”Jag tål inte att folk behandlas illa”
Mötet. En eftermiddag i februari stannar 74 arbetare kvar i fikarummet i Norrköpings hamn. Den viktigaste punkten: Att välja Patrick Hörstam till ordförande.
Stuveriarbetarnas lunchrum på andra våningen är fullt. Smörgåstårtan är framdukad, och när mötet drar i gång tar Patrick Hörstam ordet och tänder ett ljus. Alla tar en paus från smörgåstårtan och håller en tyst minut för arbetare som omkommit i arbetsplatsolyckor det senaste året.
Patrick, som är stuveriarbetare, har tidigare varit ordförande för klubben i Norrköpings hamn. Han lämnade posten för att kunna fokusera helt på sitt arbete i produktionen och sin roll som förhandlingsombud, där han förhandlar fram lokala uppgörelser mellan stuveribolaget och fackklubben. Efter en turbulent tid runt årsskiftet avgick den tidigare ordföranden, och när klubben kallade ställde han upp igen.
Förtroendekris
Transportarbetaren är inbjuden till årsmötet för att lyssna, med en överenskommelse att inte ordagrant referera vad som sägs. Anledningen är den besvärliga relationen mellan arbetsledningen och fackklubben – en förtroendekris som varit ömsesidig.
Trots att Patrick helst ville fokusera på förhandlingar valde han att kliva in som ordförande igen.
– Det handlar om att se till att klubben fortsätter leva, säger han.
På mötet får medlemmarna information från förbundet om de kommande avtalsförhandlingarna och från Patrick om nya scheman. Men det som tar mest tid är diskussionerna om arbetsmiljön. Klubben har sedan några år tillbaka inga egna skyddsombud. De slutade samtidigt för att det var så ”tungrott”.
I stället är det det regionala skyddsombudet som verkar på arbetsplatsen.
Ett sjuttiotal medlemmar
Trots att förmiddagsskiftet är slut sedan länge och mörkret har fallit utanför sitter ett sjuttiotal medlemmar kvar, lyssnar och diskuterar. Temperaturen i rummet stiger, och snart behövs en paus för att fylla på med vatten, kaffe och få in lite frisk luft.
Då räcker Daniel Klingebil, styrelseledamot i klubben, upp handen och begär ordet.
– Nu har vi pratat mycket om förtroende, och då vill jag att vi alla visar att vi står bakom Patrick. Kan vi inte ta en bild tillsammans där vi visar vårt stöd?
Snart är bilden tagen, och Daniel kommer fram till mig.
– Jag vill ha en stor bild på mittuppslaget!
Patrick är inte den som håller långa utläggningar och tal. När jag frågar varför han har så stort stöd får jag nästan dra orden ur honom. Till slut säger han:
– Det är svårt för mig att svara på. Du kan ringa Daniel Klingebil och fråga!
Och det gör vi.
”Jättestöd”
– Absolut, han har ett jättestöd bland medlemmarna. Sedan kommer inte alla alltid på mötena. Men nu var uppslutningen stor eftersom alla ville visa honom sitt stöd.
Daniel Klingebil tror att Patricks stöd kommer ur att han som facklig förtroendeman ser till att involvera medlemmarna när något viktigt sker.
– Han arbetar inte självständigt för att få till förändring, han arbetar med medlemmarna i ryggen och vill få med alla i den förändring som sker. Oavsett om förändringen kommer från företaget eller oss i Transport.
Daniel berättar om ett ledarskap som inte tar stort utrymme.
– Patrick vill inte ta kredd för det han gör. Han vill alltid att medlemmarna ska känna att det är vi tillsammans som gör det.
Öppen med information
Daniel Klingebil har jobbat i hamnen sedan 1998 och har varit fackligt engagerad sedan 2006. Han berättar att uppslutningen blivit bättre och bättre.
– Det har vuxit fram mer och mer. Patrick är väldigt öppen med den information som han kan gå ut med, och han vill alltid få med så många som möjligt från det första spadtaget tills att det slutgiltiga beslutet är klart. Därför tror jag att många känner att det är roligt att komma på mötena, säger Daniel Klingebil.
Patrick är fåordig om förtroendekrisen mellan ledningen och hamnarbetarna. Han vill helst försöka lägga det bakom sig och titta framåt.
– Jag ser fram emot 2025 och att lösa de utmaningar vi har framför oss. Vi har många förhandlingar att ta itu med, och vi måste jobba med den psykosociala arbetsmiljön.
Fullt upp
Vid en hamn har fackklubbens förhandlare fullt upp. I princip är all tid utanför dagtid övertid enligt hamn- och stuveriavtalet.
Det innebär att varje gång ett nytt schema ska läggas eller en ny skiftgång planeras, måste arbetsgivaren förhandla med facket och komma överens.
– Förra året förhandlade vi hur mycket som helst. Det var ett stökigt år. Men jag tror att 2025 blir bättre. Vi har fått en ny motpart på kontoret, och jag tror att det blir lättare att samarbeta nu, säger Patrick.
Patrick började sin fackliga bana när han blev hamnarbetare för 20 år sedan.
Tänkt hålla sig utanför
På sin tidigare arbetsplats blev han snabbt förtroendeman och började förhandla. När han flyttade till Norrköpings hamn hade han tänkt hålla sig utanför det fackliga arbetet.
– Jag hade tänkt lämna det åt andra och bara vara stuveriarbetare. Men det tog inte lång tid innan jag var förtroendeman och började förhandla fram lokala uppgörelser igen.
Vad driver dig att ta fackliga uppdrag?
– Jag bryr mig om människor och att det ska vara rättvist. Jag tål inte att folk behandlas illa.
Patrick har ingen lust att gå in på siffror. Men han konstaterar att han och kollegorna tidigare tjänade sämre än hamnarbetare vid andra hamnar.
– När jag kom in här låg vi lägre. Jag kräver inte mycket, men jag kräver att vi ska ha skäligt betalt. Många gånger har det varit svårt att komma överens med arbetsgivaren men jag har fått bra stöttning från Transport centralt.
Hur skulle du beskriva dig som förhandlare och företrädare för dina medlemmar?
– Jag är rak och inte konflikträdd. Jag säger direkt vad jag vill. Jag skulle inte begära 1 000 kronor om det är rimligare att begära 100.
– Jag går inte in med stora släggan och kräver allt, men jag kräver en rättvis lön. Och det kan jag göra, eftersom jag har ett kontaktnät i hela Hamnsverige. Jag vet vad de har i andra hamnar, säger Patrick och fortsätter:
– När jag förhandlar vill jag hitta lösningar som gör att alla blir nöjda. Gubbarna ska vara nöjda och arbetsgivaren ska vara nöjd. Man kan inte mjölka en ko så mycket att den inte har någon mjölk kvar, för då dör alla.
Fler medlemmar
De senaste åren har klubben växt och har nu mer än hundra medlemmar. På mötena kommer också yngre medlemmar – en grupp som Transport och andra LO-förbund ofta har svårt att nå.
– Jag har inte gjort något speciellt. Jag jagar inte medlemmar, de kommer själva. Jag berättar vem jag är och vad Transport står för. Sedan säger jag att om facket inte gjorde något skulle jag inte heller betala för det. Men här i Norrköpings hamn är vi starka och vi jobbar för att fler ska ha det bra. Då väljer de att gå med.
Patrick berättar att medlemmarna hör av sig till honom både på arbetstid och fritid.
– Jag tar rollen på allvar och är tillgänglig nästan jämt, på gott och ont. Baksidan är att telefonen ringer ofta även utanför arbetstid. Men det måste vara så. Ibland har medlemmarna frågor om saker de inte vill att företaget eller kollegorna ska veta. Den här baksidan har också en fördel – jag får veta vad som är fel.
Facket är ofta starkt i hamnarna. Varför tror du att det är så?
– Vi som jobbar i hamnen vågar ifrågasätta saker. Vi är inte typen som bara knyter nävarna i fickorna. Men folk vågar inte alltid ta upp problemen direkt med företaget. Då är det jag som framför det medlemmarna säger.
När intervjun lider mot sitt slut vill han lyfta fram sina kollegor i klubbstyrelsen.
– De omkring mig i styrelsen är kompetenta och drivna. De är väldigt duktiga i de fackliga frågorna. Det vill jag verkligen ha med i artikeln! säger Patrick Hörstam.
