Många har en sorts ekonomiskt konto-tänkande, som ifall vi sätter in ”god” konsumtion som jeans i ekologisk bomull på vårt konto så kan vi göra uttag för mer miljöförstörande köp och handlingar. Men så fungerar det inte, menar Nina Wormbs.

Miljötänk. Vi vet så mycket om klimatkrisen, ändå lever vi på som förut. Vilka är dina ursäkter för att inte leva mer hållbart?

Det ville teknikhistorikern Nina Wormbs och retorikern Maria Wolrath Söderberg ta reda på och drog i gång ett forskningsprojekt med två enkätstudier. I den ena svarade människor på hur de resonerar när de gör saker som de vet skadar klimatet. I den andra delade personer som slutat flyga av klimatskäl med sig av sina argument.

Studierna väckte så stort intresse att forskarna samlade slutsatserna i boken, Ursäkta mig! Argu­ment som driver och bromsar klimatomställning.

– Varför går det så långsamt? Vad skapar tröghet? De flesta tycker ändå att vi borde göra mer och är till och med beredda att avstå vissa saker för att förbättra klimatet. Visst, en del förnekar fortfarande klimatförändringar, trots tydliga forskningsbevis, men den stora massan vet, säger Nina Wormbs.

Hur resonerar folk?

Gör man något som går emot ens kunskap och övertygelse så mår man inte så bra. Hur resonerar människor med sig själva, så att det de gör ändå ska kännas okej? funderade forskarna.

Vilken är den vanligaste ursäkten?

– Man tänker sig en sorts balansspel, att man balanserar olika saker man gör. Så cyklar man, äter vegetariskt och köper begagnade kläder, så kan man unna sig att flyga till Thailand. Men den sortens kompensationstänk funkar inte när det gäller utsläpp av koldioxid, säger Nina Wormbs.

Tankesättet signalerar att man inte har koll på hur stora utsläppen verkligen är vid en sådan långresa. Ville man verkligen kompensera så borde man snarare plantera en massa träd. Fast hellre sluta flyga och i stället ta tåget till en närmare ort, invänder hon.

– Allt vi gör genererar utsläpp. Att bli medveten om det kan kännas både plågsamt och sorgligt.

Inget personligt ansvar

Andra hinder för att leva mer hållbart handlar om våra nära och kära, att vi anpassar oss efter dem och flyger för att kunna träffas. Att ny teknik ska fixa allt. Att miljön inte är ett personligt ansvar utan något som ska lösas av politikerna.

– Mitt bidrag är så litet och jag flyger mycket mindre än grannen i alla fall. Det går alltid att jämföra sig med någon och jag är bara en droppe i havet. Fast många droppar gör ett helt hav, säger Nina Wormbs.

Därför behöver vi jobba för att minska utsläppen och bromsa temperaturhöjningen, både individuellt och på samhällsnivå. Något som Sverige också förbundit sig att göra i det globala Parisavtalet bland annat. Vi lever i ett rikt land, genererar stora utsläpp och behöver därför göra mer än fattiga befolkningar, menar hon.

Vändpunkt

Bland dem som slutat flyga hade många upplevt en vändpunkt, då klimatförändringarna kom tätt inpå. Som vid bränderna 2018, brunnar som sinade och översvämningar.

– Det sägs att det inte funkar med rädsla men det gör det visst! Den kan bli en drivkraft att ändra livsstil och jag tror att vi alla måste ge upp vissa saker. Barn och barnbarn kan bidra till en omställning, att man vill kunna se dem i ögonen.

Flyger vi mindre kan Transports yrkesgrupper inom flyget förlora jobben. Fackets många chaufförer kan också känna sig skambelagda?

– Vi behöver transporter även i ett hållbart samhälle. Sektorn kan gå före och visa på miljövänligare sätt. Men flygandet behöver minska. På kort sikt kommer vi att förlora jobb, som vid annan samhällsförändring, men samtidigt skapas nya arbetstillfällen. Alla sektorer måste ställa om. Det gäller att tänka långsiktigt för mänsklighetens, djurens och växternas skull, säger Nina Wormbs.