Så mår vi av jobbet
5 frågor. En stor del av livet levs på jobbet. Ganska många trivs inte särskilt bra när de gör det. David Eklind-Kloo har skrivit en bok som undersöker vad som händer med oss när arbetet känns meningslöst. Han skissar också på visioner om ett arbetsliv med större mening.
David Eklind-Kloo har en bakgrund som politisk samordnare på Handels. Det senaste året har han jobbat på tankesmedjan Arena Idé. I opinionsundersökning och bok har han undersökt hur svenskarna egentligen mår på jobbet.
1. Du har skrivit en bok som ställer frågor om vad jobbet gör med oss. Finns det ett svar på den frågan?
– För många så är jobbet en källa till tillfredställelse. Man får göra något som känns konstruktivt för världen. Man utmanas och får utvecklas. Blir del av en gemenskap.
– Men så är det inte för alla. Det är väl det som skorrar lite falskt när man lyssnar till det offentliga samtalet om arbete. Både Socialdemokraterna och Moderaterna vill gärna få det att låta som att existentiella värden kommer per automatik – bara man har ett jobb. Vi gjorde en enkätundersökning och det visar sig att så är det inte för alla. 16 procent tycker att jobbet försämrar livskvaliteten. Sammanlagt en tredjedel tycker inte att jobbet gör livet bättre. De mänskliga behoven har fått stryka på foten till förmån för vinstintresset.
2. Men måste jobbet vara så himla tillfredställande?
– I slutändan är det upp till var och en. Men jag tror att om jobbet bara är en försörjning kan det vara ganska nedbrytande på sikt. Vissa kanske känner att ”det viktiga för mig inte är att få lära mig nya saker hela tiden, det viktiga är gemenskapen”. Men det förutsätter att det finns möjlighet till gemenskap på jobbet.
3. Det påminner om ett klädlager du skriver om. Där de anställda leds av en robotröst i sina hörlurar. Kunde nästan vara början på en dystopisk bok…
– Jag har träffat flera som har jobbat på såna lager som har det betydligt värre än Karin i boken. På andra lager används roboten för att bevaka. Arbetsgivaren får uppgifter om hur fort du plockat vid olika tillfällen. På Karins jobb gick det i alla fall att stänga av hörlurarna och småsnacka en stund. Men trots att möjligheten finns, pratar de nästan inte på hennes arbetsplats. För de har inget arbetsrelaterat att prata om. De arbetar inte tillsammans längre. Alla styrs av lurarna hela tiden, tidigare löste man problemen tillsammans.
4. Är arbetets innehåll en utmaning facken klarar av att hantera?
– Jag tror att man behöver göra det. Men det är lätt för facket att gå in om någon tjänar för lite eller blir trakasserad. Men arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet naggas i kanten om facket går in och vill påverka vad vi ska göra på jobbet.
– Fackets utgångspunkt är att påverka villkoren på jobbet. Men facket kan inte bestämma om man ska tillverka malariamedicin eller trampminor. Den makten äger arbetsgivaren i dag.
5. Även om frågan om vad man producerar kan verka ganska avlägsen, så borde det väl inte vara omöjligt att ställa krav på inflytande över hur vissa arbetsuppgifter utförs?
– Facken har tagit den frågan på väldigt stort allvar från 1970-talet till början av 1990-talet. Inom industrin började man jobba med självstyrande grupper som hade mandat att lägga upp sitt arbete själva. Det kom efter ett målmedvetet arbete från facken, och till viss del också arbetsgivarna som behövde behålla kompetent personal. Men sedan ruckades maktbalansen efter 1990-talskrisen. Arbetslösheten stabiliserades på en högre nivå. I stället för att satsa på meningsfulla jobb fick facken satsa på att upprätthålla organisationsgraden och bromsa utvecklingen mot otrygga anställningar.
– Det finns inte någon annan än facket som kommer att ta striden för meningsfyllda arbeten.
