Min vardag. Vi färdtjänstförare är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken, skriver Peter Eriksson som kör åt ett litet bolag i Uddevalla .
Efter en olycka i tjänst där färdtjänstbussen jag körde för Keolis blev påkörd bakifrån, och jag inte längre kunde köra rullstol uppför rampen, så fick jag jobb på västkusten i Västtrafiks regi i en personbil. Detta klarar jag av. Men så slog farsoten till. Eftersom så gott alla i min närhet, inklusive jag själv, ligger i riskgruppen så vidtar jag extra försiktighetsåtgärder. Vi har fått plast mellan oss chaufförer och kunder. Vi har fått nån tygmask, som har blåst bort för mig, och oftast har jag en tajt scarf som jag trär för ansiktet. Ett fullständigt värdelöst skydd egentligen, så jag köpte något mer påkostat skydd. Vi har fått lite medel att rengöra bilarna med mellan varje kund. Det är otroligt få som åker. Ibland kör jag ett barn till skolan och ingen mer den dagen.
Jag lever varje dag med konstant värk i rygg, axlar och handleder, skakningar i händer samt nedsatt hjärtverksamhet med oerhört låg puls, vilket gör mig svag. Lyckligtvis går jag på rehab två gånger i veckan. Och jag har även möjlighet att åka hem under dagen och äta, för jag är placerad på Orust. Men jag har så gott som alla fasta körningar på Tjörn, där jag bor. Så det kan knappast bli bättre. Men isolering är knäckande. Jag saknar mina föräldrar, mina systrar och övrig släkt. Men också mina vänner som själva håller sig isolerade. Jag tror knappast att jag är ensam om det!
Men vi härdar ut.
Vyerna här är slående vackra med berg, hav och hus. Så efter att ha bott i Smålands skogar är jag lycklig över att vara tillbaka där jag växte upp. Jag har som stort fritidsintresse att fotografera och kör gärna ut i naturen för en session. Jag har snabbt blivit omtyckt av min kundkrets. Även om de är betydligt färre, så vet de alltid hur det blir när jag kör. Ibland möter jag andra chaufförer som stannat till i Kållekärr, och vi pratar en stund. Det händer att jag stör personalen på Circle K och berättar nån gammal skröna, eller om nån pinsam händelse i trafiken. Det finns gott om sådana historier och man hade lätt kunnat göra en komedi av det.
Jag har sett livets båda sidor, och det finns inget som kan förbereda en på vad som sker. En dag körde jag en granne till förlossningen. I mitt tycke lite för sent, då värkarna låg sjutton sekunder isär. Då kom barnet strax ut. Skriken från en blivande mamma låter som om nån håller på att slå ihjäl henne. (Jag vet. Hörde en våldsam granne en gång, som i sitt drogrus höll på att göra just det, om jag inte ingripit.)
Nästa körning kunde vara en man som blivit allvarligt sjuk och hade en dotter som grät förtvivlat. Fick jag någonsin en utbildning på det, som utbildats av Keolis och Västtrafik? Nepp. Vad skulle den utbildningen ens heta? Jag råkar bara vara så stabil i psyket att jag kan ge stöd och tröst. Världsvan är ordet jag brukar påstå att jag är.
Min pappa som numera är pensionerad trafikpolis har uppfostrat mig så. Han är för mig min idol och en sann hjälte. Så mycket han har upplevt. 2010 jobbade han extra som lastbilschaufför. Ett yrke han älskade.
Han brukade säga att han slapp ansvaret för alla på vägen även om han aldrig nekade en biljakt i polisens tjänst.
Detta året körde han i Norge, ute någonstans vid telemarken. 100 meter in i en av tunnlarna där, som är långa och saknar belysning, hade en långtradare fått stopp. Jämte den stod en personbil. Båda utan lysen och ingen varningstriangel var utplacerad. Tack vare sin polisträning kunde min pappa fatta rätt beslut på några hundradels sekunder.
Han berättade för mig att det fanns tre scenarion. Ett där han körde in i långtradaren – då hade han själv dött och förmodligen skadat eller dödat lastbilschauffören. Hade han kört in i personbilen hade han klarat sig själv, men de som satt där i bilen hade dött på fläcken. Han valde det tredje alternativet (det kom från ryggmärgen, sa han): Att stoppa ekipaget med hjälp av tunnelväggen.
Hela hytten och en bra bit av väggen skalades av innan han fick stopp. Min pappa bröt ryggen på tre ställen. Han bröt nacken och lårbenet. Vartenda finger på högerhanden hade dragits ur led. Foten var bruten. Jag vet knappt allt själv, för röntgenplåtarna är hemska att se. Oavsett vad så har Norge världens ledande kirurger i Oslo. Hit kommer trafikoffer ända ifrån USA för behandling. Samma vecka som detta skedde (på min mors födelsedag) så hade Norge köpt in världens snabbaste sjuktransport i form av nya helikoptrar.
På sjukhuset sa de att hade detta skett tidigare hade han inte överlevt. Men nu kunde de göra mer än så, de skulle få honom att gå igen. Vilket de också lyckades med. Två år efter olyckan körde min pappa bil igen. Det är helt otroligt.
Men så har vi det här med trafiken. Folk på vägarna är totalt utan körvett. Jag har blivit omkörd på 30-vägar vid skolor, blivit prejad, fått möte (där föraren suttit och sms:at samtidigt som de glidit över i mötande fil), mött ilskna förare som inte klarar av andra trafikanter, folk som legat för nära och andra som kört alldeles för fort. Detsamma kan sägas om vissa färdtjänstförare som jag mött. Det är kusligt värre när chaufförer som kör sjuka sitter i förarsätet och kör en kund – samtidigt som de äter pizza, med kniv och gaffel. Jag har helt klart nog med material för att skriva en bok. Men jag hoppas att alla ni därute, som ser våra taxibilar, inte dömer ut oss som potentiella pizza-ätande fartdårar. Vi kör era barn, fruar, mödrar och fäder. Vi vill också uppleva en morgondag, precis som ni.
I mitt tycke har jag världens bästa jobb. Våra kunder kan berätta de allra mest hjärtskärande historier, livsöden man inte önskar sin värsta fiende. Men vi finns där. Vi ställer upp. Vi lyssnar. Vi hjälper till. Ibland mer än vad som står på själva noden i surfplattan. Men vi är människor, precis som ni. Och när vi lagt bilnyckeln på hyllan, kramat barnen och kysst frun, så är det ibland svårt att släppa dagens hets. Vilka är vi, liksom? Vanliga människor skulle jag säga. Vi är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken.
Det tycker åtminstone jag att vi förtjänar, för lönen motsvarar inte vårt arbete.
