Skyddsombud med metal i blodet
Månadens medlem. Lång, svart, piercad och tatuerad. Huvudskyddsombudet Ingela Meijer på bevakningsföretaget G4S syns. När människor utanför hårdrockskretsen lär känna henne brukar de förvånat konstatera: ”Du var ju trevlig. Ändå”.
Själv tycker Ingela inte att det långa svarta håret, silverringen i läppen, liemannen kring halsen eller tatueringarna är så mycket att orda om. Det följer av musiken, som blir en livsstil. Och människorna Ingela umgås med. De flesta av dem, men inte alla, lyssnar på hårdrock och metal. Som hon. Går på samma ställen och träffas på konserter. I den hårdkokta metalgenren finns svärtan, dramatiken. Döskallarna, eldslågorna och korsen.
– De brukar tro att vi är satanister som äter barn och springer runt med getter på kyrkogårdar, utbrister Ingela och skrattar.
När hon och före detta sambon reste till Skottland stirrade alla som besatta. De där blickarna är jobbiga, i Sverige också. Men de bestämde sig för att skottarna glodde så mycket för att de var så fula själva. Och metalgänget såna snyggingar.
– Vi borde starta självförtroendekurser där!
Ingela ler och visar att hennes hår inte är helsvart. Hon färgade nyss utväxten lila. Håret klipper hon inte. Gillar inte frisörer, de skulle bara säga att det var slitet och ge sig på det.”Fluffet” eller konstpälsen i nederkant på sina jeans syr Ingela dit själv. Hon är 1.81 lång och hittar inte köpebyxor som passar i övrigt och räcker över fotknölarna.
Teven står på och ödlan Sixten sover i sitt terrarium. Han är tråkig och bara sambons, anförtror Ingela. Äldsta hankatten Torsten har sprungit och gömt sig, men den vackert bruna ynglingen Rufus kretsar kring Ingela och hittar på bus. Han är hennes 30-årspresent.
Ingelas väg till metal gick via bandet AC/DC, som hon fortfarande håller fast vid.
– För de flesta börjar det nog med rockmusik. Efter ett tag blir det lite mesigt, kraven ökar och musiken blir tyngre. Det krävs mer bas och mer gitarrer. Iron Maiden och powermetal tål jag inte. Det är gammal gubbmetal, en subgenre… Fast nu får jag väl alla Maidenfans på mig. Visst har bandets sångare Bruce Dickinson sångröst, men jag gillar inte hans sätt att sjunga. Det är för ljusa toner och fel tempo med galopptrummor.
Ingela beskriver sin egen favoritstil som att ”alla spelar varsin låt och alla har halsfluss”.
På Europas största heavy metal-festival, Wacken Open Air, har Ingela varit fem gånger. Den arrangeras i den lilla byn Wacken, mellan Hamburg och Kiel, som då invaderas av uppskattningsvis 75 000 hårdrocksfans. De håller i gång dygnet om till toner av all slags metal – heavy, trash, power, death, black, folk, symphonic…Metalfolket parkerar sina husbilar och husvagnar och slår upp sina tält på en till synes ändlös åker. Rör sig mellan musikscenerna, pratar, dricker öl och handlar; T-shirts, smycken, möbler och tatuerar sig. Förra sommaren delade Ingela och sambon nattkvarter med en mullvad som skottade sig fram under liggunderlagen i tältet.
– Det är en häftig upplevelse att samlas på ett ställe tillsammans med massor av människor, som har mer eller mindre samma intresse. Folk kommer ifrån hela världen. Senast träffade vi en japan ombord på flygplanet och en italienare som vi höll ihop med på festivalen.
Ingela kavlar upp högra T-shirtarmen och visar sin senaste tatuering. Snart ska hon göra sin tredje ”sittning” för den. Tre timmar är maxtid per gång.
– Det är Fluffy mitt eget lilla monster. Han är snäll på insidan. Tatueringarna gör jag för att det är snyggt. Man känner sig nöjd efteråt. Det är som smycken eller utsmyckning. Börjar man är det väldigt lätt att fortsätta. Det går av bara farten.
Hur känslig man är varierar, men det brukar göra ondast på särskilda fläckar. Hudpartiet kring knäskålarna och över ryggradens kotor är väldigt obekvämt, anförtror Ingela. Dagen efter ömmar tatueringen och huden är röd. Det är inte så farligt, tycker hon. Man smörjer med hudkräm så att tatueringen håller sig fuktig. Jobbigast är läkningen. Det kliar förfärligt när sårskorporna ska bort.
Antagligen mer för att man inte får klia. På jobbet i går diskuterade vi hur tatueringarna kommer att se ut när man blir gammal och huden hänger. Mina monster kommer väl att se lite ledsnare ut bara.
