Debatt. Arlanda flygplats drevs förut av Luftfartsverket, LFV, som är en affärsdrivande myndighet. På Arlanda flygplats fattade LFV ett beslut som ändrade turordningsreglerna för kösystemet rörande taxibilars tillträdesrätt till flygplatsterminalerna.
Det förutvarande systemet byggde på principen först in först ut, det vill säga den taxibil som först hamnade i systemet fick först tillträde till Arlandas terminaler för att ta upp taxikunder. Detta kösystem ändrades så att taxibilens bränsle blev avgörande för tillträdesrätten till terminalen. Bilar med ”rätt” bränsle fick förtur framför andra. För närvarande prioriteras biogasbilar högst.
Syftet med beslutet, hävdade man, var att nedbringa flygplatsens koldioxidutsläpp inom ramen för det koncessionstillstånd Arlanda flygplats fått.
Eftersom beslutet om köordningen innebar en inskränkning av tredje mans rättigheter kontaktades Transportstyrelsen. Det gjordes för att få uppgift om vilket regelverk som gäller för bilar som används i yrkesmässig trafik.
Svaret blev att varje bil som inregistreras som taxibil i Sverige uppfyller EU:s och Transportstyrelsens krav på avgasutsläpp gällande koldioxidhalt och andra avgasemissioner.
När det gäller det koncessionstillståndet på Arlanda flygplats, som LFV hänvisar till, så har det varit uppe för prövning i Högsta Domstolen, HD. I frågan om rätten till inskränkningar eller ändringar i tredjemansrätten tog HD inte ställning för eller emot. Man ansåg att det var en fråga för lagstiftaren, alltså riksdagen.
Mot bakgrund av detta uppvaktades regeringen. Frågan som ställdes var: Vilket regelverk eller vilken förordning ger Luftfartsverket rätt att reglera taxiverksamheten på Arlanda på det sätt som gjorts?
Svaret från dåvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson var förbryllande. Innebörden var att myndigheten hade rätt att reglera verksamheten på detta vis, i och med att man ägde flygplatsen. Underförstått; man behövde varken ett bemyndigande från regeringen eller hänvisa till någon rättsregel eftersom man ägde flygplatsen. Äganderätten utgjorde alltså fundamentet för att reglera tredjemansrätten.
Ett liknande ärende handlar om förbudet mot dubbdäck på vissa gator. Det vill säga rätten att reglera tredje mans kör- och däckval. Här följde regeringen grundlagen och legaliseringsprincipen till punkt och pricka. EU-kommissionen kontaktades för att säkerställa att man inte skulle bryta mot EU:s regler. Ett rikdagsbeslut fattades som gav kommunerna rätt att införa lokala dubbdäcksförbud.
I Arlandafallet strider LFV:s beslut mot svensk grundlag. Äganderätt kan inte upphäva lag. Något bemyndigande eller rättshänvisning för beslutet på Arlanda rörande taxibilars bränslen har således inte erhållits från någon högre instans. Varken från Transportstyrelsen eller regeringen.
Varför har regeringen behandlat två likartade ärenden så annorlunda när det gäller tredjemansrätten?
Orsaken står att finna i statens ägarstruktur. Regeringen och Näringsdepartementet har inga egna intressen i däckbranschen. Man äger inga bolag som tillverkar däck.
Däremot så har man direkta ägarintressen i flygbranschen. Luftfartsverket ena del, flygplatsverksamheten, ombildades 2010 till ett helstatligt ägt aktiebolag, Swedavia AB. Bolaget fick överta Luftfartsverket rättigheter och mark gratis.
I Swedavias styrelse sitter Näringsdepartementets tjänstemän och uppbär ersättning för styrelse-uppdrag.
Anledningen till att man ombildade LFV till Swedavia var att regeringen ville öka flygets verksamhet. För att kunna växa – utan att slå i koncessionstaket för koldioxidutsläpp på Arlanda – måste man minska på andra utsläppskällor.
Det sker nu genom att man tvingar taxinäringen att ta miljöansvaret och nyinvestera i bilar. Dessutom får taxi betala för kommunernas illa genomtänka satsningar på biogasbränsle.
I nuläget prioriteras alltså biogasbilar framför taxibilar med andra bränslen på Arlandas terminaler. Legalt är det inte och inte särskilt demokratiskt heller.
För att gynna egna intressen låter statsmakterna individers och företags intressen skadas genom att tillåta att diskriminerande åtgärder riktas mot dem.
Att det innebär rättsövergrepp mot enskilda och grupper i samhället bryr man sig tydligen inte om.
