Debatt. Som ung och aktiv i arbetarrörelsen får en ofta frågan vad organisationen ska göra för att engagera fler unga. Svaret går sen som ett mantra – vi ska arbeta med de ungas frågor, vi ska arbeta med de ungas frågor, vi ska … Men när görs det egentligen?
Är det när det tillsätts en ungdomskommitté eller någon ungdomsansvarig? Är det när en ung kvoteras in och får sitta med på möten, eller är ute och fixar nya medlemmar genom skolinformationer? Jobbas det verkligen med ungas frågor för att det finns fler unga på plats, eller kan det vara så att det faktiskt inte sker förrän det tas beslut som påverkar ungas vardag?
Ska vi prata om att faktiskt engagera yngre personer så kommer det bara att ske genom att de upplever att organisationen påverkar deras befintliga situation. Just därför kommer det inte att funka att berätta om historia och tänka sig att det ska rättfärdiga ett medlemskap. Just därför kommer det inte att funka att skryta för en 25-åring om hur vi fick deltidspension i vårt senaste avtal.
Låglönesatsningen gör skillnad för unga – absolut. Att pengar är viktigt går inte att förneka. Men förklara för mig hur fackföreningsrörelsen ska kännas relevant för unga när de enda frågor som det talas högt om rör sig om kronor, samtidigt som ungdomar ligger hemma med hjärtklappning för att de inte hann svara på sms:et som skulle ge nästa arbetspass. När de blir utkastade från jobbet, för att de där har fått belastningsskador och inte längre kan utföra sina arbetsuppgifter. Eller när de dag efter dag tvingas ta medicin som reglerar deras hjärnor, så att de inte alltid ska behöva gå med känslan över att inte längre vill leva. Och faktiskt orka gå till sitt arbete.
Stress och psykisk ohälsa går allt längre ner i åldrarna, och mycket är kopplat till jobbet. Bostadsbristen gör det dyrt att flytta, samtidigt som otrygga anställningar staplas på varandra. Majoriteten av de unga på marknaden befinner sig i en visstidsanställning, ofta på ett bemanningsföretag. Det är verkligheten, och det får den där femhundringen att kännas grymt fjuttig.
Inse att livet är mer än bara pengar. Det finns bara en aktör som anser motsatsen, men när kapitalismen inte är fackets värdegrund – varför verkar det som att vi försöker följa den? Om vi ändå ska prata om fackföreningsrörelsens förflutna så har vår styrka alltid legat i att vi gått ihop och sett till att alla fått det bättre. Vårt främsta har alltid varit att vi insett människovärdet, att folk är mer än bara produktionsmedel. Går det att säga så om dagsläget?
Så länge unga upplever att rörelsen är en tandlös tiger som inte är där för dem, så är det precis det den fortsätter att vara. Unga är trots allt framtiden och det bagage som de tar med sig, som deras beslut kommer att baseras på, är de erfarenheter de får i dag.
Morgondagen kommer vare sig vi vill det eller ej. Och med det i åtanke så handlar inte frågan om hur vi engagerar unga, utan om hur länge facket tänker vara någonting annat än nutid.
