Debatt. Under 1990-talskrisen kom allt fler att ansluta sig till facket. Facken ordnade kaféer i solidaritet med de arbetslösa i tron att krisen var övergående. Men det dröjde inte många år förrän det stod klart att sysselsättningen på svensk arbetsmarknad hade fallit från 87 till 75 procent, och att många skulle få svårt att komma tillbaka i arbete.
Anslutningsgraden till LO-facken minskade från 88 procent 1996 till 65 procent förra året. I dag är det fler (74 procent) som är anslutna till tjänstemännens fack än till LO:s. Anslutningen inom Transport är ungefär lika stor som för hela LO (63 procent). Sämst har det gått för Handels och Hotell- och restaurangfacket.
Svagare organisationsgrad innebär förlorade intäkter till den fackliga verksamheten. Fackklubbarna tunnas ut och fler arbetsplatser blir utan fackligt aktiva. Det blir svårare att upprätthålla utbildning och fackligt-socialt arbete. Många kursgårdar lades ned. Med svagare fack påverkas också fackens styrka vid förhandlingar.
Svaga fack blev en viktig ingrediens i alliansregeringens politik. Avgifterna till a-kassorna höjdes kraftigt, mest för dem som hade lägst inkomster. För många blev det för dyrt att vara med i a-kassan och facket. Alliansregeringen drog också in det statliga stödet till utbildning och arbetslivsforskning.
Samtidigt ökade stödet för partier som bygger sin politik på missnöje och enkla lösningar. 2006 var det moderaterna som värvade LO-röster. I dag är det SD. Stödet kommer både från missnöjda högavlönade och frustrerade lågavlönade med visstids- och projektanställningar, ofrivilliga egenföretagare, praktikanter, bemanningsanställda, andra med osäkra anställningsvillkor och dåligt betalda arbeten samt arbetslösa som tidvis hankar sig fram med subventionerade anställningar.
Facken det också allt svårare att, i en osäker parlamentarisk situation, få gehör för krav på schysta anställningsvillkor och drägliga löner, heltid, fasta jobb och kompetensutveckling. De starkaste förbunden har lättare att uppnå sina krav, men de svagare tvingas hela tiden vika sig för en ökande konkurrens på arbetsmarknaden. Allra svårast har invandrare i storstädernas undangömda förorter liksom många av de flyktingar som nu bara väntar på att få flytta till dessa förorter.
Hur ska facket få tillbaka sina medlemmar?
Till en del kan hjälpen komma från en mer arbetarvänligt inställd regering, till exempel när det gäller stöd till utbildning och avdragsrätt för fackavgiften. Men till syvende och sist handlar det om hur facken själva kan mobilisera fler av sina medlemmar för att uppnå de krav som dessa ställer.
Några viktiga saker är:
Hur pass väl speglar klubbstyrelser och förbundsledning kraven på representativitet när det gäller kön, ålder och etnicitet?
Hur står det till med den uppsökande verksamheten, inte minst bland de grupper som är sämst representerade?
Hur ser bilden av arbetsmarknaden ut? På LO ges fortfarande material ut, som speglar en ”svensk modell” som gick förlorad redan under 1990-talet.
