Krönika. I mitten av 1990-talet besökte jag USA för första gången. Jag kom där i kontakt med begreppet ”Working Poor”. Fritt översatt till svenska blir det ”fattiga arbetare”. I USA på 1990-talet avsågs med begreppet arbetstagare vars lön var så liten att man inte kunde försörja sig med ett jobb, utan var tvungen att ha både två, tre ja till och med fyra olika jobb samtidigt.
Jag pratade med människor som steg upp klockan tre halv fyra om morgonen, för att sen fara omkring på små påhugg hela dagen och en bra bit en på kvällen, för att få ihop till livets nödtorft. År in och år ut fanns det tiotusentals människor bara i New York City som försörjde sig på detta vis. I dag har siffran säkert stigit rejält.
Då, i mitten på 1990-talet, var det ingen här i Sverige eller i Europa som brydde sig särskilt mycket om detta gigantiska samhällsproblem. Man sa att det var ett amerikanskt problem och att det skulle stanna där. Det var en grov felbedömning, i samma klass som när vi här i Sverige ryckte på axlarna åt begreppet ”tredjedelssamhället”, vilket myntades vid samma tid. I dag ser vi vad som hänt i Europa, och vad som kommer att hända här hos oss om vi inte tar tag i problemet med kraft och beslutsamhet.
Låt mig ta Tyskland som exempel. Det land som anses vara motorn i den Europeiska ekonomin. 2002 antog den tyska regeringen de så kallade Hartz-reformerna. Det var ett antal omfattande reformer iscensatta av Peter Hartz, då personalchef på Wolksvagenfabrikerna.
Antalet fattiga och lågavlönade har exploderat sedan reformerna infördes. De innebar bland annat att arbetslösa endast får arbetslöshetsersättning i ett år. Därefter kan man få ett bidrag om max 2 700 kronor i månaden. Anställningslagen ändrades och det öppnade upp för mer av tillfälliga anställningar. Dessutom införde man vad man kallar för ”mini-jobb”, med en maximal lön om 3 000 kronor i månaden.
Dessa reformer, vilka känns bekanta, har skapat en låglönemarknad och en grogrund för en utbredd fattigdom i Tyskland. Som bekant har tysk ekonomi varit en förebild i den europeiska debatten med hög export och relativ låg arbetslöshet i förhållande till resten av Europa. Men det har haft ett högt pris. Det har skapat en stor press på de som faktiskt är arbetslösa, och skapat en gråzon utanför den reguljära arbetsmarknaden. Resultatet har blivit en ständigt växande skara ”Working Poor”.
Dessutom ska man komma ihåg att reformerna sattes i verket samtidigt som de östeuropeiska länderna kom med i EU. Missbruket av de östeuropeiska arbetarna har varit med och förstärkt pressen nedåt på de tyska lönerna. Enligt statistik från Tyskland arbetar 7,5 miljoner tyskar i ”mini-jobb”. 1,3 miljoner får socialhjälp, utöver sin ordinarie lön. 15 procent av tyska arbetstagare tjänar under 55 kronor i timmen.
Troligen är detta bara början till ett samhällsproblem som snabbt kan växa utom kontroll. I Danmark kommer man från och med årsskiftet 2012/2013 införa reformer liknande de tyska. Det finns flera ansedda forskare och politiker som varnat den danska regeringen för följderna. Men än så länge har de talat för döva öron.
I vårt land har vi inte heller mycket att yvas över. Vi har med den borgerliga regeringen fått en besk medicin. Precis som i Tyskland är det de som har det absolut besvärligast som fått dra en allt tyngre börda. Det är hög tid att göra något åt detta, inte bara i Sverige, Danmark eller Tyskland utan i Europa och runt om i världen. Den första och kanske viktigaste åtgärden är att vi måste bli fler. Facklig organisering står högst på dagordningen. Så att vi kan kräva politiska åtgärder som respekterar alla och envar på deras egna villkor.
