Krönika. Allmängiltiga kollektivavtal eller låglönemarknad? Jag är helt övertygad om att fackföreningsrörelsen står inför ett avgörande vägval: Vi måste våga erkänna att vi inte längre kan eller får säkra generellt verkande kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Och vi måste ta konsekvensen av den insikten.
Under trycket av den fria rörligheten, den liberala arbetskraftsinvandringen och flyktingströmmarna, i kombination med fragmentiserade tjänstemarknader och ett antal hindrande EU-domar och EU-regler, har vi tappat förmågan att säkra anständiga villkor för alla som arbetar i Sverige.
Problemen är tillräckligt omfattande för att hota den svenska modellen där fack och arbetsgivare ansvarar för lönebildningen utan statlig inblandning. Stora grupper försvagar kollektivavtalen när de tar jobb till underpris. Detta underminerar sunda konkurrensvillkor inom exempelvis transportsektorn, byggbranschen, handeln, fastighetsskötseln och restaurangnäringen.
Borgerligheten börjar redan närma sig sin lösning av det problemet. Det är säkert inte långt borta innan man från det hållet förordar en officiellt sanktionerad låglönemarknad där människor med dålig utbildning och svaga språkkunskaper kan få jobb med urusla villkor.
För oss är deras förslag inte lösningen på de enorma problem vi ställts inför.
Flertalet EU-stater har i dag lagar som ska garantera anställda en minimistandard, antingen via generella, lagstadgade minimilöner eller via allmängiltigförklarade kollektivavtal. Så har man exempelvis gjort i Finland och Norge där kollektivavtal i problematiska branscher upphöjs till lag. I Sverige finns inget sådant skydd.
När jag funderar på detta kan jag se tre alternativ torna upp sig:
Det första är att vi kan låta utvecklingen rulla på och se växande grupper drivas mot laglöshet och armod utan någon som helst statlig eller facklig inblandning.
Det andra är att vi väntar in den borgerliga vägen och tvingas acceptera en officiellt sanktionerad låglönemarknad. Där kan överklassen glädja sig åt pigor, där minskar priserna på diverse enkla tjänster – medan exempelvis jord- och skogsbruk kan anställa mängder av lågavlönade säsongsarbetare.
Det tredje alternativet är att vi utvecklar allmängiltiga kollektivavtal där staten underlättar de fackliga ambitionerna att säkra avtalsenliga villkor för alla som arbetar i Sverige.
Vi har i dag inte något svar på dessa dystra framtidsutsikter. Förvisso kommer regeringen att föreslå att lex Laval skrotas, i vart fall i de delar som i dag hindrar facket att tvinga fram kollektivavtal för de företag som bedriver verksamhet i Sverige. Allianspartierna har redan meddelat att de kommer rösta nej till dessa förslag.
Oavsett resultatet i denna enskilda omröstning i riksdagen så är Transport helt övertygat om att det tredje alternativet är att föredra om man vill hitta en långsiktig lösning på det förfall som vi nu ser.
