Min vardag

Vi vill också uppleva en morgondag

Min vardag. Vi färdtjänstförare är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken, skriver Peter Eriksson som kör åt ett litet bolag i Uddevalla .

Peter Eriksson, färdtjänstförare
Peter Eriksson. Foto: Privat

Efter en olycka i tjänst där färdtjänstbussen jag körde för Keolis blev påkörd bakifrån, och jag inte längre kunde köra rullstol uppför rampen, så fick jag jobb på västkusten i Västtrafiks regi i en personbil. Detta klarar jag av. Men så slog farsoten till. Eftersom så gott alla i min närhet, inklusive jag själv, ligger i riskgruppen så vidtar jag extra försiktighetsåtgärder. Vi har fått plast mellan oss chaufförer och kunder. Vi har fått nån tygmask, som har blåst bort för mig, och oftast har jag en tajt scarf som jag trär för ansiktet. Ett fullständigt värdelöst skydd egentligen, så jag köpte något mer påkostat skydd. Vi har fått lite medel att rengöra bilarna med mellan varje kund. Det är otroligt få som åker. Ibland kör jag ett barn till skolan och ingen mer den dagen.

Jag lever varje dag med konstant värk i rygg, axlar och handleder, skakningar i händer samt nedsatt hjärtverksamhet med oerhört låg puls, vilket gör mig svag. Lyckligtvis går jag på rehab två gånger i veckan. Och jag har även möjlighet att åka hem under dagen och äta, för jag är placerad på Orust. Men jag har så gott som alla fasta körningar på Tjörn, där jag bor. Så det kan knappast bli bättre. Men isolering är knäckande. Jag saknar mina föräldrar, mina systrar och övrig släkt. Men också mina vänner som själva håller sig isolerade. Jag tror knappast att jag är ensam om det!

Men vi härdar ut.

Vyerna här är slående vackra med berg, hav och hus. Så efter att ha bott i Smålands skogar är jag lycklig över att vara tillbaka där jag växte upp. Jag har som stort fritidsintresse att fotografera och kör gärna ut i naturen för en session. Jag har snabbt blivit omtyckt av min kundkrets. Även om de är betydligt färre, så vet de alltid hur det blir när jag kör. Ibland möter jag andra chaufförer som stannat till i Kållekärr, och vi pratar en stund. Det händer att jag stör personalen på Circle K och berättar nån gammal skröna, eller om nån pinsam händelse i trafiken. Det finns gott om sådana historier och man hade lätt kunnat göra en komedi av det.

Jag har sett livets båda sidor, och det finns inget som kan förbereda en på vad som sker. En dag körde jag en granne till förlossningen. I mitt tycke lite för sent, då värkarna låg sjutton sekunder isär. Då kom barnet strax ut. Skriken från en blivande mamma låter som om nån håller på att slå ihjäl henne. (Jag vet. Hörde en våldsam granne en gång, som i sitt drogrus höll på att göra just det, om jag inte ingripit.)

Nästa körning kunde vara en man som blivit allvarligt sjuk och hade en dotter som grät förtvivlat. Fick jag någonsin en utbildning på det, som utbildats av Keolis och Västtrafik? Nepp. Vad skulle den utbildningen ens heta? Jag råkar bara vara så stabil i psyket att jag kan ge stöd och tröst. Världsvan är ordet jag brukar påstå att jag är.

Min pappa som numera är pensionerad trafikpolis har uppfostrat mig så. Han är för mig min idol och en sann hjälte. Så mycket han har upplevt. 2010 jobbade han extra som lastbilschaufför. Ett yrke han älskade.

Han brukade säga att han slapp ansvaret för alla på vägen även om han aldrig nekade en biljakt i polisens tjänst.

Detta året körde han i Norge, ute någonstans vid telemarken. 100 meter in i en av tunnlarna där, som är långa och saknar belysning, hade en långtradare fått stopp. Jämte den stod en personbil. Båda utan lysen och ingen varningstriangel var utplacerad. Tack vare sin polisträning kunde min pappa fatta rätt beslut på några hundradels sekunder.

Han berättade för mig att det fanns tre scenarion. Ett där han körde in i långtradaren – då hade han själv dött och förmodligen skadat eller dödat lastbilschauffören. Hade han kört in i personbilen hade han klarat sig själv, men de som satt där i bilen hade dött på fläcken. Han valde det tredje alternativet (det kom från ryggmärgen, sa han): Att stoppa ekipaget med hjälp av tunnelväggen.

Hela hytten och en bra bit av väggen skalades av innan han fick stopp. Min pappa bröt ryggen på tre ställen. Han bröt nacken och lårbenet. Vartenda finger på högerhanden hade dragits ur led. Foten var bruten. Jag vet knappt allt själv, för röntgenplåtarna är hemska att se. Oavsett vad så har Norge världens ledande kirurger i Oslo. Hit kommer trafikoffer ända ifrån USA för behandling. Samma vecka som detta skedde (på min mors födelsedag) så hade Norge köpt in världens snabbaste sjuktransport i form av nya helikoptrar.

På sjukhuset sa de att hade detta skett tidigare hade han inte överlevt. Men nu kunde de göra mer än så, de skulle få honom att gå igen. Vilket de också lyckades med. Två år efter olyckan körde min pappa bil igen. Det är helt otroligt.

Men så har vi det här med trafiken. Folk på vägarna är totalt utan körvett. Jag har blivit omkörd på 30-vägar vid skolor, blivit prejad, fått möte (där föraren suttit och sms:at samtidigt som de glidit över i mötande fil), mött ilskna förare som inte klarar av andra trafikanter, folk som legat för nära och andra som kört alldeles för fort. Detsamma kan sägas om vissa färdtjänstförare som jag mött. Det är kusligt värre när chaufförer som kör sjuka sitter i förarsätet och kör en kund – samtidigt som de äter pizza, med kniv och gaffel. Jag har helt klart nog med material för att skriva en bok. Men jag hoppas att alla ni därute, som ser våra taxibilar, inte dömer ut oss som potentiella pizza-ätande fartdårar. Vi kör era barn, fruar, mödrar och fäder. Vi vill också uppleva en morgondag, precis som ni.

I mitt tycke har jag världens bästa jobb. Våra kunder kan berätta de allra mest hjärtskärande historier, livsöden man inte önskar sin värsta fiende. Men vi finns där. Vi ställer upp. Vi lyssnar. Vi hjälper till. Ibland mer än vad som står på själva noden i surfplattan. Men vi är människor, precis som ni. Och när vi lagt bilnyckeln på hyllan, kramat barnen och kysst frun, så är det ibland svårt att släppa dagens hets. Vilka är vi, liksom? Vanliga människor skulle jag säga. Vi är de som får vardagen att gå runt för många i landet. Ibland med livet som insats. Ta den tanken med er när ni möter oss i trafiken.

Det tycker åtminstone jag att vi förtjänar, för lönen motsvarar inte vårt arbete.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Annmari Stage:
    29 juni, 2020

    Tack för en bra artikel!
    Trevlig sommar/ fr färdtjänstförare i vackra trevliga Hjo/ annmari

  2. Maria Eriksson:
    7 juni, 2020

    Väldigt bra skrivet.

Lästips:

Transportarbetarens logga

Protester mot covidpass i italienska hamnar

Internationellt. Nu är det obligatoriskt att ha ett covidpass för att jobba i Italien. Det är hamnarbetarna som går i täten för protesterna mot det och under passets första dag var hamnarna fulla av möten och demonstrationer.

Daniel Hilmér

Daniel Hilmér

… tidningsbud i Trollhättan, och huvudskyddsombud på Västsvensk tidningsdistribution (VTD), som jobbar som vanligt nu på lördag den 9 oktober, Tidningsbudens dag.

coronavirus, Covid 19

Så starkt skydd ger vaccinet mot covid-19

Corona. Samhället börjar öppnas upp igen efter ett och ett halvt år av coronarestriktioner. Öppningen sker efter att runt 75 procent av alla över 16 år fått två doser vaccin. Men hur skyddade är vi egentligen?

Bländande ljus ett arbetsmiljöproblem

Insändare. Ta bort alla bländande ljus i transportbranschen och bli mer effektiv! Forskning visar att man blir trött och stressad av felriktad arbetsbelysning och bländande ljuskällor.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson. Foto: Jan Lindkvist

Räddad av världens uslaste lastbil

Arbetsmiljö. Vilken är den viktigaste komponenten i en lastbil? Hjulen, flaket/vändskivan? Eller motorn, växellådan och hytten? Javisst, de är viktiga annars lär inte bilen funka. Men det allra viktigaste? Jo så klart förarstolen!

Follow the money

Kriminalitet. Jag är varken jurist eller psykolog, sannerligen inte. Men jag kan se en poäng med strängare straff för grov kriminalitet.

Älskade jävla väg

På väg. Det började med Bob Dylan. Hans nasalt gnälliga sång lockade mig ändå som tonåring till att längta ut på vägarna. Inte minst för alla hans besjungna erövringar. Som i ”Girl from the north country”.

Se åt vänster först!

Ledare. Mansplaining. Smaka på ordet. ”Man” ihopbakad med engelskans ”explain” (förklara) – nytt ord, gammal företeelse. Är övertygad om att vi alla någon gång känt oss drabbade, oavsett kön: Någon förklarar något på ett nedlåtande och drygt vis, i en kombination av övertro på sin egen kunskap och ointresse för den andras.

Vi riskerar att få en hård käftsmäll

Ordförandeord. Transportare, vi riskerar att ha en käftsmäll på Sveriges arbetare på ingång. Jag pratar så klart om den nya arbetsrätten, försämringarna i LAS med mera.

Fel bygga lönepolitik på orättvisor

Debatt. I år firar jag 60 år med Transportarbetareförbundet. För att vara lite internationell, det har runnit rätt mycket vatten under broarna över Seine.

Afghanistan – vilja och vanmakt

Ledare. Bilderna från Kabuls flygplats träffar som slag mot hjärtat. Desperata människor som klamrar sig fast utanpå plan som lyfter, de sista dödsdömda försöken ut från ett land i talibaners makt. Bilderna påminner om fiktion i film.

Ett helsike för den som ska kontrollera

Ordförandeord. Efter en lång skön sommar känns det spännande att öppna datorn och friska upp minnet med vad som är på gång i höst. Det blir mycket att ta tag i.

Fortsatt instabilt politiskt läge

Debatt. Vi kan inte motivera våra medlemmar att vare sig rösta eller bli medlemmar i ett parti som inte värnar den svenska modellen, skriver ombudsmännen från Transports avdelning 6 Värmland.

Det måste gå att kombinera lönsamhet och schysta villkor

Debatt. Marknaden för bud och hemleveranser har vuxit explosionsartat de senaste åren. Dels tack vare digitaliseringen men den har också accelererat kraftigt på grund av coronapandemin.

Vi är bra på att lyssna!

Ledare. Hej kamrater och läsare! Här skriver jag nu för första gången, som ny tillförordnad chefredaktör för tidningen.

Vad är en röst på S värd i nästa val?

Ordförandeord. Vart är Socialdemokraterna på väg egentligen? Frågan är ytterst aktuell och bottnar i att partiet nu tvingas leverera det elände man gick med på i den så kallade januariöverenskommelsen.

Kräv att vi ska få använda toaletten!

Insändare. Det är ingen hemlighet att gigekonomins företag, som Foodora, inte tar hänsyn till arbetarnas rättigheter och säkerhet. Förutom usla arbetsvillkor, mycket låga löner och osäker arbetsplats, måste vi också utstå omänskligt bemötande av restaurangerna.