Lars Sjölund på gamla konditoriet i Årsta.

Mötet. I 43 år körde Lars Sjölund sopbil i Kiruna. Hans bilder och texter har väckt mycket uppmärksamhet. Bland annat har han under flera år dokumenterat den förvandling som pågår i hemstaden.

Det konkret vardagliga är sammanflätat med det storslagna. Och äger den allmängiltighet som förmår beröra bortom klass, kön och hemkommun.

Det är början av november, en grå dag i södra Stockholm. Lars Sjölund ska senare på dagen vara med på den stora Publishinggalan på Berns salonger. Han är en av finalisterna i kategorin print, för sin bok Frihet och förakt – ett yrkesliv i renhållningens tjänst.

– Oavsett hur det blir är det jätteroligt, fantastiskt att vara med i sammanhanget. Det är ju ett erkännande från ett annat håll än tidigare. Ju mer jag tänkt på det desto mer kan jag nog säga att det betyder mycket, att det är en chans. Det är lätt att annars tänka att andra gör det bättre, säger Lars Sjölund.

Han och sambon bor för tillfället hos ena dottern i huvudstaden, veckan innan var de hos den andra dottern i Göteborg. Båda barnen har familjer med småbarn så det har varit fullt upp för morfar, förutom träffar med förläggare och branschtillställning.

– Det är verkligen fint här, så lugnt och samtidigt nära till natur och in till city, säger Lars.

Årsta torg är i dag ett levande centrum och samtidigt en lågmäld kulturhistorisk miljö, uppfört av Folkhemmets främsta arkitekter under efterkrigsåren. Folkets hus, bibliotek, bio och medborgarhus.

Inne på konditoriet är 1950-talsinredningen intakt. Lars Sjölund låter sig bjudas på en kopp svart kaffe. Bara några dagar efter glädjebeskedet om bokens framgång och kommande prisgala i Stockholm kom besked från läkaren. Sjukdomsbeskedet. Cancer.

– Det tillhör livet, men har varit svårt att ta in. Prognoserna är goda, men trots allt bär jag på en dödlig sjukdom. Det känns tungt.

Lars Sjölund hade inte haft några symtom innan och har heller inte i dag några särskilda prostatabesvär.

– Ingenting mer än att jag får gå på toaletten ett par gånger per natt. I övrigt mår jag bra. Det är ju det lömska med sjukdomen, när man väl känner symtom sägs det ofta vara för sent.

Bara timmar innan Lars och sambon for söderut, i månadsskiftet oktober-november, fick han beskedet att cancern inte spridit sig. Det känns bra, men sjukdomen kräver nu behandling som kortat av besöket i söder.

Med de anhöriga har relationen alltid varit god:

– Den bygger på samtal, vi kan tala om båda det som är roligt och det som inte är så roligt, säger Lars Sjölund.

– Att ta vara på stunden äger sin riktighet. Man vet aldrig vad som händer, och när det händer, säger Lars Sjölund.

Han berättar om ett möte han hade i somras, hemma i Kiruna. Han hade fikat med sin sambo i hemmet och sedan gått ut på stan för att fotografera de pågående rivningarna. En kvinna med hund kom fram och frågade om bilderna.

– Jag berättade om tankar på en bok och då sa hon, gör det nu – du vet aldrig vad som händer.

Kvinnan talade om att hon själv fått cancerbesked dagen innan.

För boken Frihet och förakt lyckades Lars Sjölund kombinera sitt fotointresse med yrket som renhållningsarbetare i Kiruna, landets till ytan största kommun. Han har också frilansat för bland annat Norrländska Socialdemokraten och Kiruna-Tidningen.

Det som från början var tänkt främst som bildtexter har vuxit ut till betraktelser om arbete, om sociala hierarkier och svindlade skönhetsupplevelser längs vägen.

Inledningen, om kvinnan som på semesterorten tyst påpekar att det kunde bli jobbigt för barnen i skolan med en pappa som kör sopbil. Jobbarkompisen som en solig sommardag fikar med fjällen som fond, om kärlen som vittnar om västvärldens överflöd och bekanta som vänder bort blicken när Lars kommer för att tömma soptunnorna. Om yrkets förändring, om årstidernas växlingar.

Det är rakt berättat, avklarnat och till synes självklart.

– Det är så roligt med språk, får jag till en mening är jag verkligt nöjd. Men det går trögare än med bilderna. När jag läser andras texter kan läsupplevelsen bli så stark att jag lägger ifrån mig boken eller tidningen. Hur kan man få fram det så bländande, som en bild?

Lars Sjölund har under flera år dokumenterat den förvandling som pågår i hemstaden och Tiba förlag, som också gett ut hans tidigare bok, har visat intresse.

Kiruna genomgår för närvarande en spektakulär flytt, uppmärksammad i hela världen. Gruvdriften har underminerat marken och den gamla stadskärnan är riven, några få byggnader har räddats med till den nya.

Det har varit känt sedan snart 20 år att markförskjutningarna gör en flytt av bebyggelsen nödvändig. År 2035 beräknas arbetet vara klart.

– Det känns rakt av förfärligt. Det är med stor sorg jag ser det som händer, och som jag fotar i stort sett varje dag. För varje hus som rivs blir såret allt djupare, säger Lars.

– Dels är jag född och uppvuxen där, har bott med tre minuter till centrum under 35 år. Dels var det min arbetsplats i 43 år. Mina föräldrar flyttade in och bodde i stan de sista 20 åren. Dessa gator var verkligen mina…

Lars Sjölund framhåller att han och familjen ändå är lyckligt lottade jämfört med dem vars hus blivit inlösta.

– Deras liv stoppas upp, allt som planerats till minsta altanbygge. Det är inte lätt att leva under de förutsättningarna.

Sedan något år är Lars pensionär. Barnen frågar ibland på skoj när de ska få se alla bilderna från Kiruna.

– Jag känner mig som tjuren Ferdinand under sin korkek. Han luktar på blommor. Jag flyttar bilder hit och dit i mappar.

Samtidigt:

– Innan rivningen fångade ljuset vid infarten stadshuset med klockstapeln så vackert, och det tror jag inte jag tycker bara för mitt bildintresse. Nu är allt borta, kvar är en plan yta som en grusdefarkt. Det har mist sin tjusning. Tidigare, med solen över gruvan – det var så mäktigt, majestätiskt. Det är ju därför vi bor här, på grund av gruvan.

Lars Sjölund har hyllats för sina verk, både av kända skribenter i riksmedia och folk som mejlat om hur hans skildringar förmår beröra, tack vare det allmängiltiga. ”Alla personalavdelningar borde köpa in boken!” skriver en kvinna.

– Jag tror inte att man behöver ha jobbat inom renhållningen för att känna igen sig, säger Lars.

Efter att han nyligen signerat böcker i Kiruna – ”har en mycket bra bokhandel” – frågade bokhandlaren om han fått mersmak.

– Men nä, inte på det sättet att jag eftersträvar att vara ute och signera böcker. Passionen ligger i dokumentationen, bilderna som visar situationen där människan är. Om det blir uppskattat är det jätteroligt men jag gör det för min egen skull.

Transportarbetaren har flera gånger tidigare skrivit om Lars Sjölund. Boken med bilder från hans yrkesliv utvecklades också ur en idé efter att ett reportage.

– Jag har alltid tyckt bra om Transports tidning. Den vågar gå på, granska också svarta sidor och inte bara stryka medhårs.

Det känns både uppmuntrande och förpliktigande.

Själv tycks Lars Sjölund leva efter rådet ”Gräv där du står”, något som lyftes då han tidigare i höstas tilldelades pris av Kiruna-Tidningens grundare.