Ledare. Är du med i någon grupp på sociala medier där man bojkottar varor från USA? Jag är det. Om det hjälper vet jag inte. För vad biter på ledningen där borta med Trump i spetsen?
När jag växte upp på 1970-talet så skrämdes man med att ”ryssen kommer”. Nu är jag mer rädd för att USA kommer. En låt i mitt huvud surrar. Det är David Bowie med I’m afraid of Americans.
Efter Grönland, vad vill USA köpa mer? Gotland kanske? Mycket kan sägas om tiderna vi lever i, de är absolut intressanta.
Även om våra försök till bojkott av amerikanska varor inte kommer att ge några stora svallvågor tycker jag det är fint att människor går samman och försöker påverka. Som Patti Smith sjunger People have the power.
Och det är väl själva kärnan i fackföreningsrörelsen. Att gå samman. Att ha solidaritet. Gruppen före individen. Den svenska modellen som alla tre parter är stolta över, facken, arbetsgivarna och politiken.
Men hur solidariska är vi när det kommer till kritan? Hur lätt är det för en starkare grupp att avstå något för att hjälpa en svagare? I teorin låter solidaritet fint men det är nog lite svårare i praktiken. Lika svårt är det att helt bojkotta ett lands varor. Det gäller att fortsätta försöka.
Om några veckor är det den första maj och då samlas vi under Internationalen. Välj valfri mässingsorkester.
Jag undrar om förstamajtågen i Stockholm slår Hammarbys marsch i antal människor som sluter upp? Ni som vet, vet. Hammarbyare tågar till 3 arena och i tåget finns det nog en hel del som mest bara är hammarbyare just den dagen. Skrålar gör de ändå tillsammans till Just i dag är jag stark, med Kenta. Ej att förväxla med Kent, bandet som återuppstod efter nio år och spelade för närmast utsålda arenor vid sex tillfällen i mars. På samma arena för övrigt.
