Lena Kallenberg
… som tilldelas fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2020 för sitt författarskap, vars många verk utgår från ett konsekvent klassperspektiv.
Grattis! Hur ser du på Ivar Lo-priset?
– Tack! Det är en stor ära och absolut det pris man helst önskar som verksam i den här genren. Jag räknar mig till arbetarförfattarna.
Känner du dig själv besläktad med Ivar Lo-Johansson?
– Nej, inte annat än klassmässigt. Jag är ju uppvuxen i ett läsande arbetarhem där hans böcker fanns, jag bekantade mig med dem i tolvårsåldern. Men jag bor faktiskt i ett hus på Söder där han också bott, men inte det kända på Bastugatan.
Stipendiefonden motiverar priset med att du, liksom Ivar Lo, ”bevakar arbetarrörelsens varierande intresse för kultur”?
– Ja, jag blir så glad för den formuleringen! Det speglar verkligen den verksamhet jag bedriver (ansvarig för bland annat Författarförbundets biblioteksråd, har arbetat med Transports vägbibliotek, reds anm.). Jag tillhör själv arbetarrörelsen men har också skrivit kritiskt för att man inte bryr sig om läsandet. Jag vill se en fackföreningsledare som står upp och försvarar biblioteken!
Har synen på klass förändrats sedan din debut 1983?
– Det har gått i vågor. I dag får man prata och skriva om klass igen, under 80-talet var det en period då det inte gick alls.
Vad handlar din senaste bok om, ”Min mamma hade många inneboende” (Karneval förlag, 2018)?
– Den handlar om en flickas uppväxt på Söder på 1960-talet, med en mamma som hyr ut rum till män som kommit till Sverige för att jobba. Arbetskraftsinvandrare från Italien, Jugoslavien, Finland… Både skrämmande och fascinerande. Det är lite självbiografiskt. Nej, ganska mycket. Men det finns också paralleller till dagens invandring, både i det positiva och negativa.
Fotnot: Ivar Lo-priset instiftades 1986 med syftet att stödja litteratur som för vidare den realistiska tradition som författaren (1901–1990) verkade inom. Prissumman är på 125 000 kronor. Utdelning sker på Ivar Lo-Johanssons födelsedag den 23 februari.
