Krönika. Många kamrater från fackföreningar runt om i världen har frågat mig hur det kan komma sig att ett litet land i Europas utkant kan utvecklas från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa för hundra år sedan till att vara en välfärdsstat i dag. Mitt svar har alltid varit att det har lyckats tack vare den svenska modellen.
Följdfrågan från kamraterna blir naturligtvis: Vad är då den svenska modellen?
Kännetecknet för den svenska modellen är det fredliga framåtsträvandet med ett gemensamt intresse för landets bästa. Detta utesluter inte hårda ideologiska strider på det politiska planet. Det utesluter inte heller hårda förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Men det förutsätter att man i avgörandets stund är beredd att göra avkall på några av sina egna hjärtefrågor till förmån för någon annans. Det är förmågan att sluta överenskommelser mellan de politiska partierna som gjort att vårt land utvecklats till en välfärdsstat av klass.
Ett exempel på detta är den så kallade decemberöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra. Liknade exempel kan man hitta hos arbetsmarknadens parter.
Först Kristdemokraterna och sedan resterande allianspartier har nu grovt brutit mot den svenska modellen som jag här ovan beskrivit. En ung och oerfaren ledning i Kristdemokraterna fick se sig överkörd av rikstinget som med klar majoritet röstade för förslaget att överge decemberöverenskommelsen.
I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg varför överenskommelsen slöts. Resultatet i riksdagsvalet 2014 innebar att Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde bilda regering. Sverigedemokraterna ökade kraftigt samtidigt backade Alliansen något.
Summan av kardemumman blev att Sverigedemokraterna blev vågmästare. När de sen meddelade att de tänkte fälla varje regering som inte dansade efter deras pipa i invandrings- och flyktingpolitiken var måttet rågat. Statsministern utlyste nyval, men innan det skedde kom den gamla hederliga svenska modellen till heders igen genom decemberöverenskommelsen. Denna skulle garantera att sittande regering skulle få igenom sin budget utan mankemang i riksdagen. Överenskommelsen skulle gälla i åtta år och på så sätt skapa lugn och ro för en minoritetsregering oavsett partifärg.
Med stor besvikelse kan jag konstatera att den svenska modellen har fått sig en rejäl törn. Att bryta överenskommelser på det sätt som Kristdemokraterna gjorde tyder på en arrogant och nedlåtande inställning till motparten. Kanske på tiden att påminna om att de bara fick 4,6 procent av rösterna, inte 46 som de tycks tro.
I skrivande stund lyssnar jag på en gammal platta med proggbandet Hoola Bandoola, jag hör Björn Afzelius lite nasala röst när han sjunger Mikael Wiehes låt – Vem i hela världen kan man lita på?
Det undrar jag också!
