan.

– För att det är vårt favoritlag i fotboll så klart, svarar Clever och Prosperoch undrar vilket lag jag håller på.

– Hammarby, svarar jag och möts av fyra förvånade ögon. Och i England är det Liverpool.

Med ett gapskratt gör de två killarna tummen ner när jag säger Liverpool.

Nästa stopp är det lilla samhället Lukaya. Här vägs och registreras den sammanlagda vikten av bilen och spannmålslasten innan det är dags för nattkörning. Totalvikten är 48 ton.

– Försök sova lite om ni kan, uppmanar Clever oss.

– Nu tänker jag stå på de sista timmarna till gränsstationen.

Det blir en markant fartökning. Mörkret innebär att trafikpoliserna har dragit sig tillbaka. Samtidigt som jag försöker sträcka på benen registrerar jag att det inte längre är några inbromsningar vid vägbulorna. Vi studsar upp och ner. Det känns nästan som en mindre storm till havs.

Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda.
Clever och Prosper hinner med lite shopping under den flera timmar långa väntetiden vid gränsen mellan Uganda och Rwanda. Foto: Stefan F Lindberg

Gränsstation

Tidigt nästa morgon når vi gränsstationen mellan Uganda och Rwanda.

Här är det en lång kö med lastbilar som väntar på att stationen ska öppna. Medan Clever hoppar upp för en stunds vila i överkojen går jag en runda i området. Synen jag möter är deprimerande. Överallt ligger skräp.

Trots den tidiga morgonen är flera barer öppna och discomusiken är öronbedövande. I Kampala har vi tidigare fått veta att barerna ofta är bordeller som ibland kontrolleras av tullpersonal. Och att detta kan vara en orsak till att bilar kan hållas kvar vid gränsstationen i ett dygn eller mer.

– Situationen har ändå förbättrats de senaste åren. Om vi inte har någon speciallast brukar vi ibland tillåtas passera efter bara några timmar, säger Clever.

Vi har tur denna gång och kör in i Rwanda mitt på dagen. Tre timmar senare når vi den kliniskt rena och gröna huvudstaden Kigali.

Slutet på resan

Vår 30-timmarsresa är slut. För oss väntar möten med Rwandas transportfack. Det ska bli en bok framöver.

Clever och Prosper däremot fortsätter för att lossa godset i Burundi. Denna resa hinner de inte med att besöka familjerna där hemma. Efter lossningen har de fått order om att genast göra en ny tur till Mombasa.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Lästips:

Chauffören – en luffare?

Davids krönika. Många tror nog att luffarna som drog efter vägarna för över hundra år sedan och tiggde mat i gårdarna, gjorde det för att de antingen var arbetslösa eller arbetsskygga.

På toppen. Therese Thörner trivs med jobbet som flischaufför. Här på lastningsplats ute i Värmlandsnäs skogar.

Therese har flis och forskning i lasten

Flischauffören. Värmländska Therese Thörner trivs med livet som fjärrchaufför. Hon studerar samtidigt på distans och pluggar ofta i hytten. Examensarbetet handlar om hur transportledaren påverkar chaufförers liv.

”Halvvägs in i bygget tog det emot. Det var tungt att stiga upp halv sju på lördagen och sätta i gång, men varje ny sak som kom på plats gav energi. En spark i baken att jobba lite till”, säger Thomas Jacobsson. Foto: Justina Öster

”Vårt hus är byggt av sjöcontainrar”

Husbygge. Inbäddat i grönskan och infogat efter ett berg ligger det: lastbilsföraren Thomas Jacobssons och familjens hus. Byggklossarna är åtta sjöcontainrar, som fraktats haven runt. Och landat på Värmdö, utanför Stockholm.

Kultur
Influencern Therése Lindgren intervjuar statsministern i ett avsnitt av ”We are the future” på Youtube.

Influerad av en influencer?

De nya inflytesrika. De som sägs styra världen genom sociala medier, som älskas och följs av miljoner. Och drar in miljoner. Influencers. Vår tids opinionsbildare? I alla fall allt mer utnyttjade av traditionella makthavare för att sprida politiska budskap och information.

Våld på jobbet
Sparkande väktare

”Alla är inte gjorda för det här jobbet”

Bevakning. I maj 2019 griper Boban och hans väktarkollegor en misstänkt snattare. En månad senare dyker en filmsekvens upp. I den ser det ut som att en av väktarna sparkar snattaren, som sitter i handbojor, i huvudet. I januari kommer fallet att prövas i domstol.

Alexander Tilly är psykolog. Han har specialiserat sig på att jobba med utbildningar som rör hot och våld. Bland hans uppdragsgivare finns bland andra bevakningsbranschen och Polisen. Foto: John Antonsson

Vad är det som triggar fram våld?

Konflikthantering. Alexander Tilly är psykolog med bakgrund som ordningsvakt. Han jobbar med att utbilda allt från ordningsvakter till busschaufförer i att hantera situationer med hot och våld. Tilly anser att personal behöver mer träning i att hantera konfliktsituationer.

Kultur
Uppsala domkyrka hösten 2020. En ständigt pågående renovering.

Dom sticker upp

Landmärken. Genom seklen har de stora katedralerna hälsat resande på landsvägar och till sjöss. Högt över andra byggnader och synliga på mils avstånd – välbekanta och kanske lugnande för den som färdats genom mörka skogar eller stormiga hav. Eller bästa landmärket att tävla om att se först från bilen.

Snabbkoll
Snabbkoll: Strejk Illustration: Mattias Käll

Vad gäller vid strejk?

Konflikt. Strejk, blockad, varsel och lockout – självklara ord i tider av konflikt, mindre självklart vad de betyder i praktiken. Här kommer grundfakta.

Röster från Tjärna Ängar
Viktor Oharanja utanför gallerian Kupolen i Borlänge. Han vill inte träffas i sitt gamla utdelningsdistrikt Tjärna Ängar, och känner sig fortfarande otrygg efter överfallet i området.

Rånade tidningsbudet känner fortfarande rädsla

Brottsoffer. När Viktor Oharanja var ute på sin utdelningsrunda omringades han av ungdomar. Han blev hotad och rånad på sin tidningsbil. Det skapade diskussion om Tjärna Ängar i hela landet.

Röster från Tjärna Ängar
”Vårt uppdrag som fackförbund är att se till att arbetsgivarna säkrar arbetsmiljön för de anställda”, säger ombudsman Kent Christensen och regionala skyddsombudet Joakim Hejenstedt på Transports Dala-avdelning.

”Våra medlemmar ska inte utsättas för risker”

Transport. Knivbråk och stök. Tidningsbudet som omringades och rånades på sin bil blev droppen för Kent Christensen och Joakim Hejenstedt på Transports avdelning 88 i Borlänge. De började kontakta företagen med verksamhet i Tjärna ängar.

Röster från Tjärna Ängar
Kamrater som trivs på Trollskogens förskola. Storasyster Ahlaam och mamma Djir Jamiilo (i bakrunden) är med vid hämtning. Lillebror Ibrahim leker med kompisen Anas. Föräldrarna är mycket nöjda med förskolans verksamhet, men vill att de äldre barnen går i skolan i andra områden.

Granne med Paradiset

Röster. Tjärna Ängar väcker känslor. Bostadsområdet är landets nordligaste på Polisens lista över utsatta områden. Transportarbetaren åkte till Borlänge för att få en bild av verkligheten. Det blev många olika bilder. ”Se det från två håll” uppmanar en trygghetsvärd. Vi gör ett försök.

Röster från Tjärna Ängar
”Bilden av ett område i fritt fall stämmer inte”, säger Borlänges starke man, Jan Bohman (S).

”Tjärna Ängar har blivit ett begrepp”

Politik. Socialdemokraten Jan Bohman är Borlänges starke man. Han är kommunstyrelsens ordförande. Och har själv bott tre år på Tjärna Ängar.

Röster från Tjärna Ängar
Två hotfulla incidenter när han skulle leverera gods, har gjort Anders Nygren Forssling försiktig. ”Jag får inte råka illa ut. Två av mina barn har bara mig”, säger han. Fackkompisen Janne Kirkhaug har aldrig upplevt något bråk i Tjärna Ängar.

”Jag var skiträdd!”

Chaufförer. Åkeriförarna Janne ”Kirre” Kirkhaug och Anders Nygren Forssling är kompisar genom facket. Kirre har kört mat till Tjärna centrum utan incidenter. Anders har råkat illa ut två gånger, men inte där.