Andreas Stålhandske försöker rycka på axlarna när han hamnar i dispyter med arga bilister som inte kommer fram. ”Jag kan inte komma med helikopter, svarar jag”.

Miljöarbetare. Privatbilister och cyklister som passerar närgånget i hög hastighet är farliga inslag under arbetsdagen för Andreas Stålhandske på Renova i Göteborg. Och det gäller att vara vaksam när man tömmer sopkärlen. Kollegan Thomas Johansson stack sig på en kanyl och fick vänta tre månader innan resultatet från hivtestet kom.

Thomas Johansson, 60 år, har träffat på många missbrukare som sophämtare. De flesta är ganska harmlösa.

– De brukar be om ursäkt, för de vet att de inte får bo i soprummen. Jag tycker mest synd om dem, säger han innan lunchen i ett soligt och augustivarmt Göteborg.

Efter händelsen med kanylen tvingades Thomas uppsöka sjukvården flera gånger för att ta sprutor mot gulsot. Det tog tre månader innan resultatet från det sista hivtestet kom. Det var tre nervösa månader.

– Jag hade inte smittats. Men nu tänker jag mig för innan jag sätter händerna i soporna.

Bilister skapar stress

I centrum är det annars bilister som kör för fort som skapar stress och dålig arbetsmiljö.

– De har ingen respekt för oss som arbetar i trafiken. De passerar alldeles för nära i hög hastighet. Det är bara ”jag ska fram”.

Slitet med tunga kärl tär mest på kroppen.

– Jag har haft hårda jobb hela livet, jag kan nog inte fortsätta så länge till, säger Thomas.

Han växte upp i förorten Frölunda och säger att han hade svårt att sitta still i skolan. Att ständigt få röra på sig tycker han är positivt.

Många missbrukare

En annan som inte kan sitta still ännu är kollegan Jean Dowihgt Mardini, 69 år.

– Jag kommer fortsätta så länge Gud har bestämt, säger han.

Jean Dowihgt Mardini bär ett stort kors på bröstet. Han pratar självsäkert.

– Jag har träffat många missbrukare. De vågar inte bråka med mig. Jag är militär från Libanon, säger han och spänner upp bröstet med det dinglande korset och vässar blicken.

– Ni bor inte här, ge er av, brukar jag säga.

När han en dag möttes av tre påtända kvinnor i ett soprum gick de ut direkt. Sedan tiggde de cigaretter av honom. Några hot har han aldrig varit med om.

Men vid ett tillfälle hittade han en pistol och ett gevär. Som gammal attackmilitär förstod han vapnens potential.

– Jag ringde polisen och sa: ”om ni inte kommer och hämtar vapnen behåller jag dem”. Då kom de direkt och kallade mig djävla sopgubbe, säger han och skrattar.

Han har även hittat många skott och kanyler.

– Jag rör aldrig soporna. Om påsarna sticker upp kan jag oftast tömma kärlen utan att trycka ner dem.

Knivhot

Sophämtare som inte vill medverka i det här reportaget berättar däremot om knivhot.

Hur farliga är missbrukarna?

Haxhi Morina är driftschef för centrum och får höra om missbrukare med jämna mellanrum. Nyligen stal de ett knippe med nycklar från en sopbil.

– Därför har Renova nu börjat med en tagg som automatiskt låser sopbilen när båda åkarna lämnar förarhytten, berättar han.

Jenny Brink, även hon driftschef på Renova, manar alla att göra en incidentanmälan vid riskobservationer och händelser. Fastighetsägaren ska också informeras.

– Värdarna gör nog så gott de kan, men missbrukarna är innovativa. Ibland smyger de in när någon går ut, säger hon.

Skyddsombudet Kim Jörgensen vet att problemet med missbrukare har funnits länge.

– Soprummen har blivit en plats för sexuellt umgänge, klädinsamling, missbruk och övernattning. Tyvärr har vi en tystnadskultur som gör att allt inte anmäls.

Måste vara försiktig

Andreas Stålhandske, 44 år, ger sig av ut på sin rutt i Majorna. Han gillar det relativt lugna området, men vi skojar om att han skulle behöva en stålhandske för att våga trycka ner soporna.

– Jag pressar ner med locket, eller så lyckas jag tömma trots att soporna väller över. Ibland ramlar någon påse ut och då måste jag vara mycket försiktig när jag slänger tillbaka den.

Han har hittat kanyler, men annars mest träffat på alkisar och hemlösa som sover i soprummen. Många gånger har de lagt beslag på nycklar som kommit på vift.

Vid ett tillfälle hittade han ett kraftfullt harpungevär.

– Det låg på locket. Precis då gick ett par poliser förbi på gatan. Jag bad dem ta med sig geväret, men de tyckte jag skulle slänga det i sopbilen i stället så att det maldes ner.

Råttor och latriner

Skott och knivar har han hittat flera gånger. När det är svärmar med bananflugor runt tunnorna är det inte heller så kul.

– Men det äckligaste är råttorna och latrinerna som folk tar med sig från sommarstugorna och slänger i soptunnorna, säger han och påstår att han inte alls känner av den unkna doften i ett mycket varmt soprum nära Stigbergstorget.

– Tonårstjejer som går förbi håller ibland för näsan och säger att det stinker. ”Gör det?” brukar jag svara.

När han tömmer nära en fullsatt uteservering händer det att folk blänger.

– Men jag själv har alltid aptit till lunchen, det är ju det man ser fram emot.

En råtta stor som en katt ställde sig vid ett tillfälle på bakbenen och sprang efter honom.

– Till slut stack den åt ett annat håll. Om jag vet att det är många råttor någonstans brukar jag banka och slå så att de ger sig av innan jag tar kärlen.

Ilskna privatbilister

Yrkestrafikanter tycker ibland att han är i vägen, men annars är det mest privatbilister som ilsknar till.

– Jag försöker bara rycka på axlarna och svara att jag inte kan tömma med helikopter.

Han tänker annars mest på risken att han blir påkörd eller orsakar en olycka själv.

– Ibland är vi tvingade att stanna på eller alldeles intill cykelbanor. En vacker dag händer det något, säger han och nämner en kollega som blev påkörd av just en cyklist.

Ingen tömning

På Såggatan visar han höga kanter som nyligen byggts för att markera cykelbanan. Bilar står i vägen framför gliporna där kärlen ska dras. I soprummet väller soporna över, men det blir ingen tömning i dag heller.

– Det är för långt att gå uppför backen med de tunga kärlen, säger han och pekar mot avsnittet där betongkanterna tillfälligt upphör.

Lastbilarna kommer inte förbi.

Vid ett annat gathörn bildas snabbt en lång kö med bilar. Barn hoppar ur bilar på väg till skolan.

– Vi vill inte vara i vägen för någon, men när det kommer utryckningsfordon måste vi verkligen släppa allt och ta ratten för att komma undan.

Sällan stressigt

Andreas säger att det sällan är stressigt eftersom ackordet upphörde just när han började för 20 år sedan. När han är klar med sin bestämda rutt återstår andra arbetsuppgifter innan hemgång. Som att tvätta bilar.

– Det är bara vid inkörningar som till jul det kan bli stressigt, när vi ska göra fem arbetsdagar på fyra.

Andreas gillar friheten, att han kan ta rast när han vill och han inte har någon chef som flåsar honom i nacken.

Går 15 000 steg per dag

Han förstår värdet av att hela tiden få röra på sig utomhus i alla väder, även om det är halt och tungt i snömodden.

– Jag går 15 000 steg varje arbetsdag och lägger inte på mig. Om man kör långtradare riskerar man dessutom att somna.

Kollegan, som har lämnat plats åt undertecknad för dagen, är en trogen arbetskamrat.

– Vi funkar bra ihop.

Andreas säger att omsättningen på personal har ökat sedan han började.

– I dag är det definitivt fler som börjar och slutar.

Trött på kvällen

Han trivs, men tillstår att han är trött på kvällen när han kommer hem till Alingsås.

– Jag har klarat mig, men många äldre har ont i knän och axlar.

Han har fru och tre barn.

Ska de också bli sophämtare?

– Det hoppas jag inte. En läser ekonomi och kommer nog att tjäna betydligt mer inom det området, säger Andreas Stålhandske.