Min vardag

Vi vill också uppleva en morgondag

Min vardag. Vi färdtjänstförare är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken, skriver Peter Eriksson som kör åt ett litet bolag i Uddevalla .

Peter Eriksson, färdtjänstförare
Peter Eriksson. Foto: Privat

Efter en olycka i tjänst där färdtjänstbussen jag körde för Keolis blev påkörd bakifrån, och jag inte längre kunde köra rullstol uppför rampen, så fick jag jobb på västkusten i Västtrafiks regi i en personbil. Detta klarar jag av. Men så slog farsoten till. Eftersom så gott alla i min närhet, inklusive jag själv, ligger i riskgruppen så vidtar jag extra försiktighetsåtgärder. Vi har fått plast mellan oss chaufförer och kunder. Vi har fått nån tygmask, som har blåst bort för mig, och oftast har jag en tajt scarf som jag trär för ansiktet. Ett fullständigt värdelöst skydd egentligen, så jag köpte något mer påkostat skydd. Vi har fått lite medel att rengöra bilarna med mellan varje kund. Det är otroligt få som åker. Ibland kör jag ett barn till skolan och ingen mer den dagen.

Jag lever varje dag med konstant värk i rygg, axlar och handleder, skakningar i händer samt nedsatt hjärtverksamhet med oerhört låg puls, vilket gör mig svag. Lyckligtvis går jag på rehab två gånger i veckan. Och jag har även möjlighet att åka hem under dagen och äta, för jag är placerad på Orust. Men jag har så gott som alla fasta körningar på Tjörn, där jag bor. Så det kan knappast bli bättre. Men isolering är knäckande. Jag saknar mina föräldrar, mina systrar och övrig släkt. Men också mina vänner som själva håller sig isolerade. Jag tror knappast att jag är ensam om det!

Men vi härdar ut.

Vyerna här är slående vackra med berg, hav och hus. Så efter att ha bott i Smålands skogar är jag lycklig över att vara tillbaka där jag växte upp. Jag har som stort fritidsintresse att fotografera och kör gärna ut i naturen för en session. Jag har snabbt blivit omtyckt av min kundkrets. Även om de är betydligt färre, så vet de alltid hur det blir när jag kör. Ibland möter jag andra chaufförer som stannat till i Kållekärr, och vi pratar en stund. Det händer att jag stör personalen på Circle K och berättar nån gammal skröna, eller om nån pinsam händelse i trafiken. Det finns gott om sådana historier och man hade lätt kunnat göra en komedi av det.

Jag har sett livets båda sidor, och det finns inget som kan förbereda en på vad som sker. En dag körde jag en granne till förlossningen. I mitt tycke lite för sent, då värkarna låg sjutton sekunder isär. Då kom barnet strax ut. Skriken från en blivande mamma låter som om nån håller på att slå ihjäl henne. (Jag vet. Hörde en våldsam granne en gång, som i sitt drogrus höll på att göra just det, om jag inte ingripit.)

Nästa körning kunde vara en man som blivit allvarligt sjuk och hade en dotter som grät förtvivlat. Fick jag någonsin en utbildning på det, som utbildats av Keolis och Västtrafik? Nepp. Vad skulle den utbildningen ens heta? Jag råkar bara vara så stabil i psyket att jag kan ge stöd och tröst. Världsvan är ordet jag brukar påstå att jag är.

Min pappa som numera är pensionerad trafikpolis har uppfostrat mig så. Han är för mig min idol och en sann hjälte. Så mycket han har upplevt. 2010 jobbade han extra som lastbilschaufför. Ett yrke han älskade.

Han brukade säga att han slapp ansvaret för alla på vägen även om han aldrig nekade en biljakt i polisens tjänst.

Detta året körde han i Norge, ute någonstans vid telemarken. 100 meter in i en av tunnlarna där, som är långa och saknar belysning, hade en långtradare fått stopp. Jämte den stod en personbil. Båda utan lysen och ingen varningstriangel var utplacerad. Tack vare sin polisträning kunde min pappa fatta rätt beslut på några hundradels sekunder.

Han berättade för mig att det fanns tre scenarion. Ett där han körde in i långtradaren – då hade han själv dött och förmodligen skadat eller dödat lastbilschauffören. Hade han kört in i personbilen hade han klarat sig själv, men de som satt där i bilen hade dött på fläcken. Han valde det tredje alternativet (det kom från ryggmärgen, sa han): Att stoppa ekipaget med hjälp av tunnelväggen.

Hela hytten och en bra bit av väggen skalades av innan han fick stopp. Min pappa bröt ryggen på tre ställen. Han bröt nacken och lårbenet. Vartenda finger på högerhanden hade dragits ur led. Foten var bruten. Jag vet knappt allt själv, för röntgenplåtarna är hemska att se. Oavsett vad så har Norge världens ledande kirurger i Oslo. Hit kommer trafikoffer ända ifrån USA för behandling. Samma vecka som detta skedde (på min mors födelsedag) så hade Norge köpt in världens snabbaste sjuktransport i form av nya helikoptrar.

På sjukhuset sa de att hade detta skett tidigare hade han inte överlevt. Men nu kunde de göra mer än så, de skulle få honom att gå igen. Vilket de också lyckades med. Två år efter olyckan körde min pappa bil igen. Det är helt otroligt.

Men så har vi det här med trafiken. Folk på vägarna är totalt utan körvett. Jag har blivit omkörd på 30-vägar vid skolor, blivit prejad, fått möte (där föraren suttit och sms:at samtidigt som de glidit över i mötande fil), mött ilskna förare som inte klarar av andra trafikanter, folk som legat för nära och andra som kört alldeles för fort. Detsamma kan sägas om vissa färdtjänstförare som jag mött. Det är kusligt värre när chaufförer som kör sjuka sitter i förarsätet och kör en kund – samtidigt som de äter pizza, med kniv och gaffel. Jag har helt klart nog med material för att skriva en bok. Men jag hoppas att alla ni därute, som ser våra taxibilar, inte dömer ut oss som potentiella pizza-ätande fartdårar. Vi kör era barn, fruar, mödrar och fäder. Vi vill också uppleva en morgondag, precis som ni.

I mitt tycke har jag världens bästa jobb. Våra kunder kan berätta de allra mest hjärtskärande historier, livsöden man inte önskar sin värsta fiende. Men vi finns där. Vi ställer upp. Vi lyssnar. Vi hjälper till. Ibland mer än vad som står på själva noden i surfplattan. Men vi är människor, precis som ni. Och när vi lagt bilnyckeln på hyllan, kramat barnen och kysst frun, så är det ibland svårt att släppa dagens hets. Vilka är vi, liksom? Vanliga människor skulle jag säga. Vi är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken.

Det tycker åtminstone jag att vi förtjänar, för lönen motsvarar inte vårt arbete.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Annmari Stage:
    29 juni, 2020

    Tack för en bra artikel!
    Trevlig sommar/ fr färdtjänstförare i vackra trevliga Hjo/ annmari

  2. Maria Eriksson:
    7 juni, 2020

    Väldigt bra skrivet.

Lästips:

Transportarbetarens logga

Krav på plexiglas och stopp för passagerare i taxi-framsätet

Taxi. Plexiglas och stopp för framsätesåkning vid sjukresor. Efter ökad smittspridning och påtryckningar från Transport följer Region Västernorrland i Stockholms spår och ökar corona-säkerheten för både taxiförare och passagerare.

Flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten tycker att läget börjar ljusna ”även om det finns svårigheter kvar att övervinna”. Efter varierande permitteringsgrad är han tillbaka på 80 procent arbete vid Arlanda.

”Osäkerheten är jobbigast”

Krisbransch. Kasten har varit många för flygfraktsarbetaren Magnus Bärnsten. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan under ett års pandemi. – Kommer vi att klara det? Vad händer när permitteringsstödet löper ut?

Tommy Wallin, Mikael Löwdin, Kimberley Westermark, Joakim Borg och Thomas Grundell har roligt tillsammans – när de väl får chansen att ses.

”Vi vågar prova nya saker”

Norra Mälardalen. Trots corona är det fullt ös på Transports avdelning i Norra Mälardalen. Ombudsmännen har mycket att göra och alla längtar tills de får hitta på saker med medlemmarna igen.

Ditt liv mäts i pengar

Debatt. Under de första månaderna när coronapandemin bröt ut stannade världen och Sverige upp. Med följden att arbetsplatsolyckorna minskade och antalet människor som dog på sitt arbete minskade kraftigt. 2020 såg ut att bli ett bättre år än på tio år.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Klarna skor sig på fattiga

Skuldfälla. De flesta känner nog till inkasso- och finansbolaget Klarna. Dess historia från några studenter på Handelshögskolan som fick en idé, till ett företag med miljardomsättning är inget annat än en framgångssaga.

Sveket

Corona. Problemet med att få covid-19 är inte att sjukdomen i sig alltid är så farlig. Problemet är att det inte går att veta vart den ska ta vägen. Ska det bara bli en snabbt övergående förkylning? Eller något betydligt värre, sjukhusinläggning, syrgas och kanske mer eller mindre bestående men.

Nog med blippande och bloppande!

Ny teknik. Att ”få” en ny lastbil är ofta ett lyft för en chaufför. Funktionerna är bättre än på den gamla, liksom oftast motorstyrkan och ljudnivån i hytten. Den är också ett tecken på åkarens förtroende och att man gjort ett bra jobb.

Kamp enda vägen ut ur gig-träsket

Ledare. I februari tecknade Transport ett kollektivavtal för Foodoras uppåt 2 200 cykel- och mopedbud. Uppgörelsen kom efter en kampanj där förbundet värvat hundratals bud som medlemmar.

Otroligt mycket står på spel framöver

Ordförandeord. Vi närmar oss så sakta uppstarten på en ny valrörelse, en valrörelse som troligen blir den viktigaste på väldigt länge.

En dom som väcker frågor

Ledare. Transport har inte rätt att utesluta aktiva sverigedemokrater. Den nyheten har väl nått de flesta vid det här laget.

Var stolta över att ni är chaufförer, tjejer!

Debatt. Jag blir sååå skogstokig! Läste i Transportarbetaren om den stackars tjejen som kämpade som kranbilschaufför och blev så illa bemött av både kunder och en del så kallade kollegor.

Debatt: Sexuella trakasserier
utanför

De tar inte sitt ansvar

Debatt. Transportarbetaren har tidigare skrivit om Josephine, som tvingades sluta på sin arbetsplats sedan hon anmält sexuella trakasserier. Nu skriver hon själv om den utsatta situationen som bemanningsanställd, en utsatthet som Josephine delar med allt fler unga på arbetsmarknaden.

Oseriöst agerande

Debatt / Facket kommenterar. Josephine var utlånad till ett kundföretag som utför tredjepartslogistik inom Transports organisationsområde. Hennes visstidsanställning avslutades, trots att Performiq samtidigt annonserade ut lediga tjänster på samma företag.

Vår bild en helt annan

Debatt / Arbetsgivarens genmäle. Vi beklagar djupt Josephines upplevelse under sin tid hos oss. Vi vill betona att vi på inget sätt vill förringa det hon upplevt – ingen ska behöva känna sig otrygg på sin arbetsplats. Som företag så står Performiq inte bakom någon form av kränkande behandling.

Vidrigt att skylla på pandemin

Debatt / Slutreplik. Performiq, ni vägrar att ta konsekvenser av era handlingar, vilket jag kan förstå. Ett erkännande av sanningen skulle se riktigt illa ut för er. Med största sannolikhet skulle fler än jag ifrågasätta om ni ska få fortsätta bedriva er verksamhet.

E-handeln väcker skamkänslor

Ledare. I kvällsmörkret svärmar de som stressade getingar i bostadsområdet. Bilar strajpade med namn som Best, Budbee, Bring, Foodora. Ibland är det privatbilar som stannar och män – nästan alltid män – i gympaskor kutar ut med travar av pizzakartonger eller frigolitlådor med thaimat.

Oseriöst agerande

Debatt / Kommentar. Josephine var utlånad till ett kundföretag som utför tredjepartslogistik inom Transports organisationsområde. Hennes visstidsanställning avslutades, trots att Performiq samtidigt annonserade ut lediga tjänster på samma företag.

Det finns ingen fri frakt…

Ordförandeord. Gemensam facklig styrka, solidaritet, självförtroende och bra förberedelser är nyckeln till framgång i alla förhandlingar. Detta är egentligen inget nytt under solen. Men när Transport provocerades av en ovillig, okunnig och oseriös motpart att ta till varsel i taxiförarförhandlingarna så är detta faktum ändå väl värt att nämna.