När positivitet blir något negativt
Allt är inte bra. Ibland kan den ständigt peppande personen, som förmedlar ”upplyftande” klyschor, slätar över och kommer med lösningar på hur stjärnorna ska plockas ned bli – ett sänke. Inte minst på jobbet. Skeptikerrörelser och pessimistkaféer kan ses som motgift mot toxisk positivitet.
Det är synd om människorna, som redan August Strindberg konstaterade och lät sina rollfigurer upprepa i dramat Drömspel från 1907. Om den store författaren och dramatikern mötts av ett glatt tillrop på en lapp med ordet ”Styrkekram!” hade han förmodligen inte blivit gladare, eller börjat tänka i mer positiva banor, utan tvärtom tagit det som en förolämpning. Eller, mest troligt, inte förstått något alls.
Toxisk positivitet är närmast en motsats till den sorts genuint positiva intresse och välvilliga inställning som gör att människor i omgivningen mår bra, känner sig sedda och blir stärkta.
Inget nytt
Toxisk positivitet som företeelse är kanske inte något nytt och har troligen grasserat mer under vissa perioder och i vissa kulturer. Exempelvis 1980-talets yuppie-era med satsa på dig själv-budskap där allt sades vara möjligt. Eller tanken att det skulle gå att vända de stora ryska floderna, så att de rann åt motsatt håll, under den mest hårdföra Stalinkommunismen i Sovjetunionen.
Däremot är toxisk positivitet som begrepp relativt nytt. Det gjorde entré som nyord förra året på det svenska Språkrådets nyordslista.
Långt tidigare har nog de flesta upplevt hur positiv anda går över styr, blir till tondövhet i uppmaningar om att ”rycka upp sig”, ”låta livet gå vidare” och ”allt är möjligt”. Riktat till allt ifrån sörjande som för någon vecka sedan förlorat en närstående, djupt deprimerade eller kanske oss som har ett funktionshinder som faktiskt inte alls gör det möjligt att klara vilket jobb som helst. Varken fysiskt eller intellektuellt.
Avfärdas
På en arbetsplats kan det också få ytterst negativa konsekvenser om den som uttrycker oro, eller påtalar problem, alltid avfärdas som en negativ gnällspik av den överdrivet ”positiva” i gruppen. Vissa saker – och idéer – är helt enkelt inte bra bara för att de är nya och snabbt går att driva igenom.
Den toxiska positiviteten får ibland också en närmast politisk dimension. De flesta stora folkrörelser som föddes i slutet av 1800-talet, för att förändra samhället, går att avfärda som missnöjesyttringar. ”Nä, nu kan vi väl prata om något trevligt!” med giftig positivitet-retorik.
Pessimistkaféer
I mitten på 2010-talet föddes idén om mötesplatser, kaféer, för pessimister. Tanken var att lyfta behovet av kritisk reflektion, ett slags uttalad motvikt till tidens tal om positivt tänkande. Kaféer etablerades på flera håll i landet, framför allt i universitetsstäder. I dag är det inte helt lätt att hitta stationära sådana fik. Kanske har de ändå fortsatt att fungera som forum där det också är möjligt att dryfta komplicerade, motsägelsefulla skeden och svårigheter? Eller också i tillfällig pop up-form.
Så sent som i somras bjöd Café Sorl i Malmö in till ”fika och filosofera” för att diskutera om pessimism kan göra oss gladare. Det utifrån den brittiske författaren och filosofen Alain de Botton som menar att pessimism kan hjälpa att göra oss just gladare och mer nöjda med livet.
Alain de Botton argumenterar för att en pessimistisk inställning kan hjälpa oss att lättare acceptera livets oundvikliga besvikelser och lidande genom att sänka förväntningarna på hur det borde vara.
Styrkekram på er!
