Krönika

Och så sorgen

Davids krönika. Förr var jag ofta ledsen. Jag kunde känna en melankoli komma smygande för att så småningom slå rot i själen. Det var inte någon direkt obehaglig känsla, bara en lång eller kort period av att mest vara för sig själv. Som i en slags långsam berg- och dalbana.

Numer är jag nästan aldrig ledsen. Så fort jag får tråkigt kollar jag vad som hänt på nätet, gör något inlägg eller läser en tidning i en app.

Att som förr ha tråkigt, kanske i väntan på ett tåg. Att se på rallarrosorna som växer vid rälsen och en humla som idogt surrar mellan blommorna, det finns inte längre.

Inte ens när Mårten, en av mina bästa vänner, gick bort ville alltihop stanna upp. Han var också lastbilschaufför till en början, men när vi träffades för ett antal år sen jobbade vi båda på en ställningsfirma.

Han var sjutton år äldre än mig och blev, om inte som en pappa så i alla fall som en äldre bror. Långt efter att vi slutat på firman stödde han mig under en jobbig period i min, en aning vingliga, skrivarkarriär. Ibland bara genom att vi tog en fika och han sa saker som ”nu snurrar du till det pojken” på sitt Västerfärnebomål.

De fem senaste åren var han mer eller mindre sängliggande efter ett antal stroker. Han var på ett hem på Södermalm där han vårdades, mest av sin kära särbo.

Minnet svek honom allt mer, men vi kunde alltid prata om en sak: lastbilar. De är tydligen något som binder oss chaufförer samman ända in i döden.

Kanske är det är för att vi alla upplevt skräcken på en hal väg med lasset som trycker på och släpet som kasar i en nerförsbacke. Eller alla soluppgångar vi sett över städer, ängar, skogar och hav. Att få hett kaffe och nybakat bröd på ett hamnkafé efter en natts körning kan bidra. Terminaler och nattfärjor, en fylla i Helsingör eller bara att komma hem och krypa ner hos den älskade efter många dygn på vägen.

Min sorg efter kamraten vill inte släppa. Som en våt vante ligger den över mig fastän jag försöker göra allt det vanliga. Köra lastbil, svara på mejl eller skriva, blir det mest en trög soppa av alltihopa.

Jag får en nattkörning. Jag tycker inte om att vända på dygnet men dagsovandet lyckas och jag inte är speciellt trött när jag ska köra.

Men i soluppgången vill jag inte höra nattradiopladdret längre och inte heller lyssna på en ljudbok. Saknaden efter kamraten finns där medan hytten gungar fram i de första solstrålarna på den gryningstomma motorvägen. Jag känner varje krök och gupp och jag har tråkigt. Men just då, där ingenting händer i tristessen, börjar det kännas lite bra igen.

Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln!

Vi tar gärna del av dina åsikter. Glöm inte att hålla god ton i din kommentar – personpåhopp, sexism, rasism eller osakligheter tolereras inte och kommer inte att publiceras. Redaktionen behöver en e-postadress där vi kan nå dig, den publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Thomas Laursen:
    6 juli, 2018

    Det tar sin tid. Det behövs nog det någon gång.

  2. Eva:
    30 juni, 2018

    Fint skrivet! ❤️

Lästips:

David Ericsson

Sveket

Davids krönika. Problemet med att få covid-19 är inte att sjukdomen i sig alltid är så farlig. Problemet är att det inte går att veta vart den ska ta vägen. Ska det bara bli en snabbt övergående förkylning? Eller något betydligt värre, sjukhusinläggning, syrgas och kanske mer eller mindre bestående men.

Nog med blippande och bloppande!

Davids krönika. Att ”få” en ny lastbil är ofta ett lyft för en chaufför. Funktionerna är bättre än på den gamla, liksom oftast motorstyrkan och ljudnivån i hytten. Den är också ett tecken på åkarens förtroende och att man gjort ett bra jobb.

Virusets väg

Davids krönika. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen.

David Ericssons senaste krönikor
David Ericsson

Sveket

Corona. Problemet med att få covid-19 är inte att sjukdomen i sig alltid är så farlig. Problemet är att det inte går att veta vart den ska ta vägen. Ska det bara bli en snabbt övergående förkylning? Eller något betydligt värre, sjukhusinläggning, syrgas och kanske mer eller mindre bestående men.

Nog med blippande och bloppande!

Ny teknik. Att ”få” en ny lastbil är ofta ett lyft för en chaufför. Funktionerna är bättre än på den gamla, liksom oftast motorstyrkan och ljudnivån i hytten. Den är också ett tecken på åkarens förtroende och att man gjort ett bra jobb.

Virusets väg

Corona. Covid-19, Sars 2, corona … Okärt barn har många namn. En sak är säker, dess dödlighet är större än i många andra pandemier och jag har själv förlorat en bekant i sjukdomen. Men inte bara coronan dödar. Jag har mist ytterligare tre vänner inom ett år. Två dog i cancer och en av brusten pulsåder.

E-handeln väcker skamkänslor

Ledare. I kvällsmörkret svärmar de som stressade getingar i bostadsområdet. Bilar strajpade med namn som Best, Budbee, Bring, Foodora. Ibland är det privatbilar som stannar och män – nästan alltid män – i gympaskor kutar ut med travar av pizzakartonger eller frigolitlådor med thaimat.

Det finns ingen fri frakt…

Ordförandeord. Gemensam facklig styrka, solidaritet, självförtroende och bra förberedelser är nyckeln till framgång i alla förhandlingar. Detta är egentligen inget nytt under solen. Men när Transport provocerades av en ovillig, okunnig och oseriös motpart att ta till varsel i taxiförarförhandlingarna så är detta faktum ändå väl värt att nämna.

Ingen ska utnyttjas på svensk arbetsmarknad

Debatt. Under den senaste tiden har både myndigheter och media rapporterat om utländska arbetare som luras till Sverige av oseriösa arbetsgivare och som sedan tvingas att arbeta under fruktansvärda förhållanden.

Med facit i hand

Ledare. Världen är uppe i mer än två miljoner döda i covid-19 och närmare 100 miljoner konstaterade smittfall. ”Med facit i hand, borde inte Sverige ha agerat annorlunda?”

Det är inte över än…

Ordförandeord. Vi har påbörjat 2021 och fortfarande biter sig pandemin envist kvar i samhället. Förhoppningsvis tar vaccineringen fart och jag gillar att LO kräver att våra medlemmar ska prioriteras i vaccineringen, då väldigt få arbetare inom såväl Transport som övriga LO har möjlighet att jobba hemifrån.

Inget annat än vidrigt

Debatt. Fredagen den 4 december upplevde vi slutet på arbetarrörelsen, som vi har lärt känna den. Vi arbetare upplevde det stora sveket från våra kamrater i IF Metall och Kommunal.

Snacka om kalldusch …

Ledare. Torsdagen den 3 december 2020. Dagen då IF Metall och Kommunal manifesterade LO:s oförmåga att hålla samman.

Ett stort svek mot svenska arbetstagare

Ordförandeord. Vi närmar oss slutet av detta minst sagt annorlunda, och ur många olika aspekter tuffa, år. Vi har tvingats hantera en pandemi som påverkat oss alla personligen. Och den har också påverkat förbundets verksamhet på flera områden. Bland annat fick vi skjuta fram avtalsrörelsen, en åtgärd som inneburit ett väldigt komprimerat arbete i slutet av året.